Till nyligen har jag hackat sönder isen morgon och kväll i baggarnas vattenbalja men det fungerar bara att slå sönder isskorpan i några dagar, sedan blir det bottenfruset och då spricker en vanlig balja. Därför har jag nu investerat i ytterligare ett kar med värmeelement som håller vattnet frostfritt. Det tillkommer många vardagsmoment när det blir is och snö, om man kan minska något på dem så är det bra. Nyss gick en av huvudsäkringarna, det är runt femton grader kallt ute och tretton plus inne. Jag måste verkligen gilla mitt hus och att bo här för att klara vintrarna, det är tydligt det. Man håller igång, det är nog nyttigt, men oron över allt som går sönder och alla extra kostnader känns inte så hälsosam.

Nu har vår lydnadskurs startat! Det känns kul även om vi inte har tränat så mycket på lydnadsmomenten sedan före jul. Vi provade lite fotgående och fick i läxa till nästa gång att bli bättre på det. Eftersom jag vill att vi ska lära oss ett snyggt fotgående behöver jag sätta fart och öva det igen. Heléne ger både bra tips och inspirerar till att öva. Det visade sig  när vi började med att presentera oss att alla som var där hade en anknytning till Kullaholm! De hade antingen gått kurs med sin hund eller hade barn som ridit för mig under det förra årtusendet.

Alan kände igen sig i hundhallen, han blev lite ålig och rullade sig på golvet medan jag fick instruktioner. A gillar allt vi gör tillsammans. Gullungen! Kursen kommer att vara varannan vecka, minns inte just nu hur många gånger. Jag får väl se till att vi i alla fall är skickligare när kursen slutar.

Egentligen borde jag lägga ut råttgift för att minska på sorkinvasionen men det vågar jag inte eftersom det alltid finns en risk att hundarna äter av giftet. I stället har jag fällor på ställen där hundarna inte ska vara, bland annat på golvet i bilen. Ett par fällor står på marken inne i boden där jag förvarar fårfoder och annat. En kväll när jag gick in i boden kom A efter och slickade blixtsnabbt i sig betet i en musfälla. Han är så ruskigt snabb att fällan inte ens slog igen. Vilken tur!

Folk frågar ofta vilka olikheter jag ser mellan Collien och Labradorerna och jag har fått frågan även nu när A är tio månader. Jag brukar svara att BC:n är kvickare i både tanke och handling, det märktes ganska tidigt. Ett sätt att uppmärksamma det är när de springer. Alan springer snabbare än Copper som är snabbast av de Labradorer jag har nu. Samtidigt som A galopperar i sin flygande stil så är han fullt medveten om saker som händer runt omkring. För övrigt så hinner Alan retas också samtidigt som han springer. Copper kutar mer markbundet och om han springer sitt snabbaste finns det liksom inget annat, han rusar fort framåt mot ett mål helt enkelt. Skillnad!  Snabbheten får Alan nytta av sedan när han får valla kvicka tackor och på större avstånd. Det är verkligen intressant hur olika raser har formats efter vad som gör dem bra på just de uppgifter hundarna är avlade för.

För lite bättre uppfostran i hundgänget så hade Alan behövt att Skype (min förra mycket kraftfulla hanhund) hade sagt till A att inte springa om honom även om A kunde.  

Om det inte är för kallt eller för mycket snö eller skare nästa helg så ska vi åka till Agneta och vallningsträna lite. Vi är rädda om fåren och hundarna så klart.

/Marie

Mina tankar veckorna före helgkursen handlade mest om att inte glömma att köpa spolarvätska och en bultdragare och efterdra hjulmuttrarna, hur jag skulle bära mig åt för att inte hundarna skulle bli kalla när de väntade i bilen, om det existerar kläder som man inte fryser i osv. Väder och väglag blev också orosmoment liksom ifall det över huvud taget skulle gå att lämna huset på grund av olika brister i praktiska funktioner så här års och i vardagspusslet. Jag sa till mig själv att komma ihåg att inte anmäla mig till kurser mitt i vintern någon mer gång.

Men… Allt blev verkligen jättebra! Instruktören valdes utifrån den beskrivna träningsfilosofin på företagets hemsida och utbildningen passade mig perfekt. Alan, Copper och jag övernattade på ett litet hotell, bara det är en träning i sig eftersom det kräver lugn, ordning och tystnad. Det lyckades de bra med grabbarna! Vi frös inte så speciellt mycket heller tack vare varma hundtäcken, isolerade hundbäddar, ulliga fårskinnssulor i kängorna och bra kläder.

Alan är en klippa så liten han är. Han är väldigt jämn i sin arbetskapacitet och tittar in sig på fåren och tar sig an sin uppgift på ett allt mognare sätt. Vi har aldrig förut jobbat med så många tackor! De var för många för att jag skulle kunna räkna dem faktiskt (fåren stod ju inte på rad) men runt tjugo stycken var de säkert. Inte någon gång behövde jag höja rösten, det sämsta som Alan gjorde var att flyga upp på mig när jag blev glad efter en bra inkallning. Det hände i och för sig två gånger;) Jaja, en gång flög han mot fåren också men han satt fast i linan, det var ju bra! Instruktören gillade A, det visade sig att hans första hund var Alans gammelmormors pappa, tydligen med en liknande arbetsstil som A. Jättekul!

Vi tränade grunder och jag har nu fått en djupare förståelse för olika vägar som bär framåt. Samarbete och lugn stod i fokus och jag har börjat träna att valla tillsammans med Alan så att han ska se mig som en resurs. Haha jag har verkligen funderat över att jag oftast tänker att A kan det där med vallning bättre än jag och handlat därefter. Helst vill jag ju att mitt eget agerande ska sitta i ryggmärgen men det fattas många års erfarenhet, tyvärr. Helt fel har det i alla fall inte blivit, t.ex när A har berättat för mig att han är i balans bakom fåren genom att stanna. Då har jag passat på att säga Stanna, så det ordet har han lärt sig riktigt bra. Om jag hade krävt att han skulle stanna innan han var i balans hade han blivit stressad, som han är nu så är han lugn i huvudet och koncentrerad. Men framöver ska jag bli kvickare och ta initiativ även om det också finns ett utrymme för hunden att passa fåren efter egen känsla.

Naturligtvis behöver jag tänka vallning och när vi gick efter tackgruppen tränade jag på att huka mig lite och växla snabbare mellan vändningar, still och framåt så att det blev ett roligt samarbete av det hela. Flankeringsträningen gjorde vi på två sätt, dels kallade vi hunden åt sidan i nittiogradersvinklar som vi har gjort tidigare och dels gick vi med hunden nära på den blivande utsidan rakt mot fåren och vände tillsammans med hunden genom att kliva åt sidan framför den. Vi rörde oss omväxlande rakt mot fåren och i korta tårtbitar runt i sidled. Som belöning för en bra sidoförflyttning fick A direkt vända upp, stanna och fösa gruppen framåt. Det blev många fösningar! Bra för hundens självförtroende också, att få känna att han påverkade fåren vilka gick åt olika håll beroende på vad Alan och jag gjorde.

I kursen ingick också torrträning av olika situationer utan hundar eller får. Någon av deltagarna fick röra sig som en hund, en annan fick vara hundförare och en tredje kursdeltagare agerade fårgrupp samtidigt som instruktören förklarade olika scenarion som uppstår i vallningen. En viktig detalj är hur man håller och hanterar linan så det tränade vi också med hjälp av varandra. Bra övningar!

En helt ny erfarenhet var att träna delningar! Hagen är ca 40x50 meter, alltså större än en tjugofemma. Först föste vi alla fåren så att de stod nära mitten av en långsida, sedan gick vi mot mitten av gruppen rakt mot staketet. Vi gick sakta och allteftersom ytterfåren började titta åt olika håll avancerade vi framåt lugnt och fint och då delade sig gruppen. Sedan vände vi oss mot den ena tackgruppen och föste iväg den en bit. Detta är nog lättare att göra med en stor grupp, om fåren är för få delar de sig inte lika lätt.

Här var det dags att pausa i bilen efter ett av många korta träningspass.

Dag två tränade vi fålla. Alla tackorna var där! Det fanns nätt och jämt plats för Alan och mig men vi trängde oss in och tränade på att A gick nära staketet med mig närmast fåren. Sedan vände vi upp mot fåren, gick sakta, sakta och delade gruppen. Fåren var då runt oss och vi fick stå i mitten en stund och känna lugnet innan vi fortsatte fram till staketet där vi började om. Vi har tränat i fålla tidigare och A har alltid velat gå före mig när vi går utmed staketet. Nu fick jag tips om hur jag skulle få honom att gå bredvid, det hänger så klart också ihop med att vi ska samarbeta och A ska kunna se mig som en resurs som vet och kan.

Efter träningen i fållan fick tre av oss kursdeltagare fösa drygt halva fårgruppen upp till hagen där vi fortsatte att träna samarbete med våra hundar, medan några tackor fick stanna i fållan så att ett par ekipage kunde träna vidare där. Alan tog uppdraget på fullaste allvar och jag koncentrerade mig på att hålla koll på ledartackan så att vi styrde rätt. Haha helst vill man ju titta på sin fina och duktiga hund i stället!

Tyvärr blev det inte några bilder ifrån träningen. Lördagen bjöd på relativt bra väder men på söndagen blåste det och snöade ymnigt halva dagen. Jag skrev anteckningar både på lördagskvällen på hotellet och när jag kom hem. Här i Bloggen skulle det bli för tjatigt att läsa allt.

Snart ska vi på lydnadskurs i hundsporthallen! Bra planerat, det är svinkallt och en massa snö här hemma också.

/Marie

Alan och jag har varit på vår andra privatlektion. Det märktes att vi har tränat på vår läxa, det var ju bra. Vi fick fortsätta öva på att gå rakt emot fåren omväxlande med att flankera. Ny läxa blir att A ska vända rakt åt sidan när jag kallar på honom åt höger eller vänster efter att han har blivit stannad. Då kan jag även säga Höger eller Vänster så att A lär sig de orden. Viktigt att komma ihåg att stanna igen när han har vänt minst vinklerätt åt sidan för att sedan med detsamma be honom gå rakt emot fåren på nytt. Jag kan också lägga in Framåt direkt efter smackningen som betyder rakt mot fåren, så att han lär sig det kommandot också. De här grundövningarna som vi har gjort ska vi ägna oss åt det närmaste halvåret, gärna tio minuter om dagen. Var är mina vallningsfår?? De är förmodligen inte ens födda ännu.

Instruktören säger att Alan har fina rörelser både när han flankerar och går emot fåren och att han har lätt för båda vilket inte alla hundar har. A går precis så lugnt som är önskvärt när han går rakt emot lammen. Hon tycker också att Alan är mjuk och lättpåverkad och har mycket bra djurbehandling. Jag är alltid noga med att A ska göra som jag säger, han hade kunnat vara betydligt ostyrigare och mindre hörsam om jag hade tillåtit det. Lagom är dock bäst när det gäller vallningen eftersom hundens möjligheter att hålla koll på fåren är viktigast. Det gör inget om jag släpper en aning på lydnaden så att Alan kan ta tag i tackorna lite mera. Absolut, det förstår jag, det är hunden som passar fåren.

Som jag tänker så gäller det att jag ska hinna med att påverka A under tiden som jag lär mig vad som passar bäst att göra i olika situationer. Jag är ju oerfaren i det här gebitet och det är lätt att vara efterklok i situationer som kan uppstå om det går fort. Hundar behöver också tid att förstå, så att de inte går upp i stress. Utan oro blir det lättare att göra rätt. När jag red in hästar så tänkte jag alltid att ju mer jag hinner lära hästen innan jag eventuellt trillar av, desto lugnare är den när jag sitter upp igen, vilket blir bättre för framtiden.

Det är verkligen kul att det går så bra än så länge och jättefint att instruktören tycker att A är duktig! Efter vår lektion blev jag erbjuden att titta på när en jämnårig hanvalp tränades. Den var jätteduktig och det var både roligt och nyttigt att se utbildningen från andra sidan staketet.

Alan hinner med att kramas också.

Snart ska vi på en helgkurs, hoppas att vi håller oss friska och vakna!

/Marie

Två gånger efter den första privatlektionen har vi varit hos Agneta och tränat på vår läxa.    

Första gången gick det lite lättare än det gjorde på kursen och andra gången gick det ännu bättre. Ligg har vi övat då och då även hemma under våra promenader, det går riktigt fint nu, också i vallningshagen med Agnetas tackor. Bort! går också bättre och bättre.

Haha Alan har varit lös i den stora hagen! Ett stort steg framåt i utbildningen. Där är det gott om plats och vid ett par tillfällen har A sprungit hela varvet runt den samlade fårgruppen när jag stod i mitten hos tackorna, vilket han aldrig gjort förut. Kan tänka mig att det har att göra med att fåren då stod stilla mitt i hagen, det kanske inte fanns något tydligt drag åt något håll. Likaså tränar vi att tillsammans utan stöd av staketet fösa tackorna mot pinnar som står i en fyrkant mitt i hagen, i storlek kanske trettiofem gånger trettiofem meter. Fåren är lugna så det fungerar bra.

En annan ny sak som vi har provat är att de hundar som väntar är utspridda i hagen tillsammans med sina förare. Det gör det svårare för den hund som vallar eftersom fåren har flera hundar att ta hänsyn till. Hundarna tränar samtidigt på att vänta lugnt på sin tur att bestämma över tackorna.

A har fått ett eget täcke som han kan ha ifall han behöver pausa i bilen så här års.

Vi tränade en gång i rundfållan här hemma, utan får. Alan tyckte att det blev en konstig situation, men jag tog det varligt och vi höll på i max ett par minuter. Målet var att träna Bort! och Kom. A var bättre på Kom, men han gick och kissade ett par gånger så jag ser en förbättringspotential vad gäller attityd. Jag sa så klart till A när han kissade mitt i arbetspasset, men eftersom han var osäker angående vad som förväntades av honom försökte vi bara ytterligare ett par gånger för att få till det med beröm. Vi provar kanske den samarbetsträningen någon mer gång lite längre fram.

För övrigt brukar A vara med när vi tränar Labradorerna. Alan deltar i stadgeövningarna, vi gör även Stanna och Ligg på lite avstånd i skogen. Han får ta en och annan dummy också men då märks det väldigt tydligt att vi behöver samarbeta bättre. Själv har jag lättare att se sådana varningsklockor i den hundträning jag är van vid, så på det sättet är det bra att låta A ta en och annan apport ibland. Valpen är nio månader, allt tas i lagom takt.

På måndag har vi bokat in en andra privatlektion i vallning!

/Marie

Alan och jag har varit i Huskvarna och fått en vallningslektion! Instruktören gillade Alan och det gick väl så bra som det kunde gå i nuläget faktiskt. Lammen ställde upp som bästa träningskompisarna, vi tränade i korta pass och gick ut ur tjugofemman i pauserna. Då idisslade fåren, allt gick väldigt lugnt och tyst tillväga. Det gillar ju jag! Vi övar fortfarande i en liten hage och Alan har en lång lina i halsbandet som man kan trampa på om det inte blir rätt. Övningarna har vi fått i läxa, nu vet vi vad vi ska göra när vi tränar hos Agneta nästa gång.

När bilden nedan togs var vi hos Agneta, det var en annan hund som vallade.

Det jag har känt ibland är att jag blir otydlig eftersom jag inte riktigt vet exakt hur jag ska göra i situationerna som uppkommer. Utan erfarenhet är det svårare att se orsak och verkan kopplat till ett mål. Idag kom vi ytterligare lite framåt och innehållet blev tydligare för oss båda.
 

Till att börja med gjorde vi grundövningen att gå rakt emot fåren på samma sätt som vi har gjort tidigare. Det jag har undrat lite över är -vad är egentligen rakt emot fåren? De kan ju gå rakt en liten bit, sedan svänger gruppen för att staketet står i vägen och vad är då rakt emot? Jag fick stanna Alan, gå åt sidan och kalla A emot mig för att fortsätta rakt framåt i den nya riktningen. Detta har vi blivit visade förut och tränat några gånger, så det gick bra. Jag ska stanna A precis när fåren har börjat svänga (viktigt med tajming där) och inte låta honom gå runt och upp bakom igen självmant. Först stanna och sedan kalla in en bit och direkt gå rakt framåt i den nya riktningen. Förut har det inte varit så tydligt i mitt huvud att jag ska dela upp momenten och inte låta Alan koppla ihop dem. Det är en naturlig och bra sak att han rundar, men vi ska befästa en sak i taget.

Den andra grundläggande övningen var att träna på att Alan ska gå längre ifrån fåren när han rör sig en liten bit runt gruppen. Jag har faktiskt känt att det är dags att visa A att han ska öka avståndet, det blir så klart annars en vana att befinna sig på en given distans om vi endast övar detta i en mindre fålla. När A blir mer erfaren kommer han att arbeta på ett håll anpassat efter fåren och uppgiften.

Instruktören visade och jag fick gå precis bakom henne, vi gick nära fåren och A rörde sig åt ena och andra hållet en bit ut. Sedan övade jag själv. Alan svarade jättefint på hjälperna! Idag var första gången vi tränade att hålla ut avståndet utan ett begränsande staket. A behöver också lära sig ett nytt kommando –Bort! Hm, har faktiskt tänkt på det tidigare, men det gäller att komma ihåg att göra det också. Vi övade Bort i badrummet för några månader sedan, sedan försvann det, antagligen någonstans mitt i apporteringsträningen!

Den tredje läxan är att jag ska lära A att lägga sig på kommando när jag lämnar honom på cirkeln en bit ifrån och själv går tillbaka till flocken. Ifall A inte lyder på Stanna när han rör sig runt fåren går jag emot Alan och hejdar honom. När jag sedan backar tillbaka till gruppen vill A följa efter men han ska hålla kvar avståndet så att vi kan fortsätta där vi var. Övningen blir tydligare för honom om han ligger ner då. Det kan vi faktiskt träna hemma till att börja med, jag kan lägga A utanför grinden och själv gå in till Värmlandsfåren. Vi har gjort detta enstaka gånger, men nu ska vi bli bättre!

Alan, min lilla stjärna! Jag längtar redan till nästa lektion. Hjärnan klurar på hur jag ska kunna få till det med egna träningsfår, helst nu med detsamma. Inte lätt på den i det här sammanhanget alltför begränsade tomten. Kostar pengar både i inköp och att ha gör fåren dessutom. Behöver helst en hög stolpe med en strålkastare också. Eller det verkar enklare att byta till ett nattjobb så jag kan vara hemma på dagarna när det är ljust?

Min plan var att köpa lamm i slutet av sommaren, men frågan är om vi kan vänta så länge? Det är nu det ska smidas!

God Jul!

/Marie

Nu löper Lassie och det är första gången det händer sedan Alan blev könsmogen. Copper är verkligen eld och lågor och under höglöpet är han intensivt medveten om att dagarna när Lassie är mottaglig är räknade. Alan är också intresserad men har en mjukare framtoning även om han på sitt Colliesätt försöker tränga sig före C överallt.

I början av löpet kan Lassie kopplad följa med på lite kortare promenader ner till ån. Jag vill inte att hon ska sprida sina lukter för långt bort, men det är antagligen en helt onödig tanke eftersom hundar/vargar kan läsa av ett kommande löp ett par månader i förväg. Men ju närmare i tiden desto intressantare i alla fall. Under höglöp får Lassie bara rasta sig nära tomten men hanarna går promenader som vanligt. När vi vänder och går hemåt springer C i förväg så snabbt han kan, men han kan ändå inte springa ifrån Alan. A axelererar ifatt, kutar bredvid och förbi och när de kommer fram till Lassies rastgård är jag långt efter.

En dag hörde jag att Copper hade tröttnat på Alans fasoner och röt i ordentligt. Alan skrek och jag hoppades att C inte var totalt ursinnig utan fortfarande hade ett stopp i huvudet. Samtidigt har jag länge varit lite undrande över hur snäll C kan vara eftersom Alan har ägt båda Labradorerna ett bra tag nu. Jag höll tyst för att inte hetsa på, jag var ju ändå så långt ifrån, och när jag var nästan hemma mötte jag Alan som smutsig kom linkandes emot mig med svansen mellan benen. För att inte A skulle uppfatta medömkan från mig brydde jag mig inte om honom, utan släppte bara in C i hans box bredvid Lassie. Lite senare kunde jag konstatera att A var hel, allt var ok. Ja jösses.

Nästa dag fick A gå i koppel när vi var på väg hem, det är nyttigt att inte göra likadant jämt, det är då när det väl uppstår en förändring allting brister. Alan behöver förresten ändå en repetition i att vara kopplad, det händer inte så ofta här hemma.

Vi hittade en klädd gran i skogen vid jaktstugan!

I tisdags var vi på Brukshundsklubben och idag har vi tränat vallning hos Agneta. Det behövs en tydligare kommunikation från min sida, om inte jag är säker på hur jag ska göra så blir Alan inte heller säker. Med A använder jag inte samma tekniker som jag har gjort med andra hundar eftersom målen ser annorlunda ut. Tänker till exempel på tävlingsmässigt fotgående eller delmoment i vallningsträningen. Det är så nyttigt att vara tvungen att skärpa sig!

Vi tränade att A skulle följa mig i närheten av fåren. När vi gick närmare lammen gick det inte lika bra som på filmen.

Det fick bli skärmklipp ifrån vallningsfilmerna den här gången också, internetöverföringarna funkar inte så ofta.

Har nu i alla fall fått möjlighet att boka en vallningslektion! Spännande!

/Marie

Är så glad att lilla Alan flyttade hit! Med hjälp av varandra piggar vi upp oss så ofta det går. I morse i halvmörkret kändes det tydligt att jag är ansvarig för att det händer något kul i Alans liv och att det verkligen var dags att ta tag i det igen efter en tråkig rastgårdsvecka. En fråga till Agneta visade att det passade bra att vi kom för lite vallningsträning. Perfekt!

För varje gång vi provar går det bättre och det är så roligt! I början var jag glad bara åt att Alan visade intresse och koncentrerade sig på fåren och ville få dem att flytta sig. Nu är önskemålen lite högre ställda och vi har börjat träna att A ska ta ut svängen när han ska runda gruppen. Efter en stund släpper jag tremeterslinan och Alan kan röra sig lös och ändå vara bra i hand i fållan och även hyfsat hörsam i en mindre hage. Det har också blivit dax att besluta vilka kommandon jag ska ge när han ska åt ena eller andra hållet. Länge har jag funderat på om jag ska använda de engelska kommandona men eftersom det tydligen har varit så svårt att bestämma sig för det så slog jag i stället idag fast att det får bli på ren svenska, Höger och Vänster. Har förstått att det finns nackdelar med det, hundarna kan ha svårt att uppfatta vad man säger, men på längre håll använder man visselpipan så jag hoppas att det ska gå bra ändå. En sak mindre för mig att tänka på, det kan säkert vara svårt nog på ett invant språk att säga rätt ord för åt vilket håll jag vill att Alan ska springa. Så kul! Frågar ni mig så är Alan en klar talang!

Till viss del kan A pigga upp mig även när jag befinner mig på jobbet trots att han inte kan följa med dit. När jag tog bilden nedan hade jag en mindre elevgrupp i ämnet Svenska och bestämde mig för att göra det lite hemtrevligt i klassrummet. Jag fixade en uppgift där eleverna skulle leta stavfel i en musiktext av Kent. Under tiden som de läste spelade jag låten som jag gillar. Innan jag visade den rättstavade texten på skärmen fick Alan och Irma hjälpa till att komplettera hemtrevnadskänslan. Man har inte roligare än man gör sig brukar jag ju tänka!

Vi har en gång kvar på samträningen på Brukshundsklubben före jul, sen kommer drygt två veckors ledighet för mig och då ska vi se till att träna vallning ett par gånger. Jag har anmält oss till en grundkurshelg i vallning i januari, det ser vi fram emot. Sedan börjar lydnadskursen i Helénes hundsporthall, spännande det också.

M ❤ A = Sant

Apropå får och lampor, hoppas att ni kan se filmen med hjälp av länken som Anna skickade. Jag ryser -så skickliga de är!!!!

https://www.facebook.com/bill.keir1/videos/10200364102043902/

/Marie

När snön kommer vill jag bara gå i ide. Jag har även genen för att äta upp mig inför vintern, i augusti varje år börjar det kännas tydligt att det är dags igen.

Nu har det blivit så kallt att allt blev vitt rätt som det var. Fårens vattenbaljor har frusit så jag får hacka is morgon och kväll. Jag har ett vattenkar som är eluppvärmt men nu behöver jag två om det ska fortsätta så här.  Fåren äter mera hö, annars verkar inte vädret bekymra dem så mycket, de ligger gärna ute i snön och idisslar men inte om det regnar. De är ju Värmländska Skogsfår med gamla härdiga anor! Hm, mina egna gener klarade ju faktiskt finska vinterkriget? Det var nog då de fick nog av kylan.

Den här veckan blev det ingen träning på Brukshundsklubben på grund av sjukdom. Eva och jag har i alla fall tränat med valparna och lite med de vuxna Labradorerna i stora fårhagen. Om man tänker tillbaka på första gången för någon månad sedan så har båda valparna blivit mycket duktigare och kan rätta in sig i ledet på ett bättre sätt nu. Ett utbildningssteg framåt och ibland något tillbaka, det beror på vad vi gör. Vi lägger mycket av tiden på att gå hagen runt för att valparna ska följa med vid sidan. Alan får gå på min högra sida som han då och då gör på våra promenader. Det är en förberedelse inför vallningen senare när Alan ska springa långt iväg för att hämta fåren. Vi nöter grunder och det är jättekul att se framstegen!

De gånger vi tränar hemma får det ske i pannlampans sken. Och i badrummet. Jag funderar ibland över Alans beteende att oftast bara nappa tag i det han förväntas hålla i för att släppa direkt. Om han har något i munnen när vi är ute och jag ropar på honom så kommer han, men släpper föremålet där han är i stället för att komma till mig med det. Jag bestämde mig för lite omvänd psykologi och även prova att Copper skulle få visa Alan. Metoden funkade ju verkligen med detsamma när det gällde att lära sig hur man fångar en hare.

A som är en klipsk hund fattade direkt! Att jag berömde Copper jättemycket hjälpte till, A blev riktigt avundssjuk. Helt enkelt gav jag C apportbocken och berömde honom länge och väl. A ville så klart som vanligt komma fram och stjäla det C hade i munnen, men jag knuffade bort A och fortsatte att berömma Copper som alltid suger åt sig så mycket han kan. A satte sig bredvid och väntade. Sedan tog jag apportbocken från C och gav den direkt till A. Då satt Alan stilla och höll i så fint, jag berömde riktigt hjärtligt och tog den efter en liten stund med ett Tack. Japp, samma procedur nästa dag och det funkade! Clever och hagalen, det är lille Alan det!

Haha, vi har dock ett tag kvar tills det funkar varje gång. När det blir så här som i filmsnutten nedan kan jag svära lite för mig själv och tänka att Alan är lika dålig på att apportera som Copper är på att valla.

Det räcker för att Alan ska skärpa sig och göra om och göra bättre! Nu i slutet av veckan kan han hämta apporten som ligger en bit bort på golvet och ge mig den lugnt och fint!

/Marie