Den förra bloggen var tvungen att få ett slut men jag kom efter publiceringen på ytterligare en viktig sak som sas på clinicen som gäller avel.

- En riktigt bra hund går att använda i alla jobb varsomhelst och den blir även en vinnande tävlingshund om man vill det. Man ska alltså inte tro att den kan vara bäst på enbart det ena eller det andra.

Precis vad jag alltid har sagt.

Förra veckan fick eleverna komma hit hem en dag. De gick en promenad med hundarna i koppel, jag gav Alan till en kille som är väldigt bra med djur. Det funkade jättebra. Sedan lagade vi staketet i den lilla hagen nere vid pumphuset. Det är endast eltrådar där men hittills har de tre tackorna hållit sig kvar innanför. Den hagen får man passa på att använda när man inte har bagglamm, de brukar älska att trycka sig igenom staket. Grinden står öppen så att fåren förhoppningsvis väljer att gå tillbaka in i den större hagen om de vill gå därifrån i stället för att smita ut till grannens kalhygge.

Några dagar senare skulle jag ta kort på den lilla hagen. Hundarna var med och Alan som inte visste att elen nu var på hoppade emellan trådarna som han brukade. Han skrek till när han fick stötar och satte sig inne i hagen och funderade över vad som hände. Jag tog några bilder och tänkte just öppna och släppa ut hunden när han bestämde sig för att ta en eventuell smäll av staketet igen och hoppade tillbaka genom grinden. Stabil hund! A valde dock att sitta som tredje hund ifrån staketet när jag fotade hundarna.

Det har öppnat en ny liten mysig affär i Linköping som heter Djurboden. Där kan man handla allt möjligt till hundar och katter t.ex jättefina halsband och sängar mm samt foder. Harley med matte och husse tog med Alan och mig dit, vi fikade och handlade. Trevlig förmiddag verkligen! Hundarna uppförde sig bra så klart.

Expediten var nog inte riktigt säker på att han ville sälja ätbara saker, men han var i alla fall jättesnäll som tur var. Alan är tuff!

Vi har fått till ett bättre flyt i träningen nu Alan och jag. Vi rör oss snabbare, jag ger kommandona i tätare följd och lägger mer tryck i dem när det behövs. De värmländska skogsfåren skyndar sig och gotlandskorsningarna vill helst vända och stanna upp alla flockrörelser. Jag känner faktiskt att vi har kommit så långt att vi gillar värmlänningarna bättre när vi övar så här under relativt kontrollerade former, det gäller bara att se till att värmlandstackorna inte känner sig trängda någonstans så att de får panik.

Bort har Alan fortfarande inte förstått, det måste vi fortsätta jobba med. Höger och Vänster sitter bra så jag behöver nu bestämma mig för vilka visselsignaler jag ska ha för de orden. Bara att börja vissla i bilen på vägen till och ifrån jobbet igen, det är nästan endast då jag inte har någon hund i närheten.

Värmlänningarna ser alltid till att vara längst ifrån Alan.

När Alan var liten valp tittade jag ofta på en serie som heter "Away with dogs" som visar en stor vallningstävling i Storbritannien. Det finns även filmer med långa intervjuer av deltagarna. Så himla kul att titta igen nu efter ett år när jag har lyssnat på erfarna instruktörer och också tränat lite själv. 

Idag har det varit valpträff här. Alan var bättre än Copper på att visa de första stegen i apporteringsträningen, mitt bland sjumånadersvalparna!
Nu ska jag ta tag i takmålningen igen. Det var visst två år sedan sist. Jösses vad tiden går.

/Marie

Clinicen i ridhuset var jättebra! Det var värt att åka trots att dagen naturligtvis inte blev som planerat. Min förhoppning var att hundarna skulle kunna följa med mig till jobbet på morgonen för att spara tid och många mil. Så blev det sedan inte eftersom ett tikbesök anmäldes till Copper, jag var alltså tvungen att fara hem innan jag kunde åka till clinicen. Besöket gav ingen utdelning den dagen och tiden blev knapp till kvällens begivenhet. Google maps visade att jag skulle köra en väg som är dålig, kurvig och full med hjortar. Eftersom jag inte visste riktigt vart jag skulle i det kolsvarta mörkret valde jag ändå att följa gps:en på ditvägen. Jag undrade verkligen vad jag höll på med, om det inte vore bättre att helt enkelt vända och åka hem? På tillbakaresan körde jag den andra vägen som jag kände till och resan blev tjugo minuter kortare och inte en enda hjort uppenbarade sig heller.

Den lilla ridhusläktaren var helt full med folk som tittade och lyssnade och vi fick höra många kloka ord om både avel och hur man börjar träna de unga hundarna. Det här är verkligen mitt största intresse! Målet att avla fram hundar och hästar som har alla förutsättningar att bli mycket bra individer och sedan träna dem så att det läggs en bra grund som man kan komma hur långt som helst med när den sitter. Från min horisont kan jag se att tänket angående Bordercollieavel och Labradoravel stämmer väl överens, man vill ha fram hundar som är mycket väl lämpade för sina respektive uppgifter. Instruktörerna framhöll att vallningsegenskaperna går före allt annat i ett avelsurval när det gäller BC! ”Vi i Sverige” har inte rätt att förstöra en ras som i många generationer renodlats vad gäller arbetsegenskaper genom att ge andra avelskriterier en högre dignitet. Precis min åsikt.

Andra bra synpunkter som gäller all seriös avel är t.ex att man avlar endast på bra tikar och att man ska lära sig vad olika linjer ger och hur de passar ihop. Och den här: -Är hunden för hetsig, välj en annan!

Idag blev det en sistaminutengryta med kyckling och ris. Det var alltså yoghurten, paprikan, morötterna, kantarellerna, vitlöken, rödlöken, clementinen, buljongtärningarna och vinet som användes i sista minuten. Grytan blev god!

Instruktörerna hade med sig fem valpar från fem månaders ålder upp till ett och ett halvt år. De visade hur de kallar hunden med namnet upprepade gånger och gör den undrande över vad den ska göra. Endast namnet används till en början så att valpen ändrar det den håller på med och t.ex byter riktning runt fåren. Kommandona som betyder ett visst utförande läggs på när den gör det föraren har tänkt sig. Innan hunden får arbeta på andra sidan fåren, balansera, ska den arbeta på samma sida som föraren står tills den håller av ifrån fåren och kan göra korta flanker mellan föraren och fåren. Innerflanker.

Mmm det där tror jag kanske inte hade passat Alan som liten och mig, man måste veta precis hur man ska göra och hunden får inte vara för lättpåverkad i sitt förhållande till fåren.

En lina används endast till en hund som inte reagerar direkt på sitt namn, annars ingen lina alls till de egna hundarna som fostras i vardagen under uppväxten. Om inte hunden lyssnar och kommer på namnet är det för tidigt för den att vara med får. Vi blev visade hur instruktörerna ”stör” hunden när den själv tänker ut något som den ska göra med följden att den blir mer uppmärksam på föraren. Man ska kunna kalla av hunden i alla lägen runt fåren.

Om hunden flankar och gör en krok, viker in mot fåren för tidigt, ska den påminnas. Då går man tillbaka till grunderna att hunden ska hålla ut när den jobbar nära på samma sida som föraren. Det här blir aktuellt för mig och Alan ibland.

Fler tips: Man ska låta hunden känna av fåren och själv lära sig att balansera och vilket avstånd till fåren som är lämpligt. Bra att tidigt låta hunden fösa självständigt nära föraren och att hunden själv får upptäcka hur den ska falla av för att lätta trycket på fåren. Låt i delningen avståndet bli stort mellan grupperna innan hunden får ta över den ena gruppen. Växla mellan grupperna och driv iväg en i taget. Hunden ska förstå uppgiften. Var aktiv med kroppspråk, nyansera röstläge och visslingar. Sätt press genom att kräva att hunden gör som du säger. Vänj den vid att utföra saker när du befinner dig på olika ställen i förhållande till hund och får. Jobba väldigt mycket med att sätta hunden ur balans. Hunden förutses vilja tillbaka till fåren. Håll hunden i rörelse. Kräv inte ligg.

Det är precis de sakerna vi håller på med nu i sommarhagen, jag beskriver hur nedan.

Här har vi retrievertränat en stund tillsammans med Eva. Alan har börjat söka efter dummisarna.

Den här ska jag testa när det känns lämpligt, vi behöver bara bli bra på Bortkommandot först:
-Om hunden ligger och inte rör sig framåt, säg Bort istället för att försöka få den att gå framåt.
Vet inte om det är rätt medicin för mig o A just nu men vi kommer absolut att prova om symptomen finns kvar när vi kommer så långt. Jag upplever att A väntar ut de tröga tackorna när han blir ståendes eller liggandes, för när de väl bestämmer sig för att röra på sig följer han direkt efter. Alltså jag tror inte att stillaståendet beror på att han fastnar utan istället att han väntar på att fåren ska visa respekt för honom och gå undan.

Idag hade jag tid att träna i sommarhagen en lite längre stund än jag brukar. Det gick jättebra! Min plan var att få Alan och fåren att röra sig hela tiden, inte bli stannandes så mycket. Men så klart kunde jag inte låta bli att skicka A på ett ganska långt hämt först vilket jag inte ska göra om fåren springer innan hunden är framme. Det regnade lite och tackorna såg ut att vilja gå ner under träden i den mindre hagen. Jag hoppades alltså att de skulle stå kvar när A sprang runt och det gjorde de. Och vilken utgång han gjorde! Haha Scotland here we come!

Jag bestämde mig för att prova en utgång åt vänster vilket innebar att A för att hitta balanspunkten var tvungen att springa runt till kl ett eller två. Inte den lättaste uppgiften med Värmlandsfår inblandade men vi tänjer på våra gränser.

Stilstudie

Alan började en fin vid vänsterflank fram till och utmed staketet, nästan direkt kommer ett inåtåthörn men han fortsatte att klistra staket. Jag ställde mig så att jag skulle se vad han hittade på när nästa inåthörn kom lite längre bort, ca sjuttio meter ifrån utgångspunkten. A stannade och sträckte upp huvudet för att lokalisera fåren. Jag var tyst och hoppades att han skulle förstå och ta beslutet att vika vänster igen och fortsätta sin vida utgång. Det gjorde han och försvann sedan utom synhåll bakom trädkullen. På tackorna såg jag att han stannat i balanspunkten på behörigt avstånd, fåren stod stilla!

När gruppen lite senare var hämtad började jag gå runt i hagen med fåren efter mig, Alan balanserade bakom. Jag vill att han ska hålla sig på ett bra avstånd och att han ska flyta lagom mycket åt sidorna så att hela gruppen hänger med. Fåren har lätt att gå förbi mig, antagligen behöver A vara något längre ifrån dem. Jag fick ändå upplevelsen att tackorna gick lugnare än de har gjort förut. Direkt när gruppen gick förbi mig bytte jag håll utan att säga något så att A fick flanka runt för egen maskin. Det gjorde han bra men när jag och A plötsligt befann oss på samma sida fåren stod han stilla. Jag sa Vänster och han vände fint och sprang runt och så var vi igång igen. Rätt som det var när vi kom i den situationen en gång till och jag precis bestämde mig för att byta riktning rakt emot tackorna kom Alan i värdens bästa långa innerflank med full fart! Det sa pang i mitt ben, där forsade han fram som om han aldrig hade gjort annat. Instruktörerna på clinicen pratade om hur de fick de unga hundarna att ta ut bågarna och göra bra innerflanker och där fixade Alan det hur bra som helst!

Alan har blivit mycket bättre än för några veckor sedan på att ta höger och vänsterkommandona oberoende av var jag befinner mig i förhållande till honom och fåren. Efter att vi gått runt och balanserat en lång stund gjorde vi en delning och Alan fick driva de avdelade födelsedagspresenterna en bra bit bort ifrån värmlänningarna som stod kvar där de stod.

Vad hände sedan då, jo naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att säga Look back (har inte hittat något bra svenskt ord för det). Kommandot verkar ha en inlärningsbarhet lika bra som ett svärord för den lilla Papillonen vände direkt och sprang långt iväg till de andra tackorna. Han fick runda dem och trycka ut dem ifrån hörnet så att de började springa mot sina kompisar. Då sa jag Stanna och Ligg och sedan avslutade vi träningen.

Känslan jag letar efter är mera en dans tillsammans än fyrkantiga övningar. När jag säger -Nu räcker det! ler Alan med hela ansiktet, rullar sig i gräset och även kroppen utstrålar hur nöjd och stolt han är. Jag är så klart också glad, nöjd och stolt över min fina duktiga hund.

/Marie

Det där tråkiga telefonsamtalet har jag fått flera gånger förut. Till slut har jag kommit på själv att jag inte kan lämna in mina skinn till ett ställe som låter dem ligga och ruttna i sju månader innan de tas in i produktionen. Tycker att företaget kunde ha upplyst mig om det redan efter första gången det hände. Men de har bara skyllt på andra faktorer.

I februari slaktade jag fem bagglamm. Skinnen lämnades in till beredning efter alla konstens regler. Det är jätteviktigt att de flås, saltas, saltas om, ligger kallt i rätt antal dagar, skakas av och packas på ett visst sätt, alltihopa med största noggrannhet. Anvisningar finns på företagets hemsida. Jag skickar fyra eller fem skinn när jag har lamm att slakta, inte flera hundra som en större fårproducent gör. Varje skinn är jätteviktigt för mig, jag vet dessutom vilket lamm eller får det är ifrån, det har faktiskt också stor betydelse. Sedan ligger skinnen i sina kartonger på skinnberedningsföretaget och väntar på beredning i sju månader.

Idag ringde en kvinna från företaget och berättade att tre av mina fem skinn hade fått kasseras. Totalt sett har nog en tredjedel av mina omsorgsfullt uppfödda lamms skinn kasserats genom åren. Vad beror det på? Den här gången sas det inte  att skinnen hade ruttnat utan att ullen tovade sig och lossnade. För mig låter den anledningen helt klart också som en förruttnelse. Skinnen lämnades in i februari och togs in i produktion relativt nyligen och är klara NU. Värmlandsfåren har väldigt tjock underull, jag börjar till slut förstå att man inte kan behandla dem likadant som skinnen efter tex Gotlandsfår som inte har samma ull, speciellt inte då dessa dessutom slaktas på hösten med sommarpäls. Mina lamm växer så sakta så jag behöver ha dem i nästan ett helt år, de kan alltså inte slaktas innan de sätter vinterpäls.

Naturligtvis frågade jag personen som ringde vad som kan tänkas vara fel men hon menade bara på att lammen ska slaktas senast i september. Ja något är det som inte fungerar alls. Jag behöver hitta en annan lösning när jag eventuellt ska ha lamm igen. Snittpriset på mina färdiga skinn skulle vara runt femtontusen kronor om man inte räknar arbetet med att få fram dem. Tur att jag inte säljer dem, skinnen blir presenter om det blir några över. Fy så tråkigt alltihop, det här var ingen rolig fårdag.

Det blev inte bättre stämning när jag hämtade ut och synade de två återstående lammskinnen som företaget skickade till mig. Båda var avskurna en bra bit ovanför frambenen och alltså både deformerade och mindre än de var när jag skickade iväg dem. Min första tanke var att skicka tillbaka dem och vägra betala och kräva tiotusen i skadestånd. Jag var sååå arg! Men jag behåller skinnen efter Ivar och Ludde. Ivar var den gulligaste lilla bagge jag har haft. Jag är verkligen ledsen över det här!

Vi tränar på i sommarhagen Alan och jag. Det har varit kallt och regnigt så jag har nästan bestämt mig för att vänta tills i vår med att klippa tackorna. Jag vill ju ha dem på betet så länge som möjligt, det finns jättemycket mat där och träningsmöjligheterna är mycket bättre än de är i hemmahagen på tomten.

Fålla in!

Sedan svalka i ån som har fått lite fart igen.

Lilla gulliga Siv som hade ont i munnen finns inte längre. Som tur var gick hon med ett par hundra kronor plus vid slakten, det kan bli minus också om djuren är alldeles för små eller magra. Hon hade inte klarat en vinter med höfoder. Gåtan går än så länge kvar och betar med ett par små baggkompisar, de behöver växa på sig lite till.

Årets sita pelargon?

Hösten är inte att leka med, blåsten syns inte på de här bilderna men alla starka naturkrafter talar tydligt.

Det känns som om jag har mera på fötterna nu när det gäller vallningsträningen. Jag hittar på egna lösningar för att nå de närmaste målen. Som exempel föser vi först tackorna till ett hörn för att sedan träna Bort och samtidigt undvika att A bara springer runt snabbare och snabbare. Det är så kul när det funkar!

Fast... Häromdagen fick både Eva och jag dagsstatusen på våra hundars allmänlydnad när vi skulle öva apporteringsuppgifter med Labradorerna i sommarhagen efter att Alan hade föst in tackorna i den lilla hagen. =Dålig!

Nästa vecka är det medlemsträff med clinic i ett ridhus. Långt att åka men jag ska försöka lösa det så att jag kan ta med mig alla hundarna till jobbet den dagen så sparar jag i alla fall sju mil. Måste bara försöka fixa så att Lassie kan vara inomhus, hon har tråkigt nog blivit jättedålig i sitt opererade knä.

/Marie

Javisst kan man ibland tycka att det går åt mycket pengar. Men jag slipper betala till exempel slyröjare eller terapeuter. Fåren fixar tomten och Alan helar. Jösses vad avslappnande det är att åka på en bra kurs och att träna med en fin hund! Det är så kul att lära sig roliga saker. Jag bara ler när jag tänker på det!

Hemma blev Labradorerna rastade och fåren kollade av Nicke så det var helt ok att vara borta hela dagen. Det var uppfödarSusan som hade fixat så att Alan och jag kunde vara med, verkligen jättekul! Spännande också att för första gången få se mamma Bella och syrran Axa jobba. Fina och duktiga Border Collies!

Susan fotade på kursen. Alan, Bella och Axa

Hittills har Alan och jag med några få undantag tränat ensamma och det har varit lugna och bra inlärningssituationer för det mesta. Vi har lärt oss i en takt som har passat oss och Alan har hunnit mogna under tiden. Detta har gjort att A har fått öva och lära sig att förstå sig på fåren utan press, hans självförtroende har ökat med erfarenheterna han har gjort. Nu känns det att han kan klara att börja träna med olika människor och hundar runt omkring ibland, det behöver han också kunna om han ska bli bra på tävlingsbanan. Den här bloggen blir lite för lång men jag vill fortsätta att skriva ner vad vi gör när vi är på kurs för att jag ska komma ihåg övningarna och hur träningen känns just nu.

Helt nytt och svårt för Alan var att låta bli att göra det som andra förare sa till sina hundar. De kommenderade med olika röstläge och ljudnivå och Alan tog åt sig och blev avvaktande. Kursen började på morgonen med att fyra ekipage stod bredvid varandra en bit utanför en rundhage innehållande en liten grupp får. Först skulle vi en och en be hunden gå fram mot fåren, stanna den två gånger och sedan kalla tillbaka. Jag fick börja och det funkade jättebra.

Sedan var det de andras tur och det ryckte i Alan när de sa Framåt och han la sig och tryckte nosen mot marken när de sa Stanna. Förarna var olika högljudda och när en röt Bort åt sin hund flög A tre meter bakåt ifrån sin plats bredvid mig. Han kanske faktiskt förstår det kommandot när allt kommer omkring? Alan blev lite osäker och efter en stund när vi skulle göra om övningen blev det svårt. A ville inte gå framåt så jag klev fram och gick med honom.

Vi tränade sedan höger och vänster med föraren ståendes mellan hunden och hagen. Alan genade när han skulle åt höger, kanske gjorde han det eftersom han åt det hållet kom längre ifrån fåren och eller ville han hålla avstånd till de andra förarna och deras hundar? A fick sitta i bilen en stund på förmiddagen för att det inte skulle bli för mycket på en gång, men på eftermiddagen tränade vi långt ifrån basen så då fick han vara med i utkanten och titta och lyssna. Han blev lite klängig och la sig bredvid min stol med rumpan åt de andra som tränade när det blev för jobbigt.

Alla bitarna behövs när vi lägger pusslet. Vi gjorde många bra övningar där vår nuvarande utbildningsstatus visade sig. Språket mellan oss och den direkta och noggranna åtlydnaden av kommandona behöver förbättras för att finliret ska bli bättre. Om fåren ska svängas bara lite så får inte Alans rörelser bli för sena eller för tighta eller för yviga eller för mycket eller något annat som gör att resultatet blir fel. Än så länge är vi lite klumpiga.

I den stora rundfållan hade A alltför lätt att gena istället för att följa staketet runt fårgruppen, det har vi ännu inte möjlighet att öva på hemma tyvärr. I den stora hagen tränade vi flankering på så sätt att hunden skulle driva och hålla tackorna innanför en stor ring av plaststolpar, jag skulle stå stilla en bit utanför. A gjorde oftast bra vändningar utan att gena där. Nästa övning var att föraren skulle stå innanför en liten ring av stolpar och hunden skulle driva fåren runt föraren ganska tight åt både höger och vänster, inga får fick komma in i den lilla ringen. Det gällde alltså att hunden kunde både hålla ut och hålla in gruppen samtidigt som tackorna drevs runt ”pinnen”. Sedan tränade vi rak fösning och drivning med hjälp av utsatta pinnar på två linjer parallella med varandra som tackgruppen skulle hålla sig emellan. Vi fick även öva på att fåren skulle gå slalom mellan stolparna. Jättekul!

Jag behövde lägga mer tryck på A och vi ökade gränserna för vad vi har krävt tidigare eftersom vi använde grundövningarna ihopkopplade på för oss nya sätt. Vi gjorde också en delning vilket fåren inte uppskattade och Alan tryckte bort de avdelade ovilliga lammen på ett väldigt bra sätt.

Efter delningen tränade vi på att hämta hela gruppen. I sommarhagen har Alan som jag har berättat förut lärt sig att vika av och gå in mot fåren för tidigt eftersom jag har tränat utan någon extra hund som har hållit tackorna stilla, de har börjat röra sig innan A har kommit till balanspunkten. Det märktes under kursen också och där fanns ytterligare en svårighet nämligen att en annan hund och en annan människa höll fåren. Eftersom min första utsättare stod mitt i fårgruppen för att hennes hund låg för nära så att den påverkade tackorna för mycket blev Alan fundersam. Vi turades om att göra både hämt och utställande och när det blev min tur att hämta igen lämnades en lucka mellan utställare och får och jag gick med A ut för att få flankeringen riktig.

Här är det Axa som jobbar

Senast vi var hos Agneta turades vi om att ställa ut tackorna så det kände A igen och skötte den uppgiften som ett proffs på kursen! Han låg alldeles stilla långt ifrån tackorna med huvudet platt emot marken. De som tittade på såg honom inte ens, berättade de efteråt. Jag behövde inte passa Alan utan kunde vara helt tyst och diskret gå undan när den hämtande hunden hade tagit över sina får och sedan kalla in lugnt och fint. A är en stjärna, har jag nämnt det någon gång förut kanske?

Vi tänjde verkligen på träningsmängden, så här mycket har jag aldrig begärt på en och samma dag tidigare. Och Alan tog det! Han jobbade på och var som han brukar hela dagen förutom osäkerheten när andra förare röt eller stod i vägen. Starkt! Han växer så klart. Och som vanligt, ”alla” sa att de gillade Alan.

Instruktören poängterade att det är viktigt att vi kan kommunicera med vårt kroppspråk, tex gå emot hunden så att den backar undan även i vardagssituationer. Detta visas också väldigt tydligt på mina skotska filmer. Press and release, det är bara att öva mera på det.

Typ den godaste äppelkakan jag har gjort, Arlas recept med kanel och kardemumma.

Morgonen efter kursen började jag undra vart hemmafåren hade tagit vägen eftersom jag inte hade sett eller hört dem. Jag skickade ut en mycket sugen Alan och fick påminna honom ett par gånger om att hålla sig utmed staketet. Han stannade nere i skogen på ett bra avstånd ifrån den lilla gruppen och spände ögonen i gotlandskorsningarna. Eftersom jag vill att A ska rå på fåren själv observerade jag bara vad som sedan hände. Det dröjde en lååång stund innan tackornas vilja fick ge vika för Alans men sedan kom han med dem, gick förbi mig (där ville han gärna springa runt och stoppa dem men då tog jag tillbaka honom) och föste dem in i hägnet lugnt och fint. Tadaaa!

Med ett större självförtroende kan vi påverka fåren ifrån ett längre avstånd och då går de undan i stället för att hamna i försvar. Min lilla gulliga Border Collie börjar alltså bli läskig!

/Marie

Nu är det höst!

Först skrev jag en ganska lång text om skillnaderna mellan Labradorer och Border Collies vad gäller vardag och träning. Kom sedan på att det räcker med resultatet som avslutade det hela. Alltså att jag skulle kunna ha två Collies med samma ansträngning som för en Labrador, det är helt klart. Och jag som under säkert tjugo år hade ungefär sex Labradorer samtidigt…

Vi tränar på i sommarhagen, det är verkligen skillnad mellan fårraser också så klart. Värmlänningarna tänker ”Hu nu måste vi springa undan” och Gotlandskorsningarna tar det lugnare för att inte säga är segare. De står stilla och antingen bara står där eller går till motangrepp. Nyttigt att träna på båda sorterna, hoppas att det stridslystna tacklammet hänger på resten av gruppen när alla fåren ska gå tillsammans så småningom.

Massor med plommon i år!

Eftersom det är svårt att träna skolexempel på hämt när tackorna springer för tidigt har vi den senaste tiden mest föst hela gruppen fram och tillbaka i den stora hagen. Vi har även försökt att träna fålla, det är också knepigt med tanke på ovanstående olika temperament hos fåren. Jag ska sätta grindarna framför ingången till den mindre hagen istället så att tackorna inte kan kuta förbi. Det är viktigt att Alan förstår vad vi håller på med. Snart ska vi på kurs igen, det ska bli kul att se hur det går.

Upptäckte att rådjuren gärna vilar vid mitt hus. Geten ser ut att ha blivit illa biten!

En medlemsträff i Vallhundsklubbens Östgötaavdelning har ställts in på grund av för få anmälningar. Den blev ändrad till en träningsträff, det hade också varit kul men eftersom även platsen för sammankomsten blev ändrad kunde jag bara konstatera att jag inte hann dit efter jobbet. Synd.

Det åker runt en Audi utan ljuddämpare på vägen utanför huset. Den körde på min brevlåda som landade sex meter ifrån betongfundamentet den var fastskruvad på. Händelsen är polisanmäld, jag vet vilken bil det är. Det blir dock jag som får åka och köpa en ny brevlåda och stå för kostnaden samt arbetet att ställa dit den. Naturligtvis vill jag även säkra upp så att det inte ska hända igen. Jag har varit utan brevlåda i två veckor nu. Det är bara sååå jobbigt med alla människor som inte kan uppföra sig.

Nu har älgjakten börjat, vi håller oss i stort sett inomgårds.

/Marie

Jag inte bara förstår känslan. Jag har den. Att äta och göra mat av egenodlade frukter, grönsaker, potatisar och lamm är så bra! Det är en sådan tillfredsställelse att sköta, skörda och förädla egenproducerad och egenplockad föda. Ännu så länge gör jag det i liten skala vad gäller grönsakerna men förhoppningsvis kan det bli mera när jag har mer tid för det. Kul och gott är det!

Igår döptes lilla barnbarnet, det är förstås en känsla för sig.

Rolig är även vallningsträningen, man behöver den tillfredsställelsen också. Alan och jag övar på vår läxa att vi ska lära oss Gå bort och även kunna Höger och Vänster i olika positioner i förhållande till fåren och till varandra. A blir säkrare och säkrare och jag med. Det gäller att säga rätt ord! Har kommit på att vi tränar Gå bort bäst hemma på tomten där hagen är mindre och fåren inte så lättfotade. Lilla nya tacklammet är riktigt tufft, hon stannar med nosen en centimeter från A, det händer att hon stångas också. Alan försöker vända bort huvudet men ger sig inte, lammet får gå undan till slut. 

1-0 till Salmbär?

Vi försöker vicka bort den tuffa tackan.

Nä nuuu!

Flytta på er!

Nu så...

Sen jättetrött!

När vi är i stora sommarhagen och jag skickar A på ett hämt springer han hela vägen runt staketet även om fåren står mycket närmare oss från början. Jag antar att det är bra att han gör det, när vi kommer längre i utbildningen står gruppen på ett mycket större avstånd. Men tackorna börjar springa mot mig långt innan A kommer fram till dem. De har lärt sig att han hämtar dem och så gör de allting i förväg. Jaha vad gör man nu då? Det är nog så att om A ska kunna hämta fåren på ett långt avstånd behövs en extra hund som håller gruppen på plats där den ska hämtas. Nästa helg ska vi träna ihop med flera hundar, vi kanske kan få till något kul och bra då. Jag har anmält oss till en kurs om några veckor och en annan efter jul. Långt att åka men det är det värt! Spännande det här.

Med andra ord finns det som tur är flera recept till en trevlig söndag, vi följde ett av dem idag också! I stället för att vara med och apportera på andjakt eller ens åka på jaktprov var jag hemma. Alan fick valla, jag röjde i boden, städade ur kylskåpet, plockade plommon och gjorde tomat- och fetaostpaj med basilika. Haha den blev bara sååå god! Adderade Kent i högtalaren och dagen kändes jättebra. Plommonmarmeladen kom till förra helgen. Inte så dum den heller!

Känn doften! Det blir trevliga matlådor den här veckan också.

/Marie

Igår var vi på kurs. Vi fick jättebra tips hur vi ska träna vidare. Mitt önskemål var att vi skulle starta från början med övningar man gör när man börjar vallningsutbildningen och att instruktören skulle se vad som behöver förbättras i gunderna. Jag vill ju helst inte hamna i något dike på vägen.

När vi tränar i sommarhagen har jag tänkt på att Alan ibland springer i en alldeles för vid båge och ibland skär av och tränger för nära tackorna. De otillåtna genvägarna kom fram på kursen när vi jobbade i en tjugofemma och vi fick träna på ett jättebra sätt som passar oss där vi är just nu.

Vi övade på att utveckla vår kommunikation. Det har känts att allting glider lite och att jag inte har fått in ett tydligt språk ifrån min sida till alla rörelser Alan behöver kunna. Jag behöver vara mer aktiv och trycka mentalt på A innan han får börja flankera. Vi började med att jag stod mellan fåren och hunden och pekade med pisken mot honom och sa "gå bort". Det var länge sedan vi övade på det. A blev mer uppmärksam och undrade vad jag ville göra och så småningom fick han till bra svängar. I början ska han själv få välja åt vilket håll han ska springa, det viktiga är att han tar ut bågen. När han startar följer jag med så långt som behövs sedan ställer jag mig bakom fåren och går före tackorna så att han får driva dem lite mot mig. Så går jag igenom gruppen och börjar om. Det här gick bra med de lugna Gotlandsfåren på kursen, jag vet ju att värmlänningarna kommer kuta förbi mig och försvinna i fjärran. Vi har gjort övningen förut men inte på länge och inte tillräckligt många gånger.

Här vallar Alan lite på Gåtan, Lisa och Berta i hemmahagen.

Det jag tänkte mest på under hemvägen ifrån kursen var ändå Labradorerna. Jag hade kunnat ge bort båda två på plats. De fick följa med den här dagen trots att jag inte gillar att ha dem med när jag är på kurs med Alan eftersom jag vill fokusera helt på den hund jag tränar. Men det blev ännu värre än jag hade kunnat föreställa mig faktiskt. Lassie skällde när det gick någon förbi bilen, därför tog jag med hundarna in i hagen i stället. Då låg hon och gnällde i ett par timmar tills det riktiga helvetet bröt ut. En av kursdeltagarna frågade om hon kunde få hälsa på Labradorerna och de hade ju ändå inget att göra så det borde väl ha kunnat vara ok. De svansade omkring och betedde sig, jag vände ryggen till för att slippa se eländet. Tyvärr hade jag bundit hundarna för nära varandra så Copper fastnade i ett koppel med ett bakben. Det drogs åt och även runt halsen när han försökte komma loss. Han bet och slet ursinnigt i Lassie eftersom han fick panik när hon drog åt ännu mera. Resten av tiden låg de lösa och lugna och tittade på Collies och får som strök förbi på en meters avstånd. Jösses. Aldrig mer.

Instruktören sa i alla fall att vi inte har några gropar att trilla i utan det är bara att köra på. Vi fick applåder också. Utan att kunna speciellt mycket om vallning så tycker jag att Alan har en väldigt god förståelse för sitt jobb. Han arbetar fint med djuren. Jag bara älskar den här hunden.

Eleverna var hemma en dag och vi passade på att göra en fårövning. Vi tog hem Siv, den lilla tackan som har svårt att tugga. Alan förstod sin roll och det som jag trodde skulle ta en timme tog istället tio minuter.

/Marie

Det går bort så mycket tid till att jobba, det blir inte mycket kvar till hundar, får, hus eller allt annat jag vill göra. Än så länge hinner man lite på kvällarna och det är bara att njuta, snart är det kolsvart alla lediga timmar. I år har jag hittills faktiskt inte bokat in några andjakter på grund av olika orsaker. Det är svårt att säga om Copper är ok i sin bicepssena, han är väldigt ojämn när vi tränar i vatten.

Vi har hittat lite svamp, den har räckt till både mackor och en stor paj. Äpplena är små och goda, det ska bli äpplekaka och paj av dem också. Gjorde förresten en banankaka med kardemumma, mmm den var också god. Vet inte vad som har flugit i mig, jag har inte bakat så mycket på många år.

Det är härligt att äta egenproducerade produkter! Jag fick med mig jättegoda ägg ifrån skånekompisarna, undrar alltid hur gulorna kan vara så gula när äggen kommer från höns som går i trädgården?

Grabbarna kom med sina respektive och barn för stakethjälp och grillning! De hade med sig urfina blommor och en inbjudan till dop. Så härligt och kul!

Nu passar vi Harley som är son till Lassie i ett par veckor. Det går ganska bra mellan hanarna men jag har dem inte tillsammans när jag är för långt ifrån och inte lösa samtidigt på promenader, det kan vara svårt att hinna med när de snackar med varandra. Labradorer är så brötiga, det är full fart när de rör sig och krockrisken är hög. Alan är mjukare, både i kroppen och till sättet. Han är modig och tuff på ett helt annat vis, A är absolut den gulligaste.

Alan och jag tränar på i sommarhagen. Vi övar omväxlande på grunderna och det känns som om de sätter sig allteftersom. Jag har anmält oss till en dagskurs som äger rum om ett par veckor, det ser vi fram emot! Vi har varit hos instruktör ungefär varannan månad sedan nyåret, det behövs för att komma framåt och inte nöta in något galet. Även om jag rent tankemässigt kan förstå vilka olika delar som ingår t.ex i en delning eller något annat behöver jag träna för att förstå de små signalerna och variationerna hos både hund och får och lära mig att se när det är på väg att bli riktigt eller fel. Alan ska också förstå och göra rätt, det krävs ofta snabba beslut. Att parera tackorna när de springer åt alla håll är inte lätt.

Det är ändå mycket avkopplande att träna vallning tycker jag! Tror att det beror på att hunden är så lyhörd och att jag känner in det som händer med ett öppet sinne. I och för sig är det oftast energigivande med retrieverträning också, det är nu med en skadad hund som träning och mål åker bergochdalbana så att det blir jobbigt. Ska jag kunna anmäla till prov eller är det inte någon idé att satsa på det? Enerverande faktiskt.

Vi behöver snart ta hem den lilla tackan som har svårt att tugga och inte har växt. Hon och bagglammet ska åka till gården där jag köpte Alans tackpresent och därifrån till slakt. Eventuellt kommer även Kråkan att slaktas i vinter. Tråkigt. Jag har bokat ett nytt korsningstacklamm som ska med tillbaka hem. Ibland händer det saker som gör att man inte kan ha kvar enstaka får och gruppen får inte bli för liten. För att allt ska flyta på kan man inte spara individer som det är fel på eller som är besvärliga att hantera. Alan ska få  hjälpa till när vi ska skilja av och lasta tackan, först ska hon hem ifrån sommarbetet för avmaskning. Undrar hur vi ska bära oss åt egentligen.

/Marie