Nu känns det att Alan börjar bli stor! Det går mycket snabbare än med många Labradorer, även om jag har haft en och annan som synbart har mognat relativt tidigt. På Brukshundsklubben i tisdags hade jag A lös när vi väntade på vår tur, jag kopplade honom ibland om någon annan som inte hade full koll på sin valp skulle göra en inkallning och ibland som omväxling för att jag själv skulle kunna ändra fokus då och då. I början hade Alan lite hyss för sig, han ålade sig på marken. Efter en stund växlade han över till att iaktta och låg och tittade på de andra när de tränade.  Nu börjar det bli kul på ett nytt sätt, utvecklingen är synbar!

Vi fick nya tips av Heléne när vi var i hennes träningshall, det är så himla roligt och inspirerande! Alan är ungefär som när vi tränar hemma, men den här gången nosade han några gånger efter andra hundlukter vilket han inte har gjort på samma sätt tidigare när vi har varit där.

Det vi gör är att vi tränar de olika momenten på lydnadstävlingsvis. Utförandet ska bli så exakt som möjligt och likadant varje gång. Fot, Ligg och lite apportering har vi börjat med. Att runda en kon och tasstarget ska vi prova nu. Lite kul pyssel. På köpet tränar vi ju koncentration, uthållighet och samarbete vilket alltid känns bra.

Annars är det mörkt och kallt och tiden när jag kan fixa hemma är väldigt kort. Tur att hundarna och fåren väger upp den här jobbiga årstiden.

Det är roligare att leka apportering än att städa vilket jag egentligen började med när vi i stället växlade över till att träna lite i badrummet. Alan beter sig som en bortskämd Labrador när han ska hålla i och ge mig ett föremål. Det kan gå bra en gång och oftast slutar vi direkt då, men med så mycket beröm som han får när han håller rätt eller ger mig dummyn tycker jag att han ibland borde kunna göra om det i två sekunder till. Det blir svårare när jag tar kort samtidigt så klart. När Alan lär sig att hålla på ett bra sätt och ger mig olika föremål kommer jag att speeda upp så att vi kan få till alltihopa med fart. Än så länge leker Alan hellre själv med det han ska ge ifrån sig.      

Samarbetsövning med en liten fläkt av vem äger vem? Alan övergick till att kela istället.

/Marie

Till stor del är jag allätare både när det gäller musik och mat och mycket annat, men har så klart mina favoriter. Det finns många relativt små saker som ändå har betydelse i livet. Hur som helst gäller det att försöka ordna så att man trivs så bra som möjligt. 

Det var så jag tänkte när jag tingade den alldeles nyfödde lille Alan. Det tog bara sekunder att bestämma mig efter att jag fått erbjudandet och jag är så glad för att jag tog chansen när den kom! Faktiskt har jag haft flera riktigt bra hästar och hundar att jämföra med och jag kan säga att Alan är en sådan fin liten hund som har de egenskaper jag önskade när jag aktivt började leta efter en Border Collie. Han är som bra musik eller riktigt god mat, upplevelsen blir bara bättre och större med tiden.

Gården där jag hämtar fårens hö ligger bara ett par mil hemifrån men det är grusväg hela vägen. Både bilen och transporten blir alltså täckta med ett tjockt lager grus när jag kör eftersom det regnar ofta och vägen är väldigt lerig. Rätt som det var medan jag var på väg hem med höet förra helgen bestämde jag mig för att åka och tvätta ekipaget på ett tvätta-själv-ställe. Hemma finns inte möjlighet att tvätta av olika anledningar så det blev en omväg på några mil, men nu skulle det ske. Det gröna vagnstaket skulle också bli vitt igen, det har jag retat mig på länge. Efter att ha sprutat och gnott blev så småningom resultatet i alla fall bättre än tidigare, vilket jag i och för sig tycker är en alltför vanlig och tråkig reflektion när jag försöker fixa saker. Behöver dock ha lite framförhållning och ta med mig en stege nästa gång, så att jag kan tvätta också ovanpå taket. Naturligtvis blev även jag själv dyngsur.

Apropå saker som man äter så har jag verkligen börjat tänka på vad hundar klarar att äta sedan Alan kom till huset. Senast var när jag åt en semla efter bil- och transporttvätten, jag åt inte upp all grädde och mandelmassa och höll min vana trogen på att ge resterna till hundarna. Förr reflekterade jag inte speciellt mycket över vad de förväntades tåla. Det hände till exempel för länge sedan att en tik stal flera kilo choklad som jag fått av omtänksamma ridelever till jul, hon kräktes några gånger men mådde för övrigt bra. Jag blev inte ens orolig när det hade hänt. Nu när Collien bor här, då är det helt plötsligt väldigt noga. Jag vet ju inte hur tålig han är och vågar inte ta några risker. Här googlas det på farliga ämnen och ja, mandelmassa hör definitivt till sådant som man inte ska ge! Alla hundarna stoppar i sig kopiösa mängder skit av olika slag som de hittar i naturen, det är bara att hoppas att de inte får i sig giftiga ämnen där i stället. Förresten verkar Alan i alla fall tåla att äta gummi, han har satt i sig delar av mina korta stövlar som jag råkade glömma i hallen…

Haren klarade åtminstone den första fångstattacken! Den var och käkade i rabatten en kväll när vi kom ut. Copper brukar gå i koppel första biten för att inte alla hundarna ska rusa ut ifrån huset helt ohejdat. Labradorerna hoppas alltid på lite harjakt i trädgården har jag förstått, så kopplet är sedan gammalt. Alan ser till att Lassie inte springer i förväg -så alltså är vi samlade! Tyvärr kom Alan ifatt haren under jasminbusken någon dag senare, han missade inte målet, Copper visade ju hur man gör förra veckan. Jag bad Labradorerna att vänta en liten bit ifrån och kröp in under busken och fick tag i Alans skinn. Jag drog ut Alan och han drog med sig haren men där kunde jag få honom att släppa. Kopplet på och så gick vi till de andra hundarna där A också fick sätta sig och titta när haren omtumlad gav sig iväg. Alla utom haren var ändå hyfsat lugna. Det verkar vara en vansklig trädgård för en hare att vara i kan tyckas, men oftast är det rofyllt här med god tillgång på lyxig mat. Fast det går ju inte bra för haren på slutet hur många gånger som helst.

Vi traskar på, det tränar uthålligheten både hos hundarna och hos mig. Hundarna måste inte gå bredvid så jättelånga sträckor i taget, alla behöver hålla fokus samtidigt och det kräver en del av oss! Idag gick Amelia och jag ut medan det var ljust på en ganska lång promenad hemma hos Amelia. Det var helt annat än att gå på hemmaplan, hundarna var i koppel eftersom det är fler än vi som går där. Nyttigt det också.

Jamenvisst har vi varit på Brukshundsklubben! Alan var lugnare än förra gången, han är så lättlärd den lilla killen! Varje gång vi har varit där så tänker jag att jag ska träna lite varje dag till nästa gång, men det glömmer jag snart. Tror att vi hinner ändå!

Det har varit fruktansvärt blåsigt i några dagar, värsta skitvädret med strömavbrott och piskande snöblandat regn. Lite badrumsträning kan man ändå alltid ägna sig åt. Tänkte att Alan som är en BC som har lätt för sig skulle få lära sig att sitta stilla även med huvudet i momentet i Startklass där man ska gå runt hunden. Antagligen inte nödvändigt, men lite kul! 

Det gick inte att ladda ner filmen så jag fick ta ett skärmklipp som visar att A fokuserar rakt fram när jag går runt honom.

Vi har varit och vallningstränat! Först i en liten hage. Där fick A gå i lina efter fåren. Jag tänkte att Agneta skulle hålla i linan och jag backa före fåren och Alan skulle driva dem mot mig och stanna när jag bad honom. Det fungerade stundtals men fåren blev lite snabba, A har ett större tryck nu. Det var länge sedan något lamm vände och hotade honom. Om det hade varit mina får så tror jag faktiskt att jag hade prövat med Alan lös i hagen! Men det är säkert bättre att nöta in rätt utförande på nära håll i rundfållan först.

Efter en paus tränade vi lite i fållan, Alan har kommit en bit på väg där också. Han går utmed staketet och vänder upp när han är i balans. A stannar när jag säger stanna, där det är så begränsat med utrymme kan jag vara så nära som det behövs just i ögonblicket. Det känns som om det börjar bli dags att lära Alan att ta ut svängen runt fåren och hålla större avstånd. Då måste vi förstås komma ut ur fållan till en större yta. Det här är jättekul!

Det gick inte att ladda ner den filmen heller så tyvärr bara ett skärmklipp här med.

Allt är inte jättekul (som att det blir långa dagar när jag är på jobbet och hundarna måste vänta i rastgårdarna) och A gör inte bara bra saker förstås (han har i ett obevakat ögonblick revirpinkat inomhus!). Detta skriver jag för att jag ska komma ihåg det också.  

Men det roliga överväger och vi har jättekul och mysigt annars, vad vi än gör tillsammans. Kommande vecka hoppas vi på träning både på brukshundsklubben och hos Heléne i inomhushallen!

/Marie

Mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Men på brukshundsklubben finns en strålkastare! I tisdags kom ytterligare en Labradorvalp så nu är vi ganska många som tränar tillsammans. Alan kände igen platsen och blev lite småtokig när han förstod var vi var. Eftersom både Lassie och Copper varit halta av olika anledningar har vi inte gått några promenader att tala om på länge. Detta faktum plus att Alan var tvungen att vänta i bilen under eftermiddagen gjorde antagligen att han hade dämt upp en massa extra energi. När vi stod och väntade gnällde han och la sig ner och började åla både på magen och på ryggen och bet i mina fötter! Det har han inte gjort sedan han var liten. Jag tog tag i rumpan och nacken och satte honom bredvid mig. När vi tränade fot och andra saker med godis så var han med förstås. Filuren.

Förra helgen blev det äntligen av att städa och klippa gräset framför huset. Sparade lite till den här helgen eftersom det blev mörkt medan jag höll på, men nu har det regnat och allt är dyngsurt igen. Jag bar i alla fall in alla elnäten för förvaring till nästa sommar. Ivar är nyfiken och ganska påträngande, han följde med in i boden för att se vad jag höll på med.

Tackorna är nyklippta och fina. De som har haft lamm i år har ätit upp sig bra, de är inte för smala längre. Jättetjock och fin ull får de, jag måste hitta på något bra att göra av ullen, nu kastas den och det är ju inte klokt!

Före

Och efter

Två av bagglammen har utackorderats, så tackorna kan nu vara även i hägnet och därmed röra sig på en större yta. Det blir alldeles för skitigt när de bara kan gå vid fårhuset. Jag har mycket gödsel kvar att ösa, jag var tvungen att mocka rent halva fårhuset så att fårklipparen hade en tom yta att stå på. Inte bra för ryggen… Det blev en stor gödselhög utanför eftersom jag inte körde skottkärran hela vägen ner till den stora gödselstacken i mörkret bland bagglammen. De lamm som går i stora hagen är relativt snälla, men man ska aldrig vända ryggen åt baggar, speciellt inte när man inte vet var de är! 

När jag lastade de två bagglammen som skulle åka iväg gick det åt en del list och förberedelser. Handkraft också faktiskt, än så länge orkar jag med dem men snart är de för starka och tunga. Först stängde jag in tackorna, sedan skiljde jag av och flyttade lammen genom hagar och slussar så att jag till slut kunde baxa upp ett i taget i hästtransporten. Som tur var tog jag av mig den extra tröjan i förväg. Vi får väl se, tänk om lilla A kan göra jobbet i framtiden?

SKK skulle ha haft en inofficiell utställning i det stora ridhuset på min arbetsplats nästa lördag. Begränsat deltagarantal mm för att anpassas till rådande restriktioner. Så himla perfekt för Alan tänkte jag och anmälde. Han är ju åtta månader nu så han hade varit i en bra utvecklingsfas för att ställa upp i valpklass 6-9 månader. Vi fick PM och han var som väntat den enda Border Collien som var anmäld. Bara Corona kan stoppa oss tänkte jag! Och det gjorde Corona, som tur är endast genom nya restriktioner från SKK, evenemanget blev inställt. Typiskt! Jaja, det är ju inte utställningsverksamhet vi kommer att ägna oss åt, men ett bra tillfälle försvann. Så tråkigt på alla sätt och vis med den här farsoten. På mitt jobb pågår all verksamhet som vanligt förutom att det innebär ännu mera arbete när delar av personalen behöver stanna hemma. Undrar hur länge det ska funka, det är jättemycket folk och trångt överallt.

På kvällarna slänger jag ut hö ifrån höskullen i pannlampans sken och tackorna trängs nedanför för att roffa åt sig av balarna så snabbt de kan. Luckan är relativt liten och en gång när jag hukande backade ut och satte ner foten på översta stegpinnen trycktes väl nyckelknippan ihop i fickan och bilen som står parkerad precis bredvid hagen började tuta och blinka helt vilt. Fåren försvann som oljade blixtar, som tur var utan att ta med sig stegen jag stod på. Det var bara att klättra upp igen och få ut nyckeln snabbt så att jag kunde stänga av larmet som hade gått igång. Medan jag sedan klättrade ner funderade jag på hur Alan hade tagit överraskningen? Hundarna befann sig ju nära bilen precis utanför tackhagen (med lyshalsbanden på eftersom det är kolsvart när det är mörkt här på landet). Jag bestämde mig snart för att det inte gjorde så mycket om Alan blev rädd för bilar så det var ingen idé att oroa sig för det som hänt. Labradorerna tänkte jag inte på, de är ju vuxna och ganska tåliga. Med fast mark under fötterna kunde jag konstatera att Copper och Lassie befann sig en bit framför bilen, de letade fortfarande harskit. Fåren hade kastat sig iväg kanske femton meter och stod i en tät klunga, klart skärrade. Alan? Han stod med nosen mellan staketpinnarna och hade järnkoll på tackorna, ca en halv meter från bilen. Kanske var det faktiskt han som hade stoppat deras flykt? Frågar man Alan själv så var det säkert så det gick till. Stark hund den där lille Collien.

Kurvigt sista biten?    

Den här helgen är det Vallningsprov i Norrköping. Vi har så klart varit där och tittat. Det gick bra för dem vi såg starta och fåren verkade lugna. Det ingick både en ränna och en fålla och tackorna gick snällt in i båda. Däremot såg det på håll ut som om delningen blev ganska svår. Alan och jag ser båda fram emot att lära oss alla grunder så att vi kan klara allt som ingår på ett bra sätt!

Efter att vi hade tittat på VP och flyttat bagglammen gick vi en promenad som slutade med att Copper kom hem lite efter oss andra och då hade rullat sig i vildsvinskit från topp till tå. Han fick följa med tillbaks ner till ån och simma av sig det värsta med hjälp av en dummy. Men först i att hämta apporten var Alan! Jag hade inget koppel med mig så jag fick hålla honom i nackskinnet för att C skulle få skölja av sig. Vilken röra! När vi går är det i alla fall bitvis ordning, hundarna får gå bredvid, speciellt när jag inte kan se vad som väntar längre fram.

I morgon ska vi hämta hö igen. När jag körde baggarna upptäckte jag att hästtransportens wire till nödbromsen har gått av. Hur kan det bara hända, den var ju hel när jag tog loss den förra gången jag använde den?

/Marie

Det märks att Alan börjar bli lite mer åt ett nästan vuxet håll nu. Han stannar ibland upp och tänker för att räkna ut vad som för stunden verkar vara ett bra val. Det syns till exempel när vi tränar lydnadsmoment. Alan funderar ut vad han behöver göra för att få lite godis, han gör det på ett lite lugnare sätt och har fått en större uthållighet än tidigare. A gör också sedan ett par veckor försök att runda fåren när vi går ut på tomten. Det går inte eftersom fåren är i hagen men A smyger utefter staketet och runt bakom min bil innan han kommer så nära han kan. Då stannar han och det ser väldigt bra ut tycker jag! För övrigt håller han fortfarande bra koll på mig när vi går på promenad, det är en stor fördel.

Haha den fina vindflöjeln är på plats! Hoppas att den får sitta kvar i hundra år, då kan folk säga –det kanske har bott får här förr!

Vi har varit på brukshundsklubben igen i mörkret! Bilden är ifrån när vi kom hem, då var Alan trött och nöjd.

Det kom en ny valp som också var med och tränade. Alan tittade och tyckte nog att den såg busig och kul ut men han höll fortfarande bra fokus på det vi gjorde.

När vi har tränat att A ska hitta fotpositionen har jag när han sitter rätt berömt och gett honom godis och direkt gett honom ledigt. Då har A valt att gå upp och sätta sig framför mig med detsamma. Nu tränar jag att han ska hitta positionen och sitta kvar där i en liten stund. Jag vill vara noga med att han sitter precis på rätt ställe så det blir än så länge några repetitioner innan det blir bra. Vi gör det i badrummet, det kräver inga förberedelser och tar nästan ingen tid, jag ska försöka göra det varje dag den här veckan har jag tänkt. Inte för att det är bråttom på något sätt utan mer för att han ska göra rätt inom en snar framtid så att det han lär sig blir det korrekta. Blir det de flesta gångerna bara nästan så som det färdiga resultatet ska vara så är det just det han lär sig. En onödig omväg alltså.

Eva tog ett mysigt kort på fyra av bagglammen. De här är fortfarande trevliga.  

Svar har kommit angående Lassies träckprov. Hon har inga vanligt förekommande maskar och inga lungmaskar! Det var ju skönt. Då hoppas jag att inte de andra två heller har några. Ett annat prov som är beställt är ett vattenprov. Vattnet i brunnen är förmodligen surt så att kopparrören fäller ut. Det blir grönt i handfatet under den droppande kranen och även mitt hår var grönt sa frissan. Alltid är det något som behöver fixas. Jag ska väl snart komma igång att måla brädor igen, ska bara mocka färdigt utanför ingångarna till fåren först. Och annat som kommer upp…

Överfönstret till de nya pardörrarna är färdigt för att grundmålas innan glaset ska sättas i. Å vad fint det blir!

Mina hanhundar brukar hjälpa till med de unga hundarnas jaktutbildning. När en äldre hund visar – då går det in direkt i valphjärnan! Därför känns det lite sådär nu när Copper har visat Alan hur man snabbt och lätt fångar en hare. Det var mörkt, jag hade precis kommit hem från jobbet och eftersom jag inte hade någon pannlampa gick vi bara en liten sväng så hundarna fick rasta sig. När jag sedan höll på att packa ur bilen allt som jag hade handlat hörde jag att det rasslade till ordentligt bredvid infarten. Copper kom ut med något i munnen och de andra hundarna flög fram för att få del av det han hade fångat. Bra att han tar en och annan sork tänkte jag, det är verkligen sorkinvasion i år. Plötsligt lät det mer än vad en sork kan åstadkomma så jag gick fram för att titta. Lugnt och fint bad jag Copper att släppa, jag hann se att Alan nafsade i haren och fick lite päls i munnen. Haren låg på sidan ganska stilla på marken mitt ibland oss, harar kan dö av skräck så jag satte på Alan kopplet som jag hade i fickan och bad de andra att följa med därifrån. Sedan stod vi på avstånd och såg haren resa sig och försiktigt hoppa iväg ut i mörkret. Eventuellt gick den in i en buske på tomten, alla tre fick ha koppel på sig första biten när vi gick ut igen senare på kvällen. Ojoj, vad händer nu om jag i framtiden skickar Alan att hämta en grupp får långt bort och han stöter upp en hare på vägen?   

Vi har varit hos Agneta och vallat lite! Alan var totalt sett återigen bättre än gången innan. Det är så kul när man börjar träna en ung hund eftersom framstegen syns så tydligt. Vi började med fåren i fållan och vi gick utefter grindarna inne hos tacklammen med Alan i koppel. Det momentet har han förstått så långt och han vänder själv upp mot fåren. Jag gick ungefär mellan A och fåren för att han skulle respektera när jag sa stanna. Det fungerade och vi övergick till att träna utanför fållan där A fick gå i lina och fösa fåren med en assisterande hund som höll dem på en rak linje utmed fårstaketet. A hade fullt fokus på tackorna och stördes inte av den andra hunden eller föraren. Han låg på lite väl mycket i linan och hade svårare att stanna än tidigare, men då höll jag bara emot utan att säga något. Om jag hade krävt ett saktare gående hade han kanske gjort det, men det är en balans hur mycket jag ska inkräkta på Alans kontroll av fåren. Alan är ändå relativt cool i skallen så jag tror att A fixar att gå lugnare igen när han börjar tränas lös. En sak som jag noterade var att Alan kunde gå närmare fåren än tidigare utan att de sprang iväg, även inne i fållan. Lammen blir tryggare och vanare, men jag tror att det också har hänt något med Alans attityd och självkänsla. Han börjar väl så smått bli klar för vallningsträning!   

Efter en paus gick vi tillbaka in i fållan och jag kunde släppa linan och backa på andra sidan lammen och A stannade och gick framåt när jag bad honom. Framsteg där! Vi avslutade med att A fick driva ut fåren ur fållan. De smög ut så fint så, och när de var ute stängde jag snabbt grinden bakom dem för att A inte skulle få för sig att rusa efter. Mellan övningarna fick A träna på att vänta tillsammans med mig. Det gör han bra men han har full koll på vad som försiggår när de andra hundarna tränar. Allt går lugnt och tyst till så det blir bra erfarenheter att ta med sig. När vi kom hem ville Alan kela en stund, han kände så väl att matte var nöjd. Fin hund!  

/Marie

Tiden går, jag försökte tänka ut med vilken hund jag tränade och tävlade i Lydnad senast. För länge sedan brukade jag träna lydnadstävlingsmoment under vinterhalvåret efter jaktsäsongen och sedan träna inför höstens jaktprov under vårar och somrar. Det var en bra ordning eftersom hundarnas relativt korta liv utnyttjades bättre. Under många år på senare tid har de flesta hundträningsaktiviteterna legat nere under vintrarna, det är ju inte precis så kul för hundarna.   

Hur det än gick till så befann oss Alan och jag på Linköpings Brukshundsklubbs appellplan en mörk och dimmig kväll i en strålkastares sken! -En Bordercollie är startklar efter ett halvår! hejar kompisarna på, så det verkar ju inte så tidskrävande?   Haha i vilket fall blir det av att träna när man hittar på lite extra kul grejer och Alan gjorde väldigt bra ifrån sig. Naturligtvis menar jag att det gick fint utefter hans ålder och hur vi har tränat hittills! A var lugn, koncentrerad och kollade nyfiket men avspänt på de andra hundarna som han aldrig hade sett förut men som visserligen var av en välkänd ras, dvs. Labradorer. Efter en liten stund kom också en äldre lugn BC som tydligen var en duktig vallhund och tittade på. Det såg ut som om A blev ganska imponerad av honom, Alan sträckte sig på sitt snyggaste sätt när hanen gick förbi. Efter en stund kom några personer och tränade med en Schäfer lite längre bort. Lugn och fin stämning var det i det svarta mörkret så vi fick en drömstart på platsen, verkligen.   

Alan gick fint bredvid mig när vi tränade Fot, även utan koppel, han kom direkt när jag kallade in när en främmande karl höll honom i halsbandet och han satt kvar bland de okända hundarna när jag bad honom om det. Då och då medan vi väntade provade han att göra ett fint läggande framför mig. Vi avslutade med att gå in i klubbstugan en stund för att träna på det också. Gullunge!   

Nämnde jag att jag kom fram till att det var tjugofem år sedan jag var på Brukshundsklubben senast? Och att jag gick ett MH där med min första Labrador 1983?     

För första gången har jag beställt ett ”Kolla masken-paket”. Lassie är matt i pälsen och har hostat ett tag. Tror att hon kan ha mask och jag har även beställt en tilläggstjänst för att kolla en eventuell förekomst av lungmaskägg. Svindyrt alltihopa men jag gör det för att jag sedan ska kunna ta reda på vilket passande avmaskningsmedel även en liten Border Collie kan tåla. Om det bara hade gällt Labradorerna så hade jag helt enkelt köpt ett multiavmaskningsmedel och gett dem, det hade gått snabbare och även blivit billigare. Det tråkiga är att hundarna kommer att få i sig nya ägg hela tiden eftersom de äter bajs och gräs.

Berta har blivit halt igen, tror att det är samma klöv som i somras. Alltid finns det något att vara orolig för. Det är så himla dumt att det bruna bagglammet inte kan gå i den stora hagen tillsammans med Ivar och de andra. Han ockuperar hägnet och det gör att tackorna får det relativt trångt i sin lilla hage utanför fårhuset. Det blir ett skitigt och äckligt underlag där men jag vill inte stänga in tackorna, i så fall får de ju inte röra på sig. Jag har lagt ut annonser om bagglamm till salu men tyvärr har de svar jag hittills fått visat att antingen har de varit för nära släkt med spekulantens egna tackor eller så har det varit oseriösa köpare.   

Barnbarnet Amelia var här och vi passade på att gå en liten promenad utmed ån. Mysigt! Förresten så har Alan blivit bättre på att hålla tassarna på marken också.   

/Marie

Allteftersom Alan mognar växer också mina tankar omkring vallningsträningen. Det är så roligt och svårt att få till det utan att stjälpa oss.   

Vi har försökstränat i vår egen rundfålla. Det vi kan träna är att A rör sig utanför grindarna när tackorna är inne i fållan. Värmlandsfåren är för tuffa för att vi alla ska kunna vara inne i fållan samtidigt, jag provade i några steg med A i koppel, det räckte. Gullunge gick hack i häl och hotade valpen, det är inte så vi ska ha det, helt tvärtom faktiskt!   

När vi är utanför kan jag med mitt kroppsspråk förmå A att byta håll runt grindarna. Han stannar automatiskt i balanspunkten så jag brukar säga stanna när jag ser att han är framme. Det känns som om det blir mer rätt när jag väntar tills han anser att han är på rätt ställe. Om jag säger att A ska stanna innan han kommer i balans blir det för svårt än så länge, han stannar inte. Det är väldigt bra att A själv söker balanspunkten, han är en liten stjärna!   

Utanför fållan med fåren inne i den kan vi också träna den andra grundövningen som är så svår, att avbryta vallningen och komma till mig. Ska jag vara ärlig har vi bara tränat på det några få gånger hittills, jag får nog öka dosen för att komma framåt. Alan är ganska öppen ändå, han är inte totalt fixerad vid fåren på den nivå vi tränar. Jag ska försöka att hålla det så genom att inte begära för mycket i taget.

Det är inte optimalt att filma själv medan man försöker lära in, Alan ser lite osäker ut. Det är ändå kul att ha några filmsnuttar lite längre fram, för att jämföra hur det har fungerat över tid.

Jag tror att jag ska pröva att torrträna lite i fållan utan får, även om det känns en aning konstigt. Om vi båda är inne i fållan kan vi med hjälp av kroppsspråk träna att A omväxlande ska byta varv, komma närmare, gå längre ut ifrån mig, stanna, komma ända till mig och följa mig utan att det blir hetsigt. Eller så väntar jag ett tag tills han blir lite äldre, jag vill ju inte göra sådant som han inte är mogen för. Man lägger ganska stora krav på valpen om man repeterar så koncentrerat, det gäller att släppa på trycket ofta. Vi kan i alla fall prova en gång och se hur det känns.

Följsamhetsträningen fortsätter på olika sätt. A får gå bredvid mig när vi går, även längre sträckor. Vi har tränat tillsammans med Eva och hennes Labradorvalp, det är nyttigt att hålla kontakten även när det är en annan valp i närheten. Vi provade att A skulle hämta en dummy också men då blev det för busigt med apporten.   Med mera ordning kommer A att kunna både det ena och det andra på rätt sätt.

I tisdags var vi i Helénes hundhall och fick nya tips på hur vi ska få till finliret. Alan är strålande tacksam att utbilda! 

/Marie

Varje vecka innehåller otroligt mycket!

Sååå tråkigt. Jag var tvungen att inse att Irmas juverinflammation hade gått för långt. Irma fick vandra över till grönare ängar i tisdags. Juvret var fullt med var och det kändes hemskt när det gick hål och obestämbara substanser var på väg ut. Irma avlivades hemma på tomten. Fruktansvärt tråkigt. Min fina lilla bruna ledartacka.

Som en följd av eländet får nu även Alan antibiotika. På grund av min glömska kom han åt säcken med varkladdiga hushållspapper fulla med streptokocker. Jag fick dra ut pappren ur halsen på honom. Blä!  

Alan och jag har varit på sommarbetet och rullat ihop elnäten igen. A sprang omkring, då och då fick han ett tokryck och sprang jättesnabbt och ibland var han en bit in i skogen. När A ville tanka lite trygghet kom han och la sig för en stunds kel framför mig på nätet som jag höll på att rulla. Man märker att han har nerverna utanpå nu, när det hördes ett ljud ifrån huset som ligger intill hagen snodde A runt och stormskällde! Det är nyttigt att få vara ensamhund ibland. Känns som om vi satte upp staketet nyss. Den här fårsommaren blev för kort och slutade jättedåligt.

En kväll när fåren skulle få pellets fattades det bruna bagglammet som är förpassat till hägnet eftersom han ville stånga ihjäl lille Ivar. Det visade sig att den brune satt fast med hornen i nätet. Jag blir tokig! Han var för stark så jag fick inte loss honom själv men fick hjälp med det lite senare på kvällen. Har funderat lite på hur mycket pengar, tid och engagemang jag egentligen lägger på mina sällskapsfår? Alldeles för mycket!

Det är i alla fall mysigt att kela med Ivar!

Svårt att balansera upp allt tråkigt som har hänt men jag har fått igång en jättebra högtalare så jag kan spela energigivande musik i huset. Jag har också investerat i en värmemadrass så att jag inte fryser ihjäl när jag går och lägger mig. Man måste ju ändå fixa så att man trivs i det stora hela!  

När vi är ute och går kan Copper stå och lyssna ner i det höga gräset. Förmodligen är det en sork där. Då kommer Alan i jättesprång och landar rakt ner där Copper står och visar. Antingen är det jaktinlärning som pågår eller så är A bara dryg och framfusig? Han ser inte direkt koncentrerad ut så jag tror på det sistnämnda från hans sida faktiskt.

Hundarna har alltid bråttom ut ur rastgårdarna. Det vet jag och jag har nästan alltid någon i koppel tills stämningen har lugnat sig lite.

En eftermiddag hade jag inte det och Alan krockade. Förmodligen var det med Copper, A var lite rädd för honom precis efteråt. Alan skrek och kom hoppandes på tre ben. -Nu får det räcka! vet jag att jag sa väldigt högt. Jag höll om A som gnydde och skakade jättelänge. Han ville bli tröstad som man gör med ett litet barn! Vi gick in och senare på kvällen verkade benet bra igen.   

Min trogna Collie väntar utanför duschen på kvällarna  

Copper har sagt år Alan på skarpen. Det var ett himla liv i hallen i några sekunder. Faktiskt lät jag det tystna innan jag gick dit. Sedan delade jag på hundarna ett tag så att spänningarna skulle lätta. Lite senare när vi gick ut en sväng såg jag att Copper hade lite ragg. Även A noterade det och avbröt själv sina bitatacker när han sprang emot C. Jag har inte lämnat båda i bilburen när jag gått ifrån bilen på länge, jag har känt att risken för en smocka har legat i luften. Nu ligger de i hallen och gnabbas i lite mer lugn och ro igen. Alan är annars lite för på, han har ingen respekt för Lassie men C vill inte släppa fram honom. Det tycker jag inte att C ska heller. De får en tillsägelse av mig om de brottas lite för häftigt.  

Förra söndagen var vi hos Agneta och tränade med korsningsfåren. Vi behöver lära oss att bryta fixeringen av tacklammen och komma på inkallning! Det är så starkt i Alan att nagla fast fåren! En av de första sakerna jag började träna med A var att han skulle komma till mig och inte springa direkt till matskålen fastän han var hungrig. Det var matskålen det, nu snackar vi får!

Det har hänt en annan häftig sak också! Ibland springer inte A längre rakt fram mot fåren för att skrämma dem när de står vid staketet hemma i trädgården, han springer istället utmed staketet för att försöka komma runt dem! Fast det fungerar ju inte på tomten när fåren är i hagen och Alan är utanför. Han har det! Lilla vallhunden!    

/Marie

Det märks att man har för mycket att göra när det blir fel någonstans. Då rinner det över liksom. En kväll när jag tittade till tackorna i sommarhagen mådde Irma dåligt. Hon stod stilla i dungen tillsammans med Berta som sökte skydd mot insekter. De andra fåren betade. Jag kände på Irmas mage för att se om hon var svullen. Magen var indragen på båda sidor så jag förstod att hon hade ont någonstans. Troligen inte trumsjuka i alla fall, det var ju ändå bra. När tackan gick något steg såg jag att hon var lite halt bak. Juvret var stenhårt och jättetjockt! Jag var tvungen att kontakta veterinären och ta hem tackorna ganska snart.   

På förmiddagen var jag på jobbet och jag hade lånat ut Lassie som elevhund för att träna gymnasieeleverna i att lägga och gå spår. Lassie stortrivdes i ösregnet, de hade lagt ut godisbitar i spåret och en stor godispåse vid spårslutet! Hon var lerig och glad när jag hämtade henne. Bra dag för Lassie!   

Så slapp hon Alan en stund också.

Medan jag strax därefter körde med hästtransporten till hagen för att hämta fåren så ska jag erkänna att jag ett kort ögonblick funderade på om jag kunde lägga Alan någonstans som stopper, för det skulle kanske underlätta. Alan fick dock stanna i bilen och det räckte att locka med foderbaljorna, det var bra för jag hade tidspress! Som tur var gick fåren direkt in i hästtransporten fastän jag hämtade dem ensam. Dagsregnet öste ner.   

Veterinären kom lite senare och undersökte Irmas juverinflammation. Hon fick penicillin och Metacam, till att börja med skulle hon sprutas i fem dagar. För länge sedan hörde det i perioder till mina vardagssysslor att ge hästarna sprutor när det behövdes. De vuxna hästarna kändes oftast ok men fölen… De var ju mest skinn och ben, inte mycket till halsmuskler att sätta nålen i. Men ett litet får då? Jag gruvade mig hela nästa dag men var ju tvungen att göra det, så på kvällen band jag fast Irma och satte igång. Hon bockade och försökte komma loss så jag tryckte nog in vaccinet för snabbt. I vilket fall fick hon en chock och vinglade och ramlade omkull. Vid check någon timme senare verkade hon må bra igen. Jösses! I värsta fall blir jag tvungen att spruta väldigt många dagar om inte inflammationen ger sig.   

Samma kväll hördes ett himla liv ifrån bagghagen. Jag hörde att två lamm stångades oavbrutet och ett tredje stod förmodligen och ropade på hjälp. Jo mycket riktigt, det var det bruna bagglammet som hade kommit igång igen, det var han som stångades när han var liten och som jag först räddade livet på när han hade förstoppning och sedan när han hade snärjt in sig totalt i elnätet. Det värsta var att det var lilla Ivar han pucklade på. Det ljusa lammet var blodigt på flera ställen på huvudet och kroppen men det berodde på att han hade fått in en bra smäll i pannan på den brune, det var den brune som blödde. Ivar började bli trött men hade faktiskt en bra teknik såg jag. Han hoppade framåt och stångade medan han var i luften, det skonade säkert hans lilla magra nacke lite när den större halvbrorsan anföll.

Jag har tills nu varit så glad att de andra lammen inte har varit dumma mot Ivar, han är ju minst och dessutom väldigt svag i bakdelen. Ivar är ändå den som har bäst självförtroende och de andra följer honom. Han är tam och snäll också. Veterinären lämnade en spruta med selen till Ivar, men den här kvällen var det nog med allt som det var, den sprutan fick vänta! Den bruna blev instängd i hägnet, där får han vara tills något bättre förslag ges. Hoppas att någon vill köpa ett bagglamm, då blir det han som åker!

Irma ska ha penicillin och Metacam tills hon blir frisk. Som tur är har jag efter den första jobbiga kvällen fått hjälp att hålla henne och att mjölka ur det stenhårda och varfyllda juvret. Det går lugnare till och Irma kan läggas och mjölkas, allt blir skonsammare och grundligare utfört.  

En eftermiddag när vi skulle gå vår vanliga promenad sprang hundarna lite i förväg som de oftast gör. De försvinner ganska snabbt utom synhåll när de har kutat uppför en backe ovanför ån. De gånger hundarna ser ivrigare ut än vanligt brukar jag säga åt dem att gå med mig så att jag kan kolla att det inte springer iväg några djur bakom krönet.

Den här dagen anade jag inte oråd så de sprang som de ville. Rätt som det var hördes vrål som vid hundslagsmål! H-e! Backen togs ganska snabbt av mig också, faktiskt.

Jag hann inte se hur allt gick till för jag visslade medan jag sprang och Copper kom emot mig i full fart när jag nådde kullen. Hundra meter bort på vägen som går över kalhygget befann sig grannen med sin Wachtelhund. Det såg på långt håll ut som om grannen hade en stav, ett mycket bra tillhygge i sammanhanget. Copper kan vara dryg men är inte ilsken, han gav sig tydligen iväg därifrån ganska lätt ändå.

Lassie stod kvar tio meter ifrån den andra hunden och skällde upprört. Hon var svårare att kalla in, hon lyssnade helt enkelt inte, hon snackade ju själv hela tiden… Alan då? Han gjorde sitt finaste och höll på och kelade med grannen! När han hade lugnat ner karlen kom även Alan tillbaka. Jag vände och gick hem.

Alan är inte så kelig när det kommer till bagglammen..

Vi har också tränat lite på avlämningar av toarulle, dummy och apportbock i badrummet den här veckan. Det går bäst när vi gosar kind mot kind medan Alan har föremålet i munnen.  

I morgon ska vi till Agneta med hö och lilla A ska få flytta lite på korsningsfåren igen. Lugnt och sansat förstås!

/Marie