Jag älskar blommor, åker ibland till någon blomsterhandel bara för att hämta energi och har väldigt svårt att åka därifrån utan någon ny oemotståndlig sort. Fina Stockrosor va?

Men förresten glöm dem, Alan gillar också blommande växter. För honom är upplevelsen mest fysisk verkar det som. Tur att jag har haft valpar förr och inte lagt så mycket pengar eller själ på blommor i år!   

Egentligen har det varit en bra vecka med några utflykter, lite hundträning och småjobb här och där. Anna och jag tog med Alan och besökte bland annat Medevi Brunn. Där åt vi glass och tittade i byggnadsvårdsbutiken. Alan uppför sig jättebra när vi åker hemifrån, ser sig omkring och ser världsvan ut. I bilen märks han inte över huvud taget, jag skulle kanske behöva en kontrollampa på instrumentpanelen för Hund I Bilen så att jag inte glömmer att han är med!   

Veden jag beställde i vintras har anlänt och med fina kompisars och mina grabbars och deras flickvänners hjälp är nio kubik inburet. Så himla skönt att det är klart, man vet ju hur kallt det blir framöver!

De nya pardörrarna har förutom shellack nu fått ett lager linoljefärg, det blir jättefint men det tar några dagar innan färgen har torkat så att man kan fylla på med ett nytt lager. Jag börjar verkligen bli otålig tills alla påbörjade projekt blir klara. För sen kommer det ju nya renoveringsryck!

Fåren har ätit upp gräset i sin lilla sommarhage, i väntan på att hagen kan utökas får de hö. Tyvärr har Bertas flughuva gått sönder, hon har kliat upp sår i ansiktet. Det är i alla fall lugnast om hon kan vara kvar med de andra tackorna tills baggen har åkt, sedan kanske jag måste ta hem henne ett tag.

Hampus kommer att säljas, han ska åka på lördag. Tyvärr fick han för sig att gå under staketet så med hjälp av Anna och Eva och några strategiskt utplacerade pelletsbaljor fick vi in honom i fårhuset. Baggen är antagligen inget vallningsjobb ens för en utbildad hund!    Hampus får faktiskt för säkerhets skull stå inne tills han hämtas.

Alan har lärt sig Ligg och Sitt! Vi jobbar på med Stanna på lite längre avstånd och tränar Fot litegrann ibland. Nu räcker det fungerar bra när han vill bita Lassie. Jag har faktiskt på kul börjat fundera på att träna till Startklass på lydnadsprov och har kontaktat en duktig instruktör som jag känner sedan länge. Det var väldigt många år sedan jag deltog i lydnadstävlingar, vi får se –det kan väl hända igen! För övrigt ser Alan och jag fram emot en ny förberedande vallhundskurs som uppfödarSusan har fixat i september. Tills dess får han hjälpa till med annat här hemma!

Synd att jag inte hade kameran nyss när jag klippte hundarnas klor, alla tre låg i en liten hög med huvuden och halsar nästan intrasslade i varandra och njöt av behandlingen! Alan fick lite kamning bakom öronen också, det var helt ok det med.      

/Marie

Äntligen har tackorna kunnat köras upp till sommarhagen, där är det gott om mat. Härligt tycker alla utom Berta som far illa av bitande insekter. Hon har i alla fall fått en näthuva på sig, vi får se hur länge den sitter kvar. Huvan är i storlek minishetlandsponny men behövde sys in både på höjden och bredden och förses med ett resårband bakom öronen för att passa fårhuvudet. Berta har skadat en framklöv och är halt också, stackars lilla tackan. Än så länge flyttas fåren enbart med en pelletsbalja mellan hästtransporten och hagarna men nästa år kanske Alan kan hjälpa till lite!  

Alan har förmodligen blivit stucken av en geting på nosen, han såg ut som Snoopy i ett par dagar men var i alla fall pigg och åt som vanligt. Kroppen är gänglig just nu, Alan växer och chillar mest med Labradorerna när han inte hänger med och kollar på olika små fårjobb.   

Bagglammen och deras pappa Hampus är kvar hemma. De får extra hö och pellets, det har varit så torrt här så gräset har knappt inte växt på länge. Ett av bagglammen, samma som tidigare hade diarré, är fortfarande svag i sin bakdel. Han äter mineraler med koppar och får E-vitamin med selén och extra multivitaminer, hoppas verkligen att han kan bli frisk och få tillbaka sitt hull! När man har djur är man i stort sett alltid orolig för någon som är sjuk eller skadad.   

Det blev så varmt i bilen så när vi hade sett till fåren idag tog vi omvägen till sjön Salstern på vägen hem. Alan simmade för första gången! En upplevelseeftermiddag som krävde lite vila och tork av pälsar i härlig sommarluft efteråt.

Jag har haft besök av Anna som gör så att saker blir gjorda –verkligen perfekt hjälp på det här stället! Vissa göromål som att skilja tackor och lamm åt och behandla dem är betydligt lättare när man är två! Förutom att vi har avmaskat tackorna och lammen och hällt insektsmedel på tackorna som skulle flyttas till sommarhagen har vi verkat Stintas klövar som alltid växer snabbt. Vi har även städat bort gammal rutten halm och fixat annat som ligger efter. Det har varit jättetrevligt, vi har tränat lite med hundarna och så klart ätit goda middagar också. Anna tog flera av bilderna den här veckan!

/Marie

Alan har börjat få fina svarta fläckar i sina vita fält på nosen, magen och benen!

Det märks på många olika sätt att Alan blir äldre och kommer in i alla vardagsrutiner i sitt nya hem! En kväll när jag hade duschat färdigt lämnade Alan sin plats på mattan utanför duschhörnan där han brukar vänta och gick före mig FÖRBI tofflorna som stod kvar på golvet en bit därifrån! För någon vecka sedan hade han aldrig kunnat låta bli att sno med sig en toffel som stod så frestande.    

Barnbarnet Amelia har ett genuint intresse och ett naturligt handlag med hundarna. Det visade hon redan när hon var tre år och satt i valplådan bland tvåveckorsvalpar. Det känns så klart jättekul för mig!

Första valpbesöket i en stor häst- och hundbutik har vi gjort. Amelia följde med och stöttade Alan. Valpen behövde ett lite bredare halsband inför sin första kurs, tyckte jag. Hemma använder vi aldrig koppel men när nybörjarhundarna får komma in i fårhagen så ska de ha koppel eller lång lina på sig för att man ska ha viss kontroll på händelseförloppet. Matte tyckte att Alans nuvarande halsband var i smalaste laget, man vet ju inte i förväg hur energiskt eller åt vilket håll det bär iväg om hunden börjar springa eller hoppa. Det ska ju vara en angenäm upplevelse att titta på får i utbildningssyfte!

Copper har varit på Retrieverkurs. Han var duktig, vi tar det lugnt och gör alla övningar lagom lätta, men träningen var omväxlande och bra. Alan och Lassie fick vänta där vi parkerade bilarna. Det var en bit att gå till träningsmarkerna så motion för mig blev det i alla fall! Förutom alla kläder, matsäck till mig, foder till hundarna och annat nödvändigt hade jag packat med valphagen för att Alan och Lassie inte skulle behöva sitta i bilen om det blev varmt. Jag monterade upp hagen i skuggan av ett uthus bakom bilen så att de hade koll på att jag inte åkte ifrån dem. Där fick de vänta med varsitt tuggben, vatten, en fäll att ligga på och några leksaker. Vad hände, jo precis när vi hade börjat träna hördes åska och svarta moln var på väg åt vårt håll. Tillbaka till bilen och in med Alan och Lassie för att de inte skulle behöva bli dyngsura. Sedan tillbaka till träningen igen. Kom det något regn? Nej, det blev gassande sol. Vid lunchpausen fick Alan vara med och umgås. Träningen höll på hela dagen och Alan och Lassie skötte väntandet så himla bra!   

Så var det då dags för den första förberedande vallhundskursen där min lilla fina blivande vallhund skulle få vara med! Lassie och Copper fick vara hemma i rastgårdarna, där kan de i alla fall gå runt och sträcka på sig om de behöver och gå in i hundhuset om vädret är dåligt. Hjälp med ett par promenader och matning under dagen fixade sig också. Bilen blev inte lika fullpackad som till Coppers kurs, men det behövdes ju ändå matsäck till mig (en klar förbättring jämfört med förra gången bestående av hemodlad sallat med egenuppfött lammkött, fetaost och annat smått och gott!) och torrfoder till Alan  , kläder för alla väder, paraply, stol att sitta på med flera bra att ha-saker.

Jag var tvungen att åka hemifrån senast klockan fem på morgonen för att ha en chans att vara i Vallentuna före klockan nio så allting förbereddes och packades dagen innan. Haha min och Alans första vallhundskurs!   

Här följer en liten del av min betraktelse av dagen, utifrån min egen synvinkel. Det är så kul att vara nybörjare! Två av Alans syskon var också med och en valp och en unghund som var födda på andra kennlar. Alla hundarna visade lite olika beteenden, det var väldigt lärorikt alltihop!

Kursdagen började med några fokuseringsövningar där valparna skulle förmås att hålla koll på föraren i stället för allt nytt och valparna runt omkring. Alan fixade det bra så tillvida att han gjorde det jag bad honom om och inte var särskilt utåtagerande.

Sedan var det dags för lite teori om vad vallning är och vilka begrepp som är viktigast att förstå. Så himla underlättande att jag har läst och tittat på filmer så att jag i alla fall har en viss förståelse för olika termer och även har en målbild!

Efter det fick hundarna träna på att gå emot och runt de fyra fåren som var instängda i en liten fålla. Hunden skulle lyssna på Stanna och komma på inkallning. Alan gjorde vad man kan begära med tanke på hur kort tid han har levt och hur lite vi ändå har tränat! När vi gick runt fållan var hunden lös. Alan var den enda som inte skällde och reste ragg eller visade ett tydligt intresse för fåren, eftersom han är van vid får som går nära bakom ett staket. Det ser ut som om vi går på vanlig promenad -men fåren är utmanande mot valpen! 

Sven tog in Alan i fållan för att se om han visade mer intresse för tackorna då. Valpen klarade det mentalt trots att det var mycket trångt och det var en främmande karl som höll i kopplet, Alan ville inte fly men han har ju respekt för får så han gick inte på heller. Naturligtvis frågade Sven i förväg om jag tyckte att det var ok att han tog Alan. Valpen är stabil så jag tänkte att han inte skulle ta illa upp och det gjorde han inte heller, Alan skötte sig jättebra men han såg lite undrande ut.

Efter det var det lite mer teori där var och en skulle beskriva hur vi tyckte att vår hund var mentalt med tanke på det vi sett under dagen. Jag sa som jag brukar tänka om Alan, att han verkade trygg, lite mer förig än självständig och relativt självsäker -med tanke på ålder och erfarenhet naturligtvis. Cool tyckte de andra! Något snällt ville de säkert säga, Alan var ju den enda som ytligt sett inte hade varit tydligt intresserad av får utan egentligen mer av att hälsa på publiken som stod och tittade! I mina ögon förstod han bara inte vad han förväntades göra. Han läste tackorna bra, de hotade honom och Alan saknar mognad och kunskap för att kunna sätta sig i respekt. Dessutom har han får hemma, men inte syskon och lekkamrater i samma ålder.

Sist men inte minst fick hundarna gå emot tackorna som då var lösa i hagen. Hundarna var i lina. När fåren rörde sig mera fritt gjorde Alan precis som jag trodde att han skulle göra, jag har ju sett glimtar hemma av att han blir mer och mer fårintresserad. Alan var nyfiket intresserad, visade att han har eye i sig och att han gärna sätter fåren i rörelse. Jag tycker att jag har bästa möjliga utgångsläge inför framtiden. Alltså, vilken liten goding han är den där Alan!

När det var dags att avsluta tog Sven en av sina hundar och vallade in den lilla fårgruppen i fållan igen. DÅ satt Alan så stramt i givakt och tittade mycket intresserat på hur den äldre hunden gjorde. Så där ja!   

Alan vågade helst inte kissa på främmande mark, helt normalt för hans ringa ålder. Men Alan växte på många sätt den här långa och händelserika dagen!

Nu återstår allt som behöver fixas hemma. Fårhuset ska mockas ut –för hand, tomten och huset ska skötas och renoveras. Allt tar tid.

Alan var med och inspekterade sommarhagen. Staketet står kvar men öppningen måste fixas med en ny stolpe.

Jag behöver skilja på tackor och bagglamm snart, lammen blir könsmogna fortare än man kan tro. Helst vill jag släppa upp tackorna så att de har gott om gräs, de känner igen sig i hagen och kan även gå på elnät så småningom när den behöver utökas. Nackdelen är att Berta inte tål alla insekter, hon behöver kunna gå inomhus när hon vill för att inte bli helt uppäten i ansiktet. Bagglammen skulle kunna gå däruppe men det känns för nervöst att ha dem på elnätet senare, de verkar inte ha tillräcklig respekt för staketet med stor risk för att fastna. Varför måste det finnas nackdelar hur man än gör? Hampus går i hägnet, tyvärr börjar han tröttna på det och stångar mot staketet, vi får se om han blir såld eller om han ska slaktas om tre veckor. Ibland undrar jag varför jag står ut med jobbet och kostnaden att ha fåren men de är trevliga, de ger lite gårdskänsla åt stället och jag behöver bara titta utanför trädgården på kalhygget som är totalt igenväxt med sly för att minnas hur tomten såg ut före fårtiden. Fåren behövs!

Dessutom har jag ju faktiskt lärt mig lite om hur får beter sig så att Alan och jag kanske kan bli ett bättre team i framtiden?

/Marie

För länge sedan jobbade jag på en ridskola där vi hade en jätteduktig svart ponny med vit bläs och vita fötter, ponnyn hette Filur. Han var en klippa i klubbens hopplag och han gjorde alltid bra ifrån sig. Han var lite busig också. Alan är lik Filur på många sätt.   

Alan börjar koppla ihop det han gör med mina reaktioner, som alla barn kollar han några gånger ifall följden blir densamma om han gör det en gång till. Han har alltid tagit mina tofflor till exempel, men effekten har inte blivit så tydlig eftersom dörren ut till trädgården har varit stängd. Nu när dörren oftast står öppen märks det mera om en sko är borta. Det har hänt ett par gånger att han tagit en sandal och sprungit ut med den på gräsmattan. Han nyper tag i skon och vänder blixtsnabbt och springer, så det ser ut som ett högst medvetet bus. Första gången såg jag gärningen genom fönstret.     

Jag pratade i telefonen (nära routern för hörbarhetens skull) men eftersom jag inte vill ha sandalen förstörd gick jag genast ut med den andra sandalen på och hoppades att han skulle ha lämnat maken så att jag skulle kunna ta på den. Det gör ont att gå barfota på grusgången, svårt att låta normal när man pratar! Alan hade inte gått ifrån sandalen utan stack iväg med den i munnen när han fick syn på mig -men han kom med den när jag ropade på honom. Då tog jag den. Vi måste öva lite apportering så att han verkligen vill komma tillbaka med grejerna, nu snodde jag den för honom och det gör bara att han inte kommer att ge mig någonting alls i fortsättningen. Lilla filuren!     

Labradorerna kommer tillbaka med allt, de vill och är tränade att tycka att det är kul att ge mig det de har i munnen, vad det än är! Andra gången Alan stal min sandal var senare när jag gick tillbaka in i huset för att hämta något jag hade glömt. Jag stängde barngrinden och ställde sandalerna innanför på trasmattan i köket. Det vill säga jag trodde att jag stängde grinden, Alan tryckte upp den och blixtsnabbt snodde han en sandal och sprang ut och försvann runt husknuten. Jag ropade på Alan och han kom i full fart, men utan sandal i munnen. Naturligtvis, det hade jag ju bäddat för tidigare.   

Äh, nu ska han inte få gäcka mig, jag skickar en Labrador tänkte jag. Sagt och gjort, jag pekade åt Copper som tydligen har stora luckor i utbildningen, han fattade inte utan kom tillbaka utan sko. Men det var väl självaste… Jag peppade Lassie att springa ut för att hämta. Hon sprang iväg men kom inte tillbaka! Meeen..! Jag eldade upp Copper ännu mera och han drog iväg i blixtfart! Och försvann även han. Border Collien höll jag i, helt dum är jag inte. Sandal och Labradorer borta, Collie i famnen, that’s it.   

Då gick jag och hämtade sandalen själv förstås. Lite sur över att Labradorerna inte fattade vad de skulle hämta fortsatte jag till bilen för att lasta ur säckarna med fårfoder och förbereda för fårens kvällsmål med pellets. Då fick jag syn på Copper som kom ner från skogen med väldigt högt och högtidligt huvud. När han kom närmare såg jag att det stack ut små ben, han hade en sork i munnen. Åh, han ansträngde sig så pass att han hittade en död sork i alla fall, tänkte jag.   

Allt ska ju lämnas av i handen och jag hittade en bajspåse i fickan som jag kunde hålla i djuret med. Copper lämnade av och jag fick tag om sorken och höll fast i ett bakben. Jag tittade på den och ögonen var uppspärrade och den verkade stel. Jag tittade på Copper och kände mig lite kluven. Det är absolut inte första gången mina hundar har kommit och gett mig sorkar men då har de tagit helt egna initiativ. Nu hade jag ju bett Copper att hämta något, jag ska lära honom ordet sandal, det tror jag blir mest praktiskt. Alla mina tidigare hundar hade klarat uppgiften hur lätt som helst, det är jag säker på! När jag tittade bort ifrån sorken tyckte jag att det kändes som att det nöp lite i tumfästet. Va, levde den? När jag tittade tillbaka igen hängde den stel och stilla men sen kom den på att den var avslöjad och tyckte att det var bäst att försöka komma loss. Man vill inte bli biten av en sork så jag skyndade mig att slänga den i en sopsäck. Ja inget bra slut blev det på sorkfångsten heller!   

De flesta av de hundar jag har haft genom åren har grävt gropar på olika ställen i trädgården. Folk brukar fråga varför de gräver och jag har ofta olika svar. Det beror lite på plats, temperatur, hormoner eller andra saker. Nu kan jag även berätta vad Alan använder sina gropar till. Att dricka vatten ur när det har regnat!

Hampus har kommit hem igen efter att ha varit utlånad. Han fick många fina lamm även på den andra gården. Jag har lagt in en annons på Blocket på både bagge och bagglamm. Hampus är för fin för att slaktas nu tycker jag.

Min mamma som tycker att hon i och med Corona har blivit fråntagen alla egna initiativ ringde och sa att nu ville hon minsann träffa valpen! Vi satt ute och åt och fikade och det var jättemysigt. Alan gjorde som vanligt sitt finaste och jag var tvungen att göra ett undantag emot hoppförbudet, tyvärr. Totalt sett går det visst sådär med den konsekventa valpträningen som ni hör!

Alan är oerhört nyfiken och vetgirig. Han älskar när vi tränar. Vi övar stanna i alla möjliga situationer och han är nu jättebra på att stanna kvar i hallen, till och med hela den stunden det tar att gå in i badrummet och göra iordning mat till alla hundarna. Alla tre sitter och tittar, vädrar och lyssnar på rätt sida tröskeln. Sedan säger jag deras namn ett i taget och de får komma och få sin mat. Hittills har jag sagt Alan först, men han verkar snart mogen att vänta medan en annan hund får börja. Det hänger på hur lugnt han väntar. Alan stannar utanför fårhagen när jag utfodrar fåren också.

Vi gör även lite förberedande fotträning och sitt och ligg med mycket kroppsspråk från min sida. Det är kul!

Folk brukar säga ”Den där har du väl i sängen!” när de umgåtts med Alan en stund. När jag svarar nej undrar de hur jag kan motstå det? Han är smutsig, hårar och det kryper fästingar på honom, säger jag. Många skulle inte kunna motstå det ändå, tydligen. Jodå, Alan är en Bonnhund precis som mina andra alltid har varit. Mysiga, skickliga hundar helt enkelt! Jag tror att de trivs med det.

/Marie