Vad önskar sig en vallhund i ettårspresent? Ingen svår fråga alls, fåååår så klart! Bra idé, vi åkte och tittade på de fyra fjolårslammen och Alan (som inte ens såg fåren eftersom han låg i bilen) sa att de blev jättebra, han ville ha dem. Lite bortskämd hund kanske…

Så nu är det bara att sätta fart och mocka färdigt i fårhuset och utanför och få iväg skinnen som ligger insaltade där. Jag vill skicka dem i början på veckan så att de inte blir liggandes i värmen i någon speditionshall längre än nödvändigt. Nästa söndag hämtar vi de nya fjolårstackorna. De är korsningar med till största delen Gotlandsfår och en liten del Leicester. Eventuellt hade det skett en tjuvbetäckning i december, vi får väl se vad som händer!

Jägarlaget ringde häromdagen och berättade att det finns minst fyra vargar här nu. Jag har sett på hundarna att det finns varg, hundarna nosar länge när de luktar på buskar och på marken och de är dämpade. Fruktansvärt otäckt, jag kan inte gå på promenad och jag är jätteorolig för hundarna och fåren.

Jag funderar också över om jag över huvud taget kommer att kunna använda sommarbetet igen? Det kostar massor med pengar varje månad att hålla fåren med mat, om de kan beta gräs på sommaren blir det något billigare. Det borde vara självklart att kunna ha sina djur utomhus utan att riskera att de blir uppätna av vargar, det var det ju tills alldeles nyligen! Anledningen från början till att jag över huvud taget har fåren är att inte tomten ska växa igen med sly vilket den gjorde innan fårtiden. Det krävs att mina tackor kan gå ute, det vill de även själva. Och som sagt, vi som väljer att bo på landet vill kunna röra oss utanför våra tomter! Inte ha tigrar eller lejon eller vargar som tar för sig och äter det som bjuds i form av till exempel tama och älskade dyra djur.

/Marie

Alan fyller ett på fredag, det här året med en Border Collie i huset har varit precis så roligt och energigivande som jag hade trott och hoppats i förväg. Jag är så otroligt glad att just Alan fick flytta hit. Han är verkligen en liten fin och trevlig hund! Vi lär oss mer och mer om vallning och Alan har arbetet i sig, jag pluggar och tränar för att lära mig tekniken.

Här är en bild ur en film som togs när vi tränade delning på kursen för ett par veckor sedan.

Under tiden som Alan växer till sig och mognar rusar veckorna fram med fullspäckat innehåll. Mest för mig med jobb och allt annat, Alan får oftast träna på att vänta känns det som. Sedan den förra bloggen har vi i alla fall varit och vallningstränat hos Agneta och varit på lydnadskurs hos Helén. På kursen stod apportering och att runda en kon på agendan. Vi har inte gjort alla momentdelar ännu men en vacker dag tar vi tag i det också. För första gången var det en annan hanhund som påbörjade ett utfall mot Alan. Om jag inte hade sett det komma i förväg är jag rädd att matten kunde ha tappat hunden. Det kan vara ett tecken på att Alan börjar uppfattas som vuxen nu.

Alan följde också med och tränade lite fritt följ och någon dummyapportering i skogen med Labradorerna. Collien är pigg och vaken och sköter sig jättebra.

Vi ska åka och titta på några träningsfår! Det är till största delen Gotlandsfår, någon med Leicesterinslag. De är bara fyra stycken men det är inte lätt att hitta tacklamm från förra året nu här i närheten och jag tänker att det går att komplettera med ett par till och eventuellt stoppa in något litet Värmlandsfår i flocken. Kanske. Ulla-Gulla till exempel flyttar sig ingenstans, hon går emot Alan och stångas om han kommer in i hagen. Alan har respekt för tackan sedan han var liten, man bråkar inte med tant Ulla-Gulla!

Ett litet ettårskalas med barnbarnen ska det allt bli.

/Marie

Här är en bild ifrån kursen vi var på förra helgen. Alan har delat gruppen och håller de avdelade tacklammen stilla.   

Mina bagglamm skjutsades till slakt för en dryg vecka sedan. Allt gick enligt plan men det är alltid sorgligt när det är dags. Det föddes sex bagglamm förra våren och alla baggarna utom en har varit snälla och keliga djur. De har haft en lyxtillvaro med stor kuperad hage med lite skog och en bod att gå in i, jättefint hö och brorsor att stångas med när andan har fallit på. Nu finns det superfint lammkött i den nya frysen som jag fick beställa eftersom den gamla stora olyckligtvis stannade i somras. Eget kött och fina skinn ger ytterligare en dimension till att ha får här hemma. Skinnen ska ligga saltade i två veckor innan de skickas till beredning.

Tackorna har flyttat tillbaka till den stora tomthagen och fårhuset i den lilla hagen ska mockas ur. En dag när det var lite vår i luften och solen sken hade tanterna race i hagen och kutade fram och tillbaka, de yngre med ystra krumsprång. Ullagulla är lite halt, jag måste kolla i hennes klöv, den kanske behöver verkas lite undertill.

Det är en del kontorsjobb med fåren, det kanske man inte tror eftersom det för det mesta endast rör sig om ca tio individer. Man måste ha ett SE-nummer hos Jordbruksverket för att få ha lantbruksdjur och om man flyttar får någonstans så ska det rapporteras. Dessutom har jag får av en nyligen utrotningshotad allmogeras, alla är registrerade i Föreningen Allmogefår. För att kunna ha en bra ordning på inköp, lamningar, försäljningar och slaktade djur är vi med i Elitlamm där man för in allt sådant. Om man säljer lamm ska de ha med sig ett härstamningsbevis som går att skriva ut i Elitlamm osv. Som ägare av lantbruksdjur måste man dessutom föra en pappersjournal på alla händelser. Man ska egentligen inte undra vart tiden tar vägen! Inte vart pengarna försvinner heller!!

Kolla, det är ljust! Klockan är tio över fyra!

Om ett par veckor fyller Alan ett år. Nu är det planering inför sommaren som gäller, jag vill passa på att åka på vallningskurser när jag är ledig. Spaning efter en liten grupp Gotlandsfår pågår också, vi behöver ha dem på hemmaplan för att kunna träna oftare än vi kan nu. Jag ska försöka att inte nörda in mig för mycket i den rasen också.

Ibland får vi till lite fotträning!

/Marie

Igår var vi på vallningskurs och Alan visade att han har lärt sig mer sedan förra kursgången! Han vände fint åt sidorna när jag kallade åt båda hållen och han följde mig bättre när vi vallade tillsammans. Jag var alertare och kunde ta initiativ eftersom jag visste vad jag skulle göra. Alan är en naturbegåvning. Så himla roligt det är!

Vi fick träna inne i en större fålla i ett fårhus och även valla ut tackorna genom två grindar och ut i en hage och tillbaka igen genom en smal passage. Alan var lugn och fokuserad och kunde ligga och hålla fåren medan jag gick igenom tackgruppen och öppnade grinden på vägen ut. Han tog det lugnt även på tillbakavägen och stannade när jag bad honom och gick lugnt bakom tackorna. Vi tränade också att dela gruppen inne i fållan och fösa ut ett par tre får i taget. Vi har ju inte kommit så långt att vi kunde bestämma i förväg vilka får som skulle delas och fösas, det blev som det blev. Men vi tränade vårt tålamod! Alans var bättre än mitt, han visste ju inte vad vi skulle göra.

Det råkade bli så att samma kväll var det lydnadskurs. Alan var som vanligt, det var väl i så fall jag som var lite trött. Vi går igenom ett par moment ur Startklass och lydnadsklass1 vid varje kurstillfälle. Igår var det dags för inkallning och Rutan. Vi får jättebra träningstips som jag ska försöka komma ihåg. I ingångarna är det noga hur jag håller händerna och hur jag står för att lura A att göra på rätt sätt. Rutan har vi aldrig tränat tidigare men om och när det blir dags kommer det säkert att bli bra.

Idag blev jag lite övermodig och tog med mig A in i fårhagen här hemma! Han smög på Värmlänningarna!

Snart är han ett år grabben.   

/Marie

Det var ingen lydnadskurs i tisdags, det hade jag inte uppfattat så jag åkte till hundhallen. Efter ett tag insåg jag att ingen mer skulle dyka upp och då åkte vi hem igen. Det gjorde egentligen inte så mycket eftersom min energi var i bottenläge. Ny chans att få till lite hemmaträning innan nästa gång alltså.

Igår var vi hos Agneta och vallade och min känsla var mycket bättre än förra gången för tre veckor sedan. Då tyckte jag att jag var som ett tråkigt ankare för Alan, men den här gången var jag mera med på noterna och tyckte att jag fick lite fart under fötterna och kunde samspela mera. Så kul! Vi var i en hage som är ca 30x60m. Efter att ha tränat nittiogradersvändningar åt båda hållen föste vi tackorna och Alan fick även runda dem och driva dem mot mig. Han är så duktig, det var jättekul att se hur han blir allt säkrare på hur han ska vända.

En sak som inte gick eftersom det blev helt fel i Alans huvud var när jag hamnade mellan A och tackorna och försökte få honom att gå rakt emot gruppen (och mig). Han svarade inte på smackningen och efteråt förstod jag att jag naturligtvis står i vägen om jag befinner mig där, Alan ska ju gå emot fåren och inte mot mig. Japp jag bad om en omöjlig rörelse eftersom fåren hade sprungit förbi mig. Så där kan det bli när man är nybörjare, jag flyttade på mig och började om vilket jag skulle ha gjort direkt. Man lär sig. Inte lätt att vara hund här!

Jag provade att Alan skulle springa ut som på ett kortare hämt men det blev för långt avstånd till gruppen så han vände som ett S och bytte håll framför fåren. För svårt! Vi gick närmare och jag sprang med mellan A och gruppen en liten bit, då gick det bättre. När vi hade tränat med korsningsfåren en stund ville Agneta byta och träna med Gestrikefåren istället. De är springigare och tuffare mot hundarna så då får man ha ett annat tempo själv för att de ska få respekt. Alan och jag motade dem tillsammans, det gick riktigt bra det också. Roligt!

När vi lite senare kom till fikapunkten ville jag att A skulle ligga en bit ifrån bordet tillsamman med Labradorerna som också var med. C och L klarade det bra men Alan får verkligen bakläxa på den övningen. Som tur är kan vi skylla på att vi nästan aldrig har tränat på det förut.

Idag värmde solen!

/Marie

Den här bloggen kom till för att dokumentera Alans och min väg mot att bli duktiga inom vallningens konst. Det fanns ingen plan från början att skriva utan det råkade jag komma på och nämna när jag hämtade A hos uppfödarSusan, mest för att hon skulle kunna se hur jag tog hand om hennes lilla valp. Det är ändå kul även för mig att kunna gå tillbaka och se Alans utveckling. Ibland behöver jag påminna mig om att det är Alans blogg för att begränsa mig när jag skriver, eftersom det händer så otroligt mycket varje vecka även där A inte är delaktig. Det som kommer med i bloggen blir det som påverkar Alan, eftersom alla hans upplevelser formar honom till den han är.

Det syns att Alan växer, han är lite uppdriven i lederna både fram och bak.

Förra lördagen fick Alan följa med och hämta Yespa, när jag kan ha Collien med mig får han följa med. Han galopperade frejdigt uppför trapporna i flerfamiljshuset när vi kom fram, inga förutfattade meningar eller blygsel fanns. Vi tog lite senare en promenad i härliga hagmarker och mötte både skidåkare och hundar. A är inte bekymrad över något men han hade gärna sprungit med i pulkabacken, det ryckte i honom när vi gick förbi.

Sedan gällde det att förstå när Y var redo att paras. För Alan och Copper är sådant inget problem alls, det är bara jag som inte vet. Copper känner konkurrens från A, det gör att C blir extra intensiv när han rusar omkring och undersöker kissfläckar. Alan undersöker också men han har en mjukare framtoning. Med tanke på hur C betedde sig och antalet dagar som Yespa hade löpt kände jag att jag verkligen borde ta ledigt från jobbet torsdag och fredag. Ända till helgen vågade jag inte vänta.

Mycket riktigt, när vi kom till torsdagen talade C väldigt tydligt, det kunde inte vara fel. Det är bra när man har tiken hemma i några dagar, då ser man progressionen. A ville också gärna smita fram till Y och liksom glida emot, han är inte så fysisk som Copper i det här sammanhanget.

Den tilltänkta hanen bor trettiofem mil härifrån och eftersom man inte kan vara säker på att det blir en parning när man kommer fram planerades för en övernattning. Alan och Copper skulle få bo hos Eva med Ådi och Rio, det var himla bra eftersom vi känner varandra allihop och jag vet att Eva tar hand om grabbarna på bästa sätt. Med tanke på att Yespas mamma var svår att förstå sig på när hon skulle paras och jag såg vissa likheter i beteendet när Yespa fick hälsa på Copper bokade jag tid för ett progesteronprov för första gången någonsin! Jag har alltid litat på mina hanhundar när jag har åkt kors och tvärs genom Sverige och i Danmark och de har alltid haft rätt på dagen. Copper hade också rätt så klart, det var parningsdags samma dag enligt blodprovet. Hanhundarna väntade i bilen när Yespa var inne på djursjukhuset och färden drog därifrån vidare till Norrköping där jag lämnade A och C.

Jag åkte hem igen och hämtade Lassie och sedan for vi söderut. Det är så kul att träffa nya trevliga människor med en gedigen hundbakgrund! På kvällen pratade vi hund naturligtvis, värdparet har en gård och har jobbat med vallhundar med sina kor. När jag fick höra om det tidigare när vi talades vid i telefonen om en eventuell parning blev jag säker på att deras Labradorhane är en bra hund. Har man haft duktiga Bordercollies vill man inte importera en dålig Labrador resonerade jag, vi talade förmodligen samma språk. Paret är till och med utbildade vallningsinstruktörer och har varit aktiva i regionens vallhundsstyrelse! Detta visste jag inte innan, det var ganska länge sedan, nu är det jakt och jakthundar som gäller där. På fredagen efter flera iskalla timmars försök bestämde sig Y för att para sig som tur var och det bar hemåt igen. Efter avlastning av tikarna åkte jag och hämtade grabbarna. Det här var alltså den korta versionen, vad som i alla fall har fungerat tacknämligt precis hela tiden är bilen!

Alan och Copper hade skött sig hyfsat hos Eva, man får inte reda på precis allt som hundägare, det borde ju jag veta som har haft hundpensionat i tjugofem år. Hundarna var kvar och hade i stort sett klarat sig från skador, det är det viktigaste. Alan hade aldrig bott borta utan mig förut, nyttigt för honom! Copper tänkte mest på Yespa, han bröt ihop på A vid något tillfälle berättade Eva, men det gick inte hål. C är en snäll hund men det finns gränser för hur påträngande A får vara.

Hemma hade en huvudsäkring gått igen, det var sjutton minusgrader ute. Värmepumpen i huset hade slutat att fungera liksom varmvattenberedaren, elementet i hundhuset och fårens värmebaljor. Jag blev tvungen att stänga av värmen i hundhuset och dra kabeln från elementet i badrummet till en kontakt i köket i stället. Nu råder det undantagstillstånd här igen, som tur är kan jag resten av året ganska bra förtränga att det blir så här på vintrarna. Kranarna får stå och rinna, man får kliva över kablar som hänger kors och tvärs, det är inte att rekommendera att använda tvättmaskinen eller diskmaskinen eller dammsugaren eller laga mat, i alla fall inte samtidigt med någon form av värmekälla som är eldriven, inte duscha för länge osv. Men det är härligt här på sommaren!

Jag gillar härdiga hundar som är gjorda för lite besvärliga omständigheter och sådana hundar har jag också. Alan har inga problem med att det är nio grader (plus) inne och det har inte Labradorerna heller. Alla får ett anpassat foder och när de går och lägger sig så värmer de varandra.

På lördagen åkte vi tillbaka med Yespa till Anna. Alla vovvarna packades in i bilen eftersom det för dagen var det enda stället där det gick att få upp värmen, i hundhuset var det samma temperatur som utomhus. Copper, Lassie och Alan fick vara i bilburen. Annars om alla tre är med så brukar C vara i baksätet med en bilsele fastspänd i säkerhetsbältet men nu blev det Yespas plats. Jag är lite restriktiv med att klämma in hanhundar trångt, stämningen kan bli för spänd. Med en höglöpande tik på andra sidan gallret ville det till att ingen gjorde någon förhastad rörelse. Det gjorde de inte heller, alla låg helt stilla hela vägen. När jag stannade och tankade öppnade jag bakluckan, det brukar kännas lite bättre för hundarna då. Alla tre låg blickstilla precis som jag hade lagt dem när jag åkte hemifrån, de låg tätt bredvid varandra med bakdelarna mot färdriktningen. C längst till höger, L i mitten och A längst till vänster. Så låg de kvar också när vi kom fram till Lidingö. Bravo!

Vi tog en promenad tillsammans med Anna mitt i folkvimlet. Alan tyckte nog att ambulansen med tjutande sirener som körde två meter ifrån honom och ungarna som tjoade och svischade fram med pulkor i backarna var lite väl störande men han kom därifrån som en mer erfaren hund. Haha han klarade det jättebra! C märkte inget, Yespa gick en bit framför. Lassie försökte bara akta sig för att vara i vägen för Coppers synfält. Första gången C reagerade på något överhuvudtaget var när en and flög och kvackade några meter ifrån. Alan har väldigt lätt för att samla ihop och smälta intryck, det märks.

Vallningsträningen ligger på is ett tag. Till hösten har vi förhoppningsvis egna träningsfår, då blir det lättare att hålla igång även på vintern om det inte är för mycket snö. På tisdag är det i alla fall lydnadskurs igen. Kanske borde vi träna lite fot eller något innan. Det får bli i badrummet, jag måste bara koppla ur elementsladden som hänger i knähöjd genom hela utrymmet! Först behöver jag lösa var hundarna ska vara när jag är på jobbet kommande vecka. Kylan ska nämligen bestå.

Strykjärn kräver också el. 

/Marie

Det har kommit en massa snö och kyla. Hästtransporten står vid ridhuset på jobbet, det var inte ens läge att försöka få tillbaka den till gårdsplanen här hemma igen.

Jag bytte batteri i vågen och passade samtidigt på att väga Collien. A väger 18 kg. Han är smal, man känner lätt alla revben och bogben. Välväxt kille!

  Homework!      

På lydnadskursen som går varannan vecka får vi en del teori och en del enskild träning i hallen. Det är kul att titta på de andra ekipagen, hundarna är av olika raser och ganska olika till sina sätt. Alan är yngst och har gjort minst och är lite gänglig både mentalt och kroppsligt. Han koncentrerar sig ändå på ett bra sätt när vi tränar i korta pass. Själv behöver jag så klart också vara noga med att vara fokuserad.

Det krävs mera träning än vad jag får till just nu för att vi ska komma synbart framåt med fotgåendet. Jag önskar att A ska sträcka upp sig i lydnadsfoten och det gäller att få honom att förstå det. Alans naturliga gång är att huka lite –han är ju vallhund så det tänker jag inte klaga på. Vi tränade även ligg under gång på olika sätt. Först gick jag baklänges med A gående framför och mot mig. Det gick bra utan jättestora kroppshjälper så då fick vi träna ligg när A gick bredvid mig. Det gick också ganska bra. Ligg har vi ju tränat ihop med vallningen så det vet A vad det är.

I tisdags fick vi även vara inne tre ekipage samtidigt i hallen i en liten stund. Alan tittade på de andra men kunde ändå fokusera på sin uppgift när jag bad honom. Med hänsyn till aktiviteten runt omkring ville jag göra det som går bäst just nu och jag funderade lite på vad sjutton det skulle vara. Vi kan ju inget ännu, det kom jag fram till väldigt snabbt. Ok, vi gör en apporteringsövning, tänkte jag.

Alan satte den! Sen kom Heléne och ville se vad vi gjorde, då satte han den en gång till!!! Alltså vi är inte klara än men han gjorde lika bra som han gör i badrummet, vi gjorde så klart övningen så lika som möjligt som vi gör där. Jag sätter A, går några steg och lägger träapporten på golvet, fortsätter i kanske tre meter, sätter mig på knä och viskar ja ta den. A kommer mot mig, tar apporten på vägen och sedan kramas vi medan han håller den alldeles stilla en kort stund tills jag tar den och säger tack. Eftersom jag glömde att jag hade tagit med vår egen apport så lånade jag en och det gick bra det också. Yes, vilken liten fin hund han är den där Alan!

Jaja jag förstår att det är jag som har lättast för apporteringen! Inte konstigt alls faktiskt..

 
Anna fotade 

Vi har varit och hälsat på Anna och hämtat Yespa som löper, meningen är att hon ska bli parad. Hanen bor inte direkt nästgårds så nu jobbar jag med att intala mig att alla om och men bara sitter i mitt eget huvud!

/Marie

På söndagen skulle Alan och jag åka och valla hos Agneta och vi skulle ta med oss hästtransporten full med hö till hennes får. Förberedelserna började redan helgen innan eftersom mina fårs hö som förvarades i släpet var tvunget att kastas upp på höskullen i fårhuset här hemma. Det hjälpte grabbarna till med på sitt eget sätt!

Dubbdäcken kom också på men länge var det ändå osäkert om jag ens skulle kunna göra ett försök att hämta hö, vägen dit består av ett par mils grusväg som inte sandas. Ibland är det så halt att man inte kan stå själv på den. Jag började gruva mig redan på fredagen, risken fanns ju faktiskt att bil och släp och allt hö skulle kunna braka ner i diket någonstans! Om vi över huvud taget skulle kunna ta oss hemifrån? Det klokaste vore väl att vänta minst en vecka till?

Ja det vore det så klart men eftersom det uppkommit andra planer för ett par helger framöver och vi dessutom verkligen ville träna så bestämde jag mig för att göra ett försök. På måndagen skulle trailern lämnas till verkstad för översyn och besiktning så på något sätt skulle den ändå dras ifrån gårdsplanen.

Ibland kan det ta ganska lång tid att få fast transporten på bilen eftersom den står i en sluttning och jag dessutom behöver backa i vinkel mot dragstången. Kulan måste komma nästan på millimetern rätt under dragkroken, jag orkar inte rubba trailern ens en centimeter med egen kraft. Man ser inte mycket genom bakrutan i bilen eftersom hundburen är där, ytterspeglarna är ofta fulla med isbark, ja det är inte lätt helt enkelt. Det har varit snö och is här ganska länge men det har töat i ett par dagar och varit slaskigt och halt. På lördagskvällen när vattnet hade slutat rinna på isen gjorde jag slag i saken.

Om jag hade haft grus att grusa med hade det känts en aning bättre, men det finns inget här. Jag startade bilen och gav fåren mat och vatten medan bilen blev varm och jag försökte uppbåda rätt fokus. Hundarna åkte in i rastgårdarna. En vana som har uppkommit på grund av att det ibland tar jättelång tid att koppla för är att titta på klockan när jag börjar, den här gången var klockan 19.00 när jag satte mig i bilen. Jag backade i läge, några centimeter i taget sista biten. Sidorutan i framdörren drar jag alltid ner IFALL den skulle slå igen och låsa sig medan jag är ute och tittar. Jag behövde inte köra framåt och börja om en enda gång och bilen lyckades stanna när jag bromsade, trots att det var blankis.

När transporten var kopplad bad jag försiktigt Hondan om hjälp med lätt, lätt gas och den arbetade som en stenget och drog transporten genom de båda skarpa svängarna och uppför den isblanka branta backen. Jag tittade på klockan igen innan jag tog bilden nedan och den var 19.10, ojoj vilken jättebra bil jag har! Min pannlampa och mina Icebugs tog mig sedan hyfsat säkert hemåt ner för backen vid sidan om vägen, första etappen var avklarad.

Nästa dag körde Alan och jag och hämtade höet. Toppfart 20 km/h på grusvägarna. Allt gick väldigt bra även om det tog en timme längre än normalt att köra hö till Agneta.

Vallningen funkade efter en stund när jag blev tydligare med min plan och höll mig till den. Vi jobbade med läxan att A och jag ska valla tillsammans. Jag behöver vara mer noga med vad som egentligen är rakt mot fåren. A vill gärna runda, här behöver jag hjälpa till med linan och verkligen ta med honom rakt mot gruppen. Vi har inte börjat med något ord ännu, jag bara smackar, men det kan vara dags för ett kommando nu. När jag börjar säga Framåt måste Alan gå rakt emot så att han förknippar ordet med den riktningen.

På närmare håll, kanske sju meter ifrån gruppen följer han mig jättebra. Stannar när jag stannar och kommer nittio grader åt sidorna när jag kallar. Längre ifrån går det inte lika bra, då vill han skära i kurvan i stället för att hålla ut i svängen på samma avstånd från gruppen som vi befinner oss i stoppet. Tror att det har att göra med att han känner att han har kontroll när han är närmare och också är mer van att arbeta på det avståndet. Vi kallar åt sidan i små tårtbitar men det är svårt ändå. När jag inkräktar flera gånger i rad och stör hans arbete vill han gärna äta skit. Han kan också i det läget göra en och annan rusning. Åå jag behöver verkligen de där träningsfåren! Vi övar alldeles för sällan som det är nu. Tror i alla fall att jag har blivit kvickare och tar fler initiativ än jag gjorde innan våra lektioner, när jag väl kommer igång. Alltid något.

Vi blev filmade idag, det ska bli kul att se hur det ser ut!

På tisdag är det lydnadskurs i träningshallen igen. Hemma känns det som om vi har fått lite bättre flyt (i badrummet), kanske har jag blivit lite mindre stel även där. Man kan ju i alla fall hoppas på det!

Alan vill alltid göra bra ifrån sig, det hänger som vanligt på mig.  

/Marie