Usch så himla besvärligt och tråkigt det är med mörkret. Möjligheterna till vallningsträning har krupit ner under 30% eftersom jag är hemma dagtid endast på helgerna.

Vi har tränat ”Gå Bort!” då och då i flera veckor men Alan har förstått fel och vill helst bara öka farten och springa runt runt fåren. För att undvika detta har vi ställt tackorna i ett hörn av hagen, då kommer jag åt Alan bättre och det har blivit rätt ibland. Efter några övningstillfällen har jag dock fortfarande känt att A egentligen inte fattar vad han ska göra.

Nu har jag lagt till att jag slår mig mot benet med en tom Pet-flaska när jag säger Gå Bort. Då vänder A ut bakåt! Än så länge står jag kvar mellan A och tackorna men den nya taktiken verkar fungera så bra att jag tror att jag så småningom ska kunna stå lite vid sidan av linjen mellan A och fårgruppen för att längre fram kunna stå en bit bort och även bakom. Alan behöver förstå att det alltid är fåren han ska gå längre ifrån var han än befinner sig, inte från mig. Det går nog. Vi får inte göra det för många gånger i sträck bara, då blir A lite osäker trots att vi blandar med övningar där han driver fåren framåt.

Det finns en viss möjlighet att A kan följa med mig till mitt jobb ibland och vara med i ett klassrum i en paviljong utanför själva skolbyggnaden där man kan ha med sig djur. Tyvärr har jag endast två lektioner en dag i veckan där så det blir mycket tid i bilen eller i en kall rastgård resten av dagen i så fall. Hundarna har det på det sättet bättre hemma där de kan gå in i det uppvärmda hundhuset men när Alan följer med får han möjlighet att t.ex träna på att inte revirmarkera inomhus!

Förra gången A var med hade jag den första stunden i rummet Alan i koppel hos mig tills han hade vant sig vid den nya situationen och lugnat sig. Sedan ville jag ge honom möjligheten eftersom A behöver lära sig att det inte är tillåtet heller på bortaplan att pinka inne. Det krävs inga stora åthävor för att rätta till en Collie så jag passade på honom på avstånd och överraskade med en muntlig tillsägelse just mellan nosandet och benlyftet -det var nära att stolarna under bänkarna flög åt alla håll när han for därifrån! Den negativa upplevelsen av tilltaget förstärktes kan man säga och det var bara bra. Hm… Jag får nog se till att ta med honom snart igen.

För det mesta tar A i alla fall rätt beslut. Han är hur mysig som helst och hälsar gärna på alla. I lördags kom yngsta barnbarnet som nyss fyllt ett år och hälsade på och Alan gjorde sitt finaste och ville gärna kramas med honom också.

Jag har anmält oss till kurs på ett nytt ställe, närmaste nya fårhagen hittills. En entimmeskurs, det ska bli jättekul!

/Marie

Den förra bloggen var tvungen att få ett slut men jag kom efter publiceringen på ytterligare en viktig sak som sas på clinicen som gäller avel.

- En riktigt bra hund går att använda i alla jobb varsomhelst och den blir även en vinnande tävlingshund om man vill det. Man ska alltså inte tro att den kan vara bäst på enbart det ena eller det andra.

Precis vad jag alltid har sagt.

Förra veckan fick eleverna komma hit hem en dag. De gick en promenad med hundarna i koppel, jag gav Alan till en kille som är väldigt bra med djur. Det funkade jättebra. Sedan lagade vi staketet i den lilla hagen nere vid pumphuset. Det är endast eltrådar där men hittills har de tre tackorna hållit sig kvar innanför. Den hagen får man passa på att använda när man inte har bagglamm, de brukar älska att trycka sig igenom staket. Grinden står öppen så att fåren förhoppningsvis väljer att gå tillbaka in i den större hagen om de vill gå därifrån i stället för att smita ut till grannens kalhygge.

Några dagar senare skulle jag ta kort på den lilla hagen. Hundarna var med och Alan som inte visste att elen nu var på hoppade emellan trådarna som han brukade. Han skrek till när han fick stötar och satte sig inne i hagen och funderade över vad som hände. Jag tog några bilder och tänkte just öppna och släppa ut hunden när han bestämde sig för att ta en eventuell smäll av staketet igen och hoppade tillbaka genom grinden. Stabil hund! A valde dock att sitta som tredje hund ifrån staketet när jag fotade hundarna.

Det har öppnat en ny liten mysig affär i Linköping som heter Djurboden. Där kan man handla allt möjligt till hundar och katter t.ex jättefina halsband och sängar mm samt foder. Harley med matte och husse tog med Alan och mig dit, vi fikade och handlade. Trevlig förmiddag verkligen! Hundarna uppförde sig bra så klart.

Expediten var nog inte riktigt säker på att han ville sälja ätbara saker, men han var i alla fall jättesnäll som tur var. Alan är tuff!

Vi har fått till ett bättre flyt i träningen nu Alan och jag. Vi rör oss snabbare, jag ger kommandona i tätare följd och lägger mer tryck i dem när det behövs. De värmländska skogsfåren skyndar sig och gotlandskorsningarna vill helst vända och stanna upp alla flockrörelser. Jag känner faktiskt att vi har kommit så långt att vi gillar värmlänningarna bättre när vi övar så här under relativt kontrollerade former, det gäller bara att se till att värmlandstackorna inte känner sig trängda någonstans så att de får panik.

Bort har Alan fortfarande inte förstått, det måste vi fortsätta jobba med. Höger och Vänster sitter bra så jag behöver nu bestämma mig för vilka visselsignaler jag ska ha för de orden. Bara att börja vissla i bilen på vägen till och ifrån jobbet igen, det är nästan endast då jag inte har någon hund i närheten.

Värmlänningarna ser alltid till att vara längst ifrån Alan.

När Alan var liten valp tittade jag ofta på en serie som heter "Away with dogs" som visar en stor vallningstävling i Storbritannien. Det finns även filmer med långa intervjuer av deltagarna. Så himla kul att titta igen nu efter ett år när jag har lyssnat på erfarna instruktörer och också tränat lite själv. 

Idag har det varit valpträff här. Alan var bättre än Copper på att visa de första stegen i apporteringsträningen, mitt bland sjumånadersvalparna!
Nu ska jag ta tag i takmålningen igen. Det var visst två år sedan sist. Jösses vad tiden går.

/Marie

Clinicen i ridhuset var jättebra! Det var värt att åka trots att dagen naturligtvis inte blev som planerat. Min förhoppning var att hundarna skulle kunna följa med mig till jobbet på morgonen för att spara tid och många mil. Så blev det sedan inte eftersom ett tikbesök anmäldes till Copper, jag var alltså tvungen att fara hem innan jag kunde åka till clinicen. Besöket gav ingen utdelning den dagen och tiden blev knapp till kvällens begivenhet. Google maps visade att jag skulle köra en väg som är dålig, kurvig och full med hjortar. Eftersom jag inte visste riktigt vart jag skulle i det kolsvarta mörkret valde jag ändå att följa gps:en på ditvägen. Jag undrade verkligen vad jag höll på med, om det inte vore bättre att helt enkelt vända och åka hem? På tillbakaresan körde jag den andra vägen som jag kände till och resan blev tjugo minuter kortare och inte en enda hjort uppenbarade sig heller.

Den lilla ridhusläktaren var helt full med folk som tittade och lyssnade och vi fick höra många kloka ord om både avel och hur man börjar träna de unga hundarna. Det här är verkligen mitt största intresse! Målet att avla fram hundar och hästar som har alla förutsättningar att bli mycket bra individer och sedan träna dem så att det läggs en bra grund som man kan komma hur långt som helst med när den sitter. Från min horisont kan jag se att tänket angående Bordercollieavel och Labradoravel stämmer väl överens, man vill ha fram hundar som är mycket väl lämpade för sina respektive uppgifter. Instruktörerna framhöll att vallningsegenskaperna går före allt annat i ett avelsurval när det gäller BC! ”Vi i Sverige” har inte rätt att förstöra en ras som i många generationer renodlats vad gäller arbetsegenskaper genom att ge andra avelskriterier en högre dignitet. Precis min åsikt.

Andra bra synpunkter som gäller all seriös avel är t.ex att man avlar endast på bra tikar och att man ska lära sig vad olika linjer ger och hur de passar ihop. Och den här: -Är hunden för hetsig, välj en annan!

Idag blev det en sistaminutengryta med kyckling och ris. Det var alltså yoghurten, paprikan, morötterna, kantarellerna, vitlöken, rödlöken, clementinen, buljongtärningarna och vinet som användes i sista minuten. Grytan blev god!

Instruktörerna hade med sig fem valpar från fem månaders ålder upp till ett och ett halvt år. De visade hur de kallar hunden med namnet upprepade gånger och gör den undrande över vad den ska göra. Endast namnet används till en början så att valpen ändrar det den håller på med och t.ex byter riktning runt fåren. Kommandona som betyder ett visst utförande läggs på när den gör det föraren har tänkt sig. Innan hunden får arbeta på andra sidan fåren, balansera, ska den arbeta på samma sida som föraren står tills den håller av ifrån fåren och kan göra korta flanker mellan föraren och fåren. Innerflanker.

Mmm det där tror jag kanske inte hade passat Alan som liten och mig, man måste veta precis hur man ska göra och hunden får inte vara för lättpåverkad i sitt förhållande till fåren.

En lina används endast till en hund som inte reagerar direkt på sitt namn, annars ingen lina alls till de egna hundarna som fostras i vardagen under uppväxten. Om inte hunden lyssnar och kommer på namnet är det för tidigt för den att vara med får. Vi blev visade hur instruktörerna ”stör” hunden när den själv tänker ut något som den ska göra med följden att den blir mer uppmärksam på föraren. Man ska kunna kalla av hunden i alla lägen runt fåren.

Om hunden flankar och gör en krok, viker in mot fåren för tidigt, ska den påminnas. Då går man tillbaka till grunderna att hunden ska hålla ut när den jobbar nära på samma sida som föraren. Det här blir aktuellt för mig och Alan ibland.

Fler tips: Man ska låta hunden känna av fåren och själv lära sig att balansera och vilket avstånd till fåren som är lämpligt. Bra att tidigt låta hunden fösa självständigt nära föraren och att hunden själv får upptäcka hur den ska falla av för att lätta trycket på fåren. Låt i delningen avståndet bli stort mellan grupperna innan hunden får ta över den ena gruppen. Växla mellan grupperna och driv iväg en i taget. Hunden ska förstå uppgiften. Var aktiv med kroppspråk, nyansera röstläge och visslingar. Sätt press genom att kräva att hunden gör som du säger. Vänj den vid att utföra saker när du befinner dig på olika ställen i förhållande till hund och får. Jobba väldigt mycket med att sätta hunden ur balans. Hunden förutses vilja tillbaka till fåren. Håll hunden i rörelse. Kräv inte ligg.

Det är precis de sakerna vi håller på med nu i sommarhagen, jag beskriver hur nedan.

Här har vi retrievertränat en stund tillsammans med Eva. Alan har börjat söka efter dummisarna.

Den här ska jag testa när det känns lämpligt, vi behöver bara bli bra på Bortkommandot först:
-Om hunden ligger och inte rör sig framåt, säg Bort istället för att försöka få den att gå framåt.
Vet inte om det är rätt medicin för mig o A just nu men vi kommer absolut att prova om symptomen finns kvar när vi kommer så långt. Jag upplever att A väntar ut de tröga tackorna när han blir ståendes eller liggandes, för när de väl bestämmer sig för att röra på sig följer han direkt efter. Alltså jag tror inte att stillaståendet beror på att han fastnar utan istället att han väntar på att fåren ska visa respekt för honom och gå undan.

Idag hade jag tid att träna i sommarhagen en lite längre stund än jag brukar. Det gick jättebra! Min plan var att få Alan och fåren att röra sig hela tiden, inte bli stannandes så mycket. Men så klart kunde jag inte låta bli att skicka A på ett ganska långt hämt först vilket jag inte ska göra om fåren springer innan hunden är framme. Det regnade lite och tackorna såg ut att vilja gå ner under träden i den mindre hagen. Jag hoppades alltså att de skulle stå kvar när A sprang runt och det gjorde de. Och vilken utgång han gjorde! Haha Scotland here we come!

Jag bestämde mig för att prova en utgång åt vänster vilket innebar att A för att hitta balanspunkten var tvungen att springa runt till kl ett eller två. Inte den lättaste uppgiften med Värmlandsfår inblandade men vi tänjer på våra gränser.

Stilstudie

Alan började en fin vid vänsterflank fram till och utmed staketet, nästan direkt kommer ett inåtåthörn men han fortsatte att klistra staket. Jag ställde mig så att jag skulle se vad han hittade på när nästa inåthörn kom lite längre bort, ca sjuttio meter ifrån utgångspunkten. A stannade och sträckte upp huvudet för att lokalisera fåren. Jag var tyst och hoppades att han skulle förstå och ta beslutet att vika vänster igen och fortsätta sin vida utgång. Det gjorde han och försvann sedan utom synhåll bakom trädkullen. På tackorna såg jag att han stannat i balanspunkten på behörigt avstånd, fåren stod stilla!

När gruppen lite senare var hämtad började jag gå runt i hagen med fåren efter mig, Alan balanserade bakom. Jag vill att han ska hålla sig på ett bra avstånd och att han ska flyta lagom mycket åt sidorna så att hela gruppen hänger med. Fåren har lätt att gå förbi mig, antagligen behöver A vara något längre ifrån dem. Jag fick ändå upplevelsen att tackorna gick lugnare än de har gjort förut. Direkt när gruppen gick förbi mig bytte jag håll utan att säga något så att A fick flanka runt för egen maskin. Det gjorde han bra men när jag och A plötsligt befann oss på samma sida fåren stod han stilla. Jag sa Vänster och han vände fint och sprang runt och så var vi igång igen. Rätt som det var när vi kom i den situationen en gång till och jag precis bestämde mig för att byta riktning rakt emot tackorna kom Alan i värdens bästa långa innerflank med full fart! Det sa pang i mitt ben, där forsade han fram som om han aldrig hade gjort annat. Instruktörerna på clinicen pratade om hur de fick de unga hundarna att ta ut bågarna och göra bra innerflanker och där fixade Alan det hur bra som helst!

Alan har blivit mycket bättre än för några veckor sedan på att ta höger och vänsterkommandona oberoende av var jag befinner mig i förhållande till honom och fåren. Efter att vi gått runt och balanserat en lång stund gjorde vi en delning och Alan fick driva de avdelade födelsedagspresenterna en bra bit bort ifrån värmlänningarna som stod kvar där de stod.

Vad hände sedan då, jo naturligtvis kunde jag inte hålla mig från att säga Look back (har inte hittat något bra svenskt ord för det). Kommandot verkar ha en inlärningsbarhet lika bra som ett svärord för den lilla Papillonen vände direkt och sprang långt iväg till de andra tackorna. Han fick runda dem och trycka ut dem ifrån hörnet så att de började springa mot sina kompisar. Då sa jag Stanna och Ligg och sedan avslutade vi träningen.

Känslan jag letar efter är mera en dans tillsammans än fyrkantiga övningar. När jag säger -Nu räcker det! ler Alan med hela ansiktet, rullar sig i gräset och även kroppen utstrålar hur nöjd och stolt han är. Jag är så klart också glad, nöjd och stolt över min fina duktiga hund.

/Marie