Äntligen har tackorna kunnat köras upp till sommarhagen, där är det gott om mat. Härligt tycker alla utom Berta som far illa av bitande insekter. Hon har i alla fall fått en näthuva på sig, vi får se hur länge den sitter kvar. Huvan är i storlek minishetlandsponny men behövde sys in både på höjden och bredden och förses med ett resårband bakom öronen för att passa fårhuvudet. Berta har skadat en framklöv och är halt också, stackars lilla tackan. Än så länge flyttas fåren enbart med en pelletsbalja mellan hästtransporten och hagarna men nästa år kanske Alan kan hjälpa till lite!  

Alan har förmodligen blivit stucken av en geting på nosen, han såg ut som Snoopy i ett par dagar men var i alla fall pigg och åt som vanligt. Kroppen är gänglig just nu, Alan växer och chillar mest med Labradorerna när han inte hänger med och kollar på olika små fårjobb.   

Bagglammen och deras pappa Hampus är kvar hemma. De får extra hö och pellets, det har varit så torrt här så gräset har knappt inte växt på länge. Ett av bagglammen, samma som tidigare hade diarré, är fortfarande svag i sin bakdel. Han äter mineraler med koppar och får E-vitamin med selén och extra multivitaminer, hoppas verkligen att han kan bli frisk och få tillbaka sitt hull! När man har djur är man i stort sett alltid orolig för någon som är sjuk eller skadad.   

Det blev så varmt i bilen så när vi hade sett till fåren idag tog vi omvägen till sjön Salstern på vägen hem. Alan simmade för första gången! En upplevelseeftermiddag som krävde lite vila och tork av pälsar i härlig sommarluft efteråt.

Jag har haft besök av Anna som gör så att saker blir gjorda –verkligen perfekt hjälp på det här stället! Vissa göromål som att skilja tackor och lamm åt och behandla dem är betydligt lättare när man är två! Förutom att vi har avmaskat tackorna och lammen och hällt insektsmedel på tackorna som skulle flyttas till sommarhagen har vi verkat Stintas klövar som alltid växer snabbt. Vi har även städat bort gammal rutten halm och fixat annat som ligger efter. Det har varit jättetrevligt, vi har tränat lite med hundarna och så klart ätit goda middagar också. Anna tog flera av bilderna den här veckan!

/Marie

Alan har börjat få fina svarta fläckar i sina vita fält på nosen, magen och benen!

Det märks på många olika sätt att Alan blir äldre och kommer in i alla vardagsrutiner i sitt nya hem! En kväll när jag hade duschat färdigt lämnade Alan sin plats på mattan utanför duschhörnan där han brukar vänta och gick före mig FÖRBI tofflorna som stod kvar på golvet en bit därifrån! För någon vecka sedan hade han aldrig kunnat låta bli att sno med sig en toffel som stod så frestande.    

Barnbarnet Amelia har ett genuint intresse och ett naturligt handlag med hundarna. Det visade hon redan när hon var tre år och satt i valplådan bland tvåveckorsvalpar. Det känns så klart jättekul för mig!

Första valpbesöket i en stor häst- och hundbutik har vi gjort. Amelia följde med och stöttade Alan. Valpen behövde ett lite bredare halsband inför sin första kurs, tyckte jag. Hemma använder vi aldrig koppel men när nybörjarhundarna får komma in i fårhagen så ska de ha koppel eller lång lina på sig för att man ska ha viss kontroll på händelseförloppet. Matte tyckte att Alans nuvarande halsband var i smalaste laget, man vet ju inte i förväg hur energiskt eller åt vilket håll det bär iväg om hunden börjar springa eller hoppa. Det ska ju vara en angenäm upplevelse att titta på får i utbildningssyfte!

Copper har varit på Retrieverkurs. Han var duktig, vi tar det lugnt och gör alla övningar lagom lätta, men träningen var omväxlande och bra. Alan och Lassie fick vänta där vi parkerade bilarna. Det var en bit att gå till träningsmarkerna så motion för mig blev det i alla fall! Förutom alla kläder, matsäck till mig, foder till hundarna och annat nödvändigt hade jag packat med valphagen för att Alan och Lassie inte skulle behöva sitta i bilen om det blev varmt. Jag monterade upp hagen i skuggan av ett uthus bakom bilen så att de hade koll på att jag inte åkte ifrån dem. Där fick de vänta med varsitt tuggben, vatten, en fäll att ligga på och några leksaker. Vad hände, jo precis när vi hade börjat träna hördes åska och svarta moln var på väg åt vårt håll. Tillbaka till bilen och in med Alan och Lassie för att de inte skulle behöva bli dyngsura. Sedan tillbaka till träningen igen. Kom det något regn? Nej, det blev gassande sol. Vid lunchpausen fick Alan vara med och umgås. Träningen höll på hela dagen och Alan och Lassie skötte väntandet så himla bra!   

Så var det då dags för den första förberedande vallhundskursen där min lilla fina blivande vallhund skulle få vara med! Lassie och Copper fick vara hemma i rastgårdarna, där kan de i alla fall gå runt och sträcka på sig om de behöver och gå in i hundhuset om vädret är dåligt. Hjälp med ett par promenader och matning under dagen fixade sig också. Bilen blev inte lika fullpackad som till Coppers kurs, men det behövdes ju ändå matsäck till mig (en klar förbättring jämfört med förra gången bestående av hemodlad sallat med egenuppfött lammkött, fetaost och annat smått och gott!) och torrfoder till Alan  , kläder för alla väder, paraply, stol att sitta på med flera bra att ha-saker.

Jag var tvungen att åka hemifrån senast klockan fem på morgonen för att ha en chans att vara i Vallentuna före klockan nio så allting förbereddes och packades dagen innan. Haha min och Alans första vallhundskurs!   

Här följer en liten del av min betraktelse av dagen, utifrån min egen synvinkel. Det är så kul att vara nybörjare! Två av Alans syskon var också med och en valp och en unghund som var födda på andra kennlar. Alla hundarna visade lite olika beteenden, det var väldigt lärorikt alltihop!

Kursdagen började med några fokuseringsövningar där valparna skulle förmås att hålla koll på föraren i stället för allt nytt och valparna runt omkring. Alan fixade det bra så tillvida att han gjorde det jag bad honom om och inte var särskilt utåtagerande.

Sedan var det dags för lite teori om vad vallning är och vilka begrepp som är viktigast att förstå. Så himla underlättande att jag har läst och tittat på filmer så att jag i alla fall har en viss förståelse för olika termer och även har en målbild!

Efter det fick hundarna träna på att gå emot och runt de fyra fåren som var instängda i en liten fålla. Hunden skulle lyssna på Stanna och komma på inkallning. Alan gjorde vad man kan begära med tanke på hur kort tid han har levt och hur lite vi ändå har tränat! När vi gick runt fållan var hunden lös. Alan var den enda som inte skällde och reste ragg eller visade ett tydligt intresse för fåren, eftersom han är van vid får som går nära bakom ett staket. Det ser ut som om vi går på vanlig promenad -men fåren är utmanande mot valpen! 

Sven tog in Alan i fållan för att se om han visade mer intresse för tackorna då. Valpen klarade det mentalt trots att det var mycket trångt och det var en främmande karl som höll i kopplet, Alan ville inte fly men han har ju respekt för får så han gick inte på heller. Naturligtvis frågade Sven i förväg om jag tyckte att det var ok att han tog Alan. Valpen är stabil så jag tänkte att han inte skulle ta illa upp och det gjorde han inte heller, Alan skötte sig jättebra men han såg lite undrande ut.

Efter det var det lite mer teori där var och en skulle beskriva hur vi tyckte att vår hund var mentalt med tanke på det vi sett under dagen. Jag sa som jag brukar tänka om Alan, att han verkade trygg, lite mer förig än självständig och relativt självsäker -med tanke på ålder och erfarenhet naturligtvis. Cool tyckte de andra! Något snällt ville de säkert säga, Alan var ju den enda som ytligt sett inte hade varit tydligt intresserad av får utan egentligen mer av att hälsa på publiken som stod och tittade! I mina ögon förstod han bara inte vad han förväntades göra. Han läste tackorna bra, de hotade honom och Alan saknar mognad och kunskap för att kunna sätta sig i respekt. Dessutom har han får hemma, men inte syskon och lekkamrater i samma ålder.

Sist men inte minst fick hundarna gå emot tackorna som då var lösa i hagen. Hundarna var i lina. När fåren rörde sig mera fritt gjorde Alan precis som jag trodde att han skulle göra, jag har ju sett glimtar hemma av att han blir mer och mer fårintresserad. Alan var nyfiket intresserad, visade att han har eye i sig och att han gärna sätter fåren i rörelse. Jag tycker att jag har bästa möjliga utgångsläge inför framtiden. Alltså, vilken liten goding han är den där Alan!

När det var dags att avsluta tog Sven en av sina hundar och vallade in den lilla fårgruppen i fållan igen. DÅ satt Alan så stramt i givakt och tittade mycket intresserat på hur den äldre hunden gjorde. Så där ja!   

Alan vågade helst inte kissa på främmande mark, helt normalt för hans ringa ålder. Men Alan växte på många sätt den här långa och händelserika dagen!

Nu återstår allt som behöver fixas hemma. Fårhuset ska mockas ut –för hand, tomten och huset ska skötas och renoveras. Allt tar tid.

Alan var med och inspekterade sommarhagen. Staketet står kvar men öppningen måste fixas med en ny stolpe.

Jag behöver skilja på tackor och bagglamm snart, lammen blir könsmogna fortare än man kan tro. Helst vill jag släppa upp tackorna så att de har gott om gräs, de känner igen sig i hagen och kan även gå på elnät så småningom när den behöver utökas. Nackdelen är att Berta inte tål alla insekter, hon behöver kunna gå inomhus när hon vill för att inte bli helt uppäten i ansiktet. Bagglammen skulle kunna gå däruppe men det känns för nervöst att ha dem på elnätet senare, de verkar inte ha tillräcklig respekt för staketet med stor risk för att fastna. Varför måste det finnas nackdelar hur man än gör? Hampus går i hägnet, tyvärr börjar han tröttna på det och stångar mot staketet, vi får se om han blir såld eller om han ska slaktas om tre veckor. Ibland undrar jag varför jag står ut med jobbet och kostnaden att ha fåren men de är trevliga, de ger lite gårdskänsla åt stället och jag behöver bara titta utanför trädgården på kalhygget som är totalt igenväxt med sly för att minnas hur tomten såg ut före fårtiden. Fåren behövs!

Dessutom har jag ju faktiskt lärt mig lite om hur får beter sig så att Alan och jag kanske kan bli ett bättre team i framtiden?

/Marie

För länge sedan jobbade jag på en ridskola där vi hade en jätteduktig svart ponny med vit bläs och vita fötter, ponnyn hette Filur. Han var en klippa i klubbens hopplag och han gjorde alltid bra ifrån sig. Han var lite busig också. Alan är lik Filur på många sätt.   

Alan börjar koppla ihop det han gör med mina reaktioner, som alla barn kollar han några gånger ifall följden blir densamma om han gör det en gång till. Han har alltid tagit mina tofflor till exempel, men effekten har inte blivit så tydlig eftersom dörren ut till trädgården har varit stängd. Nu när dörren oftast står öppen märks det mera om en sko är borta. Det har hänt ett par gånger att han tagit en sandal och sprungit ut med den på gräsmattan. Han nyper tag i skon och vänder blixtsnabbt och springer, så det ser ut som ett högst medvetet bus. Första gången såg jag gärningen genom fönstret.     

Jag pratade i telefonen (nära routern för hörbarhetens skull) men eftersom jag inte vill ha sandalen förstörd gick jag genast ut med den andra sandalen på och hoppades att han skulle ha lämnat maken så att jag skulle kunna ta på den. Det gör ont att gå barfota på grusgången, svårt att låta normal när man pratar! Alan hade inte gått ifrån sandalen utan stack iväg med den i munnen när han fick syn på mig -men han kom med den när jag ropade på honom. Då tog jag den. Vi måste öva lite apportering så att han verkligen vill komma tillbaka med grejerna, nu snodde jag den för honom och det gör bara att han inte kommer att ge mig någonting alls i fortsättningen. Lilla filuren!     

Labradorerna kommer tillbaka med allt, de vill och är tränade att tycka att det är kul att ge mig det de har i munnen, vad det än är! Andra gången Alan stal min sandal var senare när jag gick tillbaka in i huset för att hämta något jag hade glömt. Jag stängde barngrinden och ställde sandalerna innanför på trasmattan i köket. Det vill säga jag trodde att jag stängde grinden, Alan tryckte upp den och blixtsnabbt snodde han en sandal och sprang ut och försvann runt husknuten. Jag ropade på Alan och han kom i full fart, men utan sandal i munnen. Naturligtvis, det hade jag ju bäddat för tidigare.   

Äh, nu ska han inte få gäcka mig, jag skickar en Labrador tänkte jag. Sagt och gjort, jag pekade åt Copper som tydligen har stora luckor i utbildningen, han fattade inte utan kom tillbaka utan sko. Men det var väl självaste… Jag peppade Lassie att springa ut för att hämta. Hon sprang iväg men kom inte tillbaka! Meeen..! Jag eldade upp Copper ännu mera och han drog iväg i blixtfart! Och försvann även han. Border Collien höll jag i, helt dum är jag inte. Sandal och Labradorer borta, Collie i famnen, that’s it.   

Då gick jag och hämtade sandalen själv förstås. Lite sur över att Labradorerna inte fattade vad de skulle hämta fortsatte jag till bilen för att lasta ur säckarna med fårfoder och förbereda för fårens kvällsmål med pellets. Då fick jag syn på Copper som kom ner från skogen med väldigt högt och högtidligt huvud. När han kom närmare såg jag att det stack ut små ben, han hade en sork i munnen. Åh, han ansträngde sig så pass att han hittade en död sork i alla fall, tänkte jag.   

Allt ska ju lämnas av i handen och jag hittade en bajspåse i fickan som jag kunde hålla i djuret med. Copper lämnade av och jag fick tag om sorken och höll fast i ett bakben. Jag tittade på den och ögonen var uppspärrade och den verkade stel. Jag tittade på Copper och kände mig lite kluven. Det är absolut inte första gången mina hundar har kommit och gett mig sorkar men då har de tagit helt egna initiativ. Nu hade jag ju bett Copper att hämta något, jag ska lära honom ordet sandal, det tror jag blir mest praktiskt. Alla mina tidigare hundar hade klarat uppgiften hur lätt som helst, det är jag säker på! När jag tittade bort ifrån sorken tyckte jag att det kändes som att det nöp lite i tumfästet. Va, levde den? När jag tittade tillbaka igen hängde den stel och stilla men sen kom den på att den var avslöjad och tyckte att det var bäst att försöka komma loss. Man vill inte bli biten av en sork så jag skyndade mig att slänga den i en sopsäck. Ja inget bra slut blev det på sorkfångsten heller!   

De flesta av de hundar jag har haft genom åren har grävt gropar på olika ställen i trädgården. Folk brukar fråga varför de gräver och jag har ofta olika svar. Det beror lite på plats, temperatur, hormoner eller andra saker. Nu kan jag även berätta vad Alan använder sina gropar till. Att dricka vatten ur när det har regnat!

Hampus har kommit hem igen efter att ha varit utlånad. Han fick många fina lamm även på den andra gården. Jag har lagt in en annons på Blocket på både bagge och bagglamm. Hampus är för fin för att slaktas nu tycker jag.

Min mamma som tycker att hon i och med Corona har blivit fråntagen alla egna initiativ ringde och sa att nu ville hon minsann träffa valpen! Vi satt ute och åt och fikade och det var jättemysigt. Alan gjorde som vanligt sitt finaste och jag var tvungen att göra ett undantag emot hoppförbudet, tyvärr. Totalt sett går det visst sådär med den konsekventa valpträningen som ni hör!

Alan är oerhört nyfiken och vetgirig. Han älskar när vi tränar. Vi övar stanna i alla möjliga situationer och han är nu jättebra på att stanna kvar i hallen, till och med hela den stunden det tar att gå in i badrummet och göra iordning mat till alla hundarna. Alla tre sitter och tittar, vädrar och lyssnar på rätt sida tröskeln. Sedan säger jag deras namn ett i taget och de får komma och få sin mat. Hittills har jag sagt Alan först, men han verkar snart mogen att vänta medan en annan hund får börja. Det hänger på hur lugnt han väntar. Alan stannar utanför fårhagen när jag utfodrar fåren också.

Vi gör även lite förberedande fotträning och sitt och ligg med mycket kroppsspråk från min sida. Det är kul!

Folk brukar säga ”Den där har du väl i sängen!” när de umgåtts med Alan en stund. När jag svarar nej undrar de hur jag kan motstå det? Han är smutsig, hårar och det kryper fästingar på honom, säger jag. Många skulle inte kunna motstå det ändå, tydligen. Jodå, Alan är en Bonnhund precis som mina andra alltid har varit. Mysiga, skickliga hundar helt enkelt! Jag tror att de trivs med det.

/Marie

Alan är så fin   Jag gillar honom verkligen, han är en sådan Border Collie som jag önskade mig!

Den här veckan har jag varit sjuk tyvärr. Feber och förkylning, standard första semesterveckan. Trist, inte mycket har blivit gjort. Väldigt synd också att jag missade den efterlängtade clinicen! Jag har tröstat mig med att titta på Youtube på Sheepdog Trial - Championship Final 'A Way with Dogs' i Wales! Jajamen, det är så hög standard på hundar och förare och det är så spännande att jag blir alldeles varm av båda anledningarna! SÅ mycket erfarenhet och arbete det ligger bakom ekipagens starter.  

Det har faktiskt varit värmebölja hela veckan! Jag som annars brukar gnälla på att det är för kallt i juni.

Termometern var i halvskugga när jag tog bilden.   

Hundarna har fått svalka sig i ån. Vattentillförseln stryps alltid när det inte fylls på med vatten i sjöarna, eftersom det finns ett litet kraftverk en bit nedströms. För Lassies del räcker det att dricka lite fräscht? vatten. Copper letar äckliga fiskbitar som någon slänger i som kräftbete och Alan vill gärna terrorisera båda två.   

När jag skulle hämta åkgräsklipparen efter lagning nummer två vägrade den att starta när den skulle in i hästtransporten, så den fick vara kvar i verkstaden ett tag till. Vilken följetong! I går kunde jag klippa med den lilla Hondan i alla fall, väderleksrapporten spådde regn och åska så det var bara att sätta fart. Man får tänka på att kryssa mellan alla gropar Alan har grävt överallt..    

Så mycket till regn kom det tyvärr inte men på kvällen blåste det så mycket så Alan började skälla! Jag stängde ytterdörren trots att det egentligen var svalare utomhus och satte på radion i förhoppningen att Alan skulle glömma blåst och åska. (Förresten radio=radio, internet kan man glömma här när det åskar, routern måste dras ur eluttaget för att inte gå sönder av blixtarna, mobiltäckning 0.) Copper fick vara med Alan och Lassie i hallen, Alan älskar att brottas med Copper så han struntade omedelbart i vädret. När åskan dragit över var hundarna nästan överhettade och sprang tacksamt ut när jag öppnade dörren igen. Det blev en annorlunda kväll, jag lyssnade på ett dansbandsprogram och på Karlavagnen, väldigt ovanligt för att vara jag. De senaste åren har jag faktiskt bara lyssnat på radio i bilen när jag har varit på väg till eller hem ifrån jobbet eller någon annan stans. Det blev riktigt sen kvällsmat för fåren men på det hela taget inte så dumt alls!

Copper är verkligen snäll, han kollar med mig om jag gillar att han låter Alan stöka lite i hallen!   

Plymspirean fick en lång flagglina runt sig så att den inte skulle vika ner sig om det regnade. Alan fick inte se när jag grejade men jag tänkte nog att risken fanns att han skulle hitta rullen med resten av linan som jag gömde högt upp i busken. Det gjorde han också! Genom fönstret kunde jag ett par dagar senare se en valp som drog och kämpade och fick ut linan längre och längre, säkert femton meter till slut. Rackarunge!  

Alan äter allt precis som Labradorerna. Äckligt och livsfarligt i värsta fall. Jag har haft Labradorvalpar som har ätit giftiga svampar och varit ytterst nära döden. Hoppas att Alan inte tänker käka svamp! Han äter till exempel fästingar som jag har missat och som har trillat av någon hund. Till och med Labradorerna tycker att fästingar är jätteäckliga. Undrar om eventuell smittspridning kan ske via magen? Usch!   

Ett annat återkommande bus är att gräva ett stort hål under en av de vackra rosa, doftande klängrosorna som planterades förra året och som har överlevt ända tills nu. Tanken är att rosorna så småningom ska klänga runt den fina lilla portalen över kastanjegrinden. Öppningen leder ut i fårhagen ifrån den delen av trädgården där pallkragar för grönsaksodling, bärbuskar mm har blivit samlade för att fåren inte ska kunna äta upp alltihop. När jag ser att Alan har grävt igen så går jag dit och försöker få tillbaka jorden i hålet. Alan följer intresserat med och jag grälar så klart på honom.   

Alan sätter sig en liten bit ifrån och medan jag grälar hasar han närmare och närmare på rumpan samtidigt som han ger sitt finaste ansikte med nosen högt upplyft och öronen bakåtstrukna utmed nacken. Jag använder inte min argaste röst förstås, det blir så klart som ett rollspel som bara upprepas, jag har  tyvärr ännu inte kommit på honom när han har varit på väg att gräva. Alan lär känna mig jättebra, 5-0 till Alan! Jag ska näta in rosorna, tror att jag tar det nyplanterade äppelträdet samtidigt. Kanske blir det staket runt hela köksträdgården förresten, Alan är visst uppe i pallkragarna också, jag hittade ju en lökstjälk med blomma på trappan. Det är inte bara att ta hand om valpen när man har valp!

Uteplatsen vid trappan är sedan länge inhägnad. Det fula ”hundstaketet” fyller sin funktion för klåfingriga valpar. Efter regnet passade jag på att tvätta utemöblerna, det behövdes verkligen. På landet när man har egen grävd brunn måste man spara på vattnet, tvättsvamp och vattenkanna gäller, ingen högtryckstvätt här inte! På det lilla trädäcket finns också tomatplantorna som jag fick av snälla uppfödarSusan. De första små fina tomaterna är nu synliga!

Haha jag såg det allt! Alan fick gå en liten sväng bara med mig utan de andra hundarna. Han gick ned i diket bredvid vägen för att kissa i det höga gräset. Där lyfte Alan lite på benet! De är så söta de unga hanhundarna, de gör det alltid i smyg för de äldre hanarna tills de blir morskare och säkrare. Alan är jättetidig, det bor en rebell i honom! Den av Labradorerna som var senast med att lyfta på benet var ett och ett halvt år när han först gjorde det när ingen av de andra hundarna var med! Då bodde det fyra äldre hanhundar i familjen, de bromsade så klart. Alan är tre månader. Han har lyft lite i smyg ytterligare en gång efter den första gången. Det ska jag komma ihåg, kan man det ena så kanske man kan det andra. Tänker inte på könsmognad i det här läget, nej jag tänker mera en begynnande mognad för lite annan träning. Vi levlar upp!  

Det är så skönt att kunna vara hemma med Alan och inte behöva ha dåligt samvete eller besvära valpvakter för att jag måste vara på jobbet. Nu får vi se fram emot uppfödarSusans förberedande vallhundsträning om ett par veckor! Alan är i alla fall fårintresserad, det är helt klart. Det är lika gulligt att se en vallhundsvalp när den studerar får som att se en Labradorvalp när Retrievergenerna ger sig till känna. Så mycket är inprogrammerat från början och utvecklingen går så fort, det gäller att vara med!

Alan ska INTE få lära sig att krypa in i hagen och jaga får! Det vore lika illa som att låta en Retriever härja fritt under en fågeljakt. Big No No.  

/Marie

Alan väcker så klart gullkänslor när han visar sig. Han är ju en valp! Men även människor som är insatta i

Border Collievärlden säger att de tycker att han är fin och cool. Det är han ju!    

Nu har jag i alla fall den sedan länge efterlängtade semestern! Det är så mycket att göra här hemma så jag vet inte var jag ska börja. Och.. När jag väl bestämmer mig för att börja på ett ställe så gör någonting där att man måste börja med något helt annat som utgör en förutsättning för att man ska kunna fixa just det man tänkte först. Den där sången om hålet i hinken kan väl alla… För att inte tala om drösen av saker som står i vägen när man ska sätta igång!

Frukostarna är i alla fall underbara!

Vi har varit och tittat på en vallhundsträning. Det känns bra att jag har pluggat termer och begrepp, jag tyckte mig förstå vad instruktören ville ha fram och hur hundarna skulle hjälpas att göra enligt ägarens önskemål. Sen är det så klart ett stort steg att försöka själv, men det ligger fortfarande långt fram i tiden för mig. Sa jag att Alan var cool som vanligt? Trots att jag körde fel så den krokiga vägen blev till en jättelång omväg och Alan blev åksjuk och kräktes. Han är så tapper lille Alan!   

Barnbarnet har varit och hälsat på! Vi åkte till en kollega och Amelia red på en underbar ponny.

När vi kom hem ville Amelia behålla säkerhetsvästen på. Jajamen tänkte jag, det är mitt barnbarn det! Man utgår ju ifrån hur man tänker själv och när jag var liten och hade gjort mina i mitt tycke alldeles för sällsynta besök på ridskolan ville jag inte tvätta händerna efteråt. De luktade ju så underbart av häst!

Detta visade sig tyvärr vara en helt felaktig association för efter en stund förstod jag att ungen ville ha västen på sig som skydd mot valpens klor!   

Vi fick alltså ha undervisning i hur man tar ner en hoppande valp. Amelia behöver komma på besök lite oftare så att hon och Alan blir mer vana och så båda får lära sig hur man gör för att det ska bli praktiskt.

Den här veckan passar vi en extra Labrador, en av Lassies avkommor. Harley är så snäll så han blir accepterad till och med av Copper -med vissa förbehåll. Alan känner också att Harley är en snäll kille, jag får säga till Alan när han ställer sig i vägen när vi promenerar. Alan kollar in ifall han vågar bita Harley i halsskinnet, och det är inte långt borta att han törs. Det blir många vardagstillfällen för valpträning här, det gäller att ta vara på dem. Jag säger ”nu räcker det” samtidigt som jag bestämt lyfter bort Alan från Harley. Att Alan kan bryta och gå ifrån kommer jag så klart att ha nytta av även i vallningen längre fram. Då blir det längre avstånd och betydligt svårare!   

Här ser ni förresten Alans mycket följsamma sida när vi tränar i badrummet.   Vi avancerar och sorterar mellan intryck och kommandon! Han är ju för söt och clever!

Snart ska jag vara med på en clinic där man går igenom hur ett vallhundsprov går till. Det är för varmt att ligga i bilen så Alan och Labradorerna kommer att få stanna hemma.

/Marie

Alans tolfte vecka har förlupit väl. Vi var till veterinären och fick vaccinationen.

Alan skötte sig bra -som vanligt.   Copper skulle också vaccineras och han var eld och lågor när vi kom till veterinären –som vanligt. Efter några tillsägelser kopplade C också av och hundarna munhöggs lite medan vi väntade på vår tur.

A terroriserar C när de är tillsammans, som tex när C luktar på blommorna –då kommer A och sen är brottningen igång igen.

Det har varit staketjobb och annat trädgårdsjobb, härlig årstid nu!
 

A fortsätter med sina små valphyss förstås, som när hundhuset skulle städas.  

Någon dag tyckte A att det var väldigt varmt!

Det är lite slingrande när vi klipper klorna, men när vi är klara ser A så nöjd ut

-som om det inte var jobbigt alls.   

Vi tränar också vidare på att stanna och vänta.  

Här tänjer vi på gränserna lite och det går ju nästan bra! Eftersom fåren är i den hagen där jag står och filmar var jag tvungen att stänga av kameran för att fånga valpen när det blev lite för svårt. Vadå, det var ju första försöket i springande stopp!   

Gulle-Alan   

Nästa vecka klarar vi det!

/Marie

Det är så fint nu. Bästa tiden på året!

På morgnarna brukar vi gå en kort promenad ner till ån. Där är det härligt om man inte tittar ut över kalhygget, det ser ut som en krigsplats. En del av sträckan har jag Copper i koppel, det är väldigt viltrika marker här omkring. Alan hänger en stor del av promenaden i Lassies halsskinn, när hon ryter släpper han taget men är snart där igen. Lassie har lärt sig att hon är säkrare om hon går bakom mig eftersom Alan gärna vill vara med den som går först. Om Lassie går bakom så hänger han i tänderna i Coppers koppel i stället, Alan har lite mer respekt för Copper. Detta blir mycket mer opraktiskt för mig, eftersom jag hela tiden riskerar att snubbla över Alan när han plötsligt stannar framför mina fötter. I början slet Alan i mina byxben men det var länge sedan nu!  

Jag brukar säga åt Lassie att gå förbi så att promenaden flyter på lite bättre. När Alan bromsar genom att dra i Coppers koppel är hans namn Hörru!

Då och då när ytterdörren står öppen fortsätter Alan på sitt arbete med blomjord och fiberduk. Han får faktiskt hålla sig till samma nu i stort sett tomma säckar som han började med, nån måtta får det vara. När jag kommer ut och upptäcker att det visst har hänt igen -heter han Meeen….

Annars har jag tänkt på att han faktiskt kommer i full fart när jag inte vet var han är och ropar Alan!   

Vissa dagar när Agneta kan hålla ett öga på Alan får han följa med till jobbet. När inte Agneta kan och jag inte har möjlighet att jobba hemifrån är Eva så himla hygglig så hon kommer hem och sällskapar med valpen.

Förra gången Alan var på jobbet gick vi förbi några hästhagar för första gången. Det syns på bilden att Alan vädrar in den nya doften.

Alan sköter sig exemplariskt både hemma och när vi är på andra ställen (om vi inte tänker på egentligen endast några få hyss). Han hälsar gärna på folk om de vill och han har inget emot att ligga i bilen eller rastgården och vänta kortare stunder.  

En ny liten Honda har anlänt till familjen! En jättebra investering eftersom den stora åkgräsklipparen var tvungen att åka på lagning. Den lilla nya är stark och lättstartad, precis vad jag behöver. Gräset hann bli jättelångt och det är backigare här än man oftast tänker på.

Det är staketjobb på fritiden, jag kan inte slå ner stolpar och dra fårnät själv så det får jag hjälp med som tur är. Fåren får äta hö ett tag tills det är klart. En full hästtransport med skräp passade vi på att köra till tippen när vi skulle fira mors dag i Linköping. Så himla skönt när skräpet är kastat, det finns en del kvar så det blir till att ta sats igen en annan dag.

Alan börjar komma upp i åldern när valpar testar att utmana de vuxna hundarna litegrann. Han ställer sig i vägen, jagar ifatt och springer bredvid längre och längre sträckor. En farlig ålder. Man får hålla järnkoll på Labradorerna så de inte får för sig att börja busspringa med den lilla fina Collien.  

För att allt ska fungera på ett bra sätt behöver Alan lära sig att vänta lugnt och fint. Eftersom han liksom Labradorerna alltid är hungrig kastade han sig i början när det var matdags upp mot tvättbänken där hans matskål förvaras. Det lärde han sig att inte göra på en enda övning!

Väldigt opraktiskt är det också om hunden klämmer sig ut genom dörrar och grindar när man öppnar dem, så det blev nästa träningspunkt. Den varierar vi i olika svårighetsgrad och flyttar till olika ställen, även utomhus så klart. Alan fattar väldigt snabbt, det är kul att öva med honom!

Nu ikväll var Alan med på SSRK/Östergötlands årsmöte som hölls utomhus. Det var ett jättetrevligt årsmöte och Alan gick självmant omkring och flirtade med alla. Jag fick frågan om de fick ha så där mycket vitt nuförtiden? Underförstått var ju Labradorerna förstås och jag tycker att frågan var extra rolig eftersom Labradorrasen har förändrats så mycket de senare åren. Det är enligt standarden tillåtet med lite vitt på tår och bringa, men det skulle ju också liksom mycket annat kunna börja överdrivas efter mode och tycke och smak, så varför inte? Alan uppförde sig i alla fall som vilken trygg hund som helst, han är redan en liten stjärna!  

Bra Alan❤️

I morgon ska stjärnan vaccineras och vägas igen förresten.

Återkommer!

/Marie