När vi har vallat in fåren i olika utrymmen, som fållan och fårhuset, har jag tidigare kallat på Alan för att han ska komma och lägga sig i öppningen så att tackorna inte ska få för sig att springa ut igen. A kommer fint, men han ställer eller lägger sig alltid i skydd av väggen eller grinden, aldrig mitt i öppningen som jag har menat. Så klart han inte gör, han är väl inte dum heller! Tackor är skvattiga och om en får för sig att kasta sig tillbaka genom öppningen så springer alla ut som en enda individ. Alan placerar sig så att fåren ser hans blick men han tar inte risken att bli översprungen. Så himla smart han är, av oss två är det faktiskt bara jag som har hamnat under får hittills… 

Vi har haft vår första uppvisning! En person fanns i publiken, min mor. Alan och jag hämtade upp gruppen, vallade fåren bortåt, runt gödselstacken och tillbaka. Sedan ställde vi tackorna framför staketet där mamma satt på sin rullator. En överkursgrej ingick faktiskt också. På vägen tillbaka fick ett får för sig att hon var på väg till stället där vi började, så hon sprang i förväg. Jag bad A att hämta henne och då gjorde han det! Tackan var inte så svårmotiverad, hon ville ju till sina släktingar, men ändå! När det händer sådana saker lär sig A förhoppningsvis att tänka att alla fåren ska gå tillsammans.

Fösandet går än så länge till så att jag befinner mig någonstans före, i eller bakom flocken och A går längst bak och föser. Förmodligen ligger han för nära, fåren går förbi mig ibland om jag försöker gå före. Jag tycker att det är lättare att påverka A om jag befinner mig mellan honom och fåren. När det här går bra så kommer A att kunna fösa själv med mig gående sist bakom honom. Det är ju det vi har gjort i linan, men när Alan har den så kan han inte flankera efter eget huvud utan då tränar vi att han ska vända ut i nittiograders vändningar åt höger och vänster.

Vi tränar parallella övningar som strävar mot samma mål men delar upp dem på olika övningspass. A blir frustrerad och äter skit efter en stund när han är i lina, så där tar vi korta pass.

Berta blev trött och sov skönt i solen   

Alan är fokuserad och lugn när vi jobbar, precis som jag har sett framför mig att det ska gå till. Han har verkligen börjat tänka själv när vi ska få in fåren i träningsfållan. Eventuellt lär vi oss fel, det måste jag ta reda på nu. Det är ju relativt trångt runt fållan och det kanske kan skapa fel rörelser hos hunden? I sommar ska jag flytta åtminstone de kortare grindarna till betet och göra fållan långt ifrån staketet.

Det som händer är att när några tackor inte går in utan förbi öppningen springer A runt fållan åt motsatt håll för att stoppa dem. Undrar om det är tävlingsmässigt riktigt eller om han ska göra en vid båge utanför rymlingarna i stället? Sådana här frågor uppkommer hela tiden när man är nybörjare. Vi jobbar resultatinriktat, alla fåren ska in, men jag ser faktiskt en nackdel i att A springer runt fållan, nämligen att de får som snällt gick in springer ut igen när A är bakom dem! Det är lite för trångt utanför halva träningsfållan, vi får lära oss det andra sättet i sommar, fåren lär sig också dumheter.

Det är många träd och stenar i vägen också.

För övrigt måste vi fortsätta att träna på att A ska vända korrekt när han ska flankera och parera, han skär gärna in och kommer för nära fåren och då byter de riktning. Det gäller för mig att vara noga. Nu har vi faktiskt inte tränat valllning på några dagar, lamningen för Lisa närmar sig slutspurten. Däremot har vi repeterat vikten av att kunna gå bredvid varandra, den övningen behöver göras oftare har jag märkt.

/Marie

Alltså… Den här lilla Collien jag har.. Han är verkligen en fin hund!

Som barn under bokslukaråldern läste jag alla böcker jag kom över om hundar och hästar. Det fanns inte så många faktaböcker på den tiden, men jag lånade allt som fanns på biblioteket som tex ”Sådan är din hund” av E. Trumler och en hel radda med ungdomsböcker där hunden var en stor del av handlingen.

Det fanns böcker om en Collie som hette Lad. Han var av den gamla sorten, alltså en som inte gick av för hackor utan var skicklig och orkade jobba hela dagarna. Lad var hur klok som helst och vann tex en lydnadstävling trots att han inte var tränad till det, eftersom han förstod. 😊 Lad kunde ”gå ut”, ”kom”, ”stanna” och så vidare och det gjorde att han kunde vinna på grund av att han och hans matte var så samspelta. Så klart har alla de där böckerna format min ingång i hunderiet! Jag gillar hundar som är kloka och duktiga på den uppgift de är avlade för, gärna ska de vara tåliga och ihärdiga också. Lad låg förresten helst på trappan till huset när han inte gjorde något annat, det var den plats han gillade att vänta på. När det blev morgon efter en kall natt reste han sig och ruskade av sig snön och var så beredd på dagens arbete. Ni hör ju, en sådan hund vill man ju bara ha!

By the way, jag har en så’n nu! Alan gillar att ligga på trappan där han kan ha koll på fåren och allt som händer ute och inne, han gillar när det är kallt och har inget emot snö. När han vill komma in öppnar han helt enkelt dörren.

Korsningsfåren och kanske ullklippningen med påföljande avlusning har satt fart på värmlänningarna. Alla nio tackorna bildar nu en flock och det händer då och då att de får för sig att dundra fram och tillbaka i hagen med följden att Yespa börjar skälla ifrån valplådan i sovrummet!

Det går faktiskt bättre och bättre för oss att valla. Plötsligt kom jag på att jag ska vara tyst när hunden springer runt fårgruppen! Om jag säger ”Bra!” stannar Alan fast jag egentligen kanske hade tänkt att han skulle springa runt till andra sidan. Herregud, det är ju det jag har fått höra varje gång jag har varit på kurs den senaste tiden, att man inte ska berömma medan man vallar. Men… där satt den! som man säger. I retrieverträningen kan man vänja hunden vid ett ”Bra!” när den beslutar sig för att göra rätt sak, tex springa åt det håll man pekar. Kanske lite onödigt faktiskt, det blir ju som ett extra kommando. I vallningsträningen är det fåren som belönar när det blir rätt, hunden ser att fåren lyder hunden. När föraren lägger sig i på fel ställe blir det inte lika bra.

Nu vallar vi för det mesta in fårskocken i träningsfållan på några minuter! Fåren vet bättre vad de ska göra naturligtvis, men de går inte in automatiskt. Idag gjorde vi dessutom en grej jag inte har velat göra förut, vi vallade alla tackorna från stora hagen in i hägnet. Den grinden är egentligen en smal gånggrind med en hög tröskel ämnad för en hundrastgård, fåren skulle lätt kunna bryta benen om de fick panik igenom den. Men vi gjorde det och det gick bara så himla bra, fåren smög in genom den trånga öppningen ett i taget. Jag blev jätteglad eftersom A tog det lugnt, väntade och gick sakta framåt när jag bad honom. Han svängde också fint i vida svängar åt det håll jag önskade. Min placering i förhållande till A och fåren var alltså rätt!

När vi ändå var så bra så vallade vi tackorna genom grindarna in i fårhushagen och ända in i fårhuset också. Samma där, fåren går inte in direkt, vi får övertyga dem en stund innan det lyckas. Jag kan se glimtar av att Alan har börjat parera fårens förflyttningar själv!  Allt vi gör nu sker på relativt små ytor, men man måste ju börja med hunden på ett påverkbart avstånd så det räcker verkligen i nuläget.

Mina insikter kommer och går, repetition gör förhoppningsvis att jag kommer ihåg. Tror att Alans minne är snäppet bättre än mitt. Jag gillar läget, det viktiga är att någon av oss minns.

Alan, min lilla lad, med ursprung i den bästa Old-Time Scotch Collie!

/Marie

Alla tackorna går tillsammans och nu kan vi träna med nio får! Vi har faktiskt kunnat valla in alla i träningsfållan också. Det är dock lite trixigt eftersom de går in gruppvis. Den ena lilla flocken går igenom öppningen men inte båda samtidigt. Jag tränar mitt tålamod och jag tror att A snart förstår att målet är att alla får ska vara innanför grindarna. För Alans självförtroendes skull hjälper jag till med lite fårpellets när målet verkar ouppnåeligt men när bilden togs klarade vi oss utan.

Det verkar förresten som om Alan begriper engelska, kanske bättre än svenska till och med. När vi försöker få in fåren i fållan rymmer några och springer bort. Jag har sagt look back och A har vänt och smugit iväg för att röra på dem som smitit. Coolt! Förresten kan jag tänka mig att om det är någon som läser det här som är duktig på vallhundsträning kanske den personen vrider sig i plågor nu? Vissa saker ska man verkligen inte göra i fel ordning när man tränar och det här kanske är ett solklart fall av att gå händelserna i förväg. Haha vi får se, vi är nog lite kaxiga Alan och jag.

Fårklipparen har varit här, helt plötsligt är det nio att klippa. Så många har det aldrig varit förut, det är endast de vuxna djuren som klipps så även när jag har haft många lamm har jag tidigare haft max sex vuxna djur med baggen.

Det är viktigt att ullen är torr när den ska klippas och eftersom det förutspåddes och kom nästan en decimeter snö och regn dygnet innan klippningen vallade vi in fåren i fårhuset dagen före. Den dagen tackorna klipptes fick de vara kvar i fårhushagen och fick höet inomhus för att inte bli kalla i kylan och blåsten. Ingen vallning på ett par dagar alltså. 

Alla fåren inne!   

Eventuellt har en av de nya börjat få lite större juver, vi får se om det kommer något lamm i början av maj. Det är Lisa, tackan med vita kinder, hon är en av de mindre så jag hoppas att det går bra i så fall. När jag köpte de nya nämnde den förra ägaren att en bagge hade hoppat in till gruppen i december, så om det blir något så blir det under första veckan i maj. Tror att de nya har löss men vågar inte lusa av ifall någon är dräktig. Jag måste komma ihåg att göra det när ett eventuellt lamm är fött. Fårpyssel!

Korsningsfåren är livliga och nyfikna, de trycker sig fram även om öppningen de ser är alldeles för liten.  Det hände till exempel när ett färdigklippt får skulle tillbaka in i boxen och ett oklippt skulle tas ut. Fårklipparen sa att det är så de är Gotlandsfåren, lite spattiga. Jo det har vi nog märkt när vi har tränat och det var ju det vi behövde för att få en lagom utmaning. Det är så roligt att vi nu kan träna på att valla alla fåren tillsammans! Gruppen blev väldigt dynamisk men till det bättre om man jämför med före korsningarnas ankomst.

Hur många gotlänningar är det egentligen? Kråkan (värmlandslammet närmast kameran) är ju också grå!

Coppers träning ligger på vänt eftersom jag inte lämnar gården på grund av Yespas valpar. När Alan får träna korta stunder kan Yespa vara ute så att jag har koll på att hon inte lägger sig på någon valp. Tur att jag hittade gotlänningarna i tid så att vi i alla fall kan öva vallning!

Alan har grovnat mycket den senaste tiden, han börjar bli en stadig kille. En jättefin hund  

Den här bilden togs för en vecka sedan när vi var på kurs.

/Marie

På kursen senast fick jag en känsla av aha-upplevelse! Det vore jättebra ifall Alan också fick samma förståelse samtidigt, men det kan man inte vara säker på. Vi delade den stora tackgruppen i fyra delar och skulle ställa varje mindre grupp i varsitt hörn. Hagen är fyrkantig och vi var nästan i mål när en av flockarna började springa mot sina kompisar i det bortre hörnet. Alan var i lina och vi rörde oss efter tackorna för att stoppa dem, även om det var hopplöst. Då sa instruktören att vi skulle ta ut bågen mycket längre ifrån tackorna som sprang. Med detsamma vi gjorde det stannade fåren trots att de var på väg mot och ganska nära sina kompisar, det syns i slutet av filmen. Vi gör allting sakta så alla inblandade ska hålla sig lugna och vi ska förmå att hänga med i det som händer. Suveräna lärare de där djuren, precis som de ridskolehästar jag har och har haft som kollegor under alla år. Yes, jag fattar!

Det var precis detta som även den här dagens träning gick ut på, vi måste befästa Alans nittiograderssvängar när han ska vända och byta håll runt tackorna. Jag har naturligtvis läst, tittat på instruktionsfilmer och sett duktiga hundar valla så jag förstår att hunden behöver lära sig att avväga och släppa sitt tryck på fåren. Men verkligen häftigt att uppleva ett så tydligt resultat själv! A äter lite skit när jag har honom i linan och han inte vet riktigt vad vi håller på med.

Vi ska fortsätta träna på de här grunderna på olika sätt. Nu går alla mina tackor tillsammans, Alan har inte varit i hagen hos dem ännu, det ska bli väldigt intressant att se vad som har hänt i flockdynamiken när vi provar. Just nu behövs mitt fokus hos Yespa ett tag men det suveräna är ju att vi har fåren utanför huset, så om några dagar kan vi återuppta träningen igen.

För övrigt får Alan skäll av mig ganska ofta nu. Han tar ut sin makt över Labradorerna alldeles för mycket, A visar ingen respekt alls utan terroriserar. Lassie tjuter när A biter henne och Copper viker sig rejält när A markerar på olika sätt. Tyvärr vet jag att det säkert finns en gräns för hur mycket C kan gå med på och naturligtvis vill jag inte ha slagsmål. Alan och Copper är aldrig instängda tillsammans någonstans om inte jag finns i närheten. Alla ettåriga hundar behöver hållas kort, även en smilande BC.

Tillägg: Efter att jag hade skrivit ovanstående fick Alan så klart  följa med ut i fårhagen i några minuter! Stinta och Gullunge var rätt så skeptiska men jag tog en pinne och viftade lite med, då anslöt de sig till de andra tackorna och vi kunde flytta hela fårgruppen! Vi lärde oss på kursen att vi inte skulle gå för nära för då vänder fåren från flykt till försvar. Där är en svårighet med tama tackor. Haha nu blir det ännu roligare.

/Marie

Påsken har varit jättetrevlig med mycket god mat och roligt umgänge med de närmaste. Lite Retrieverträning har också hunnits med och Copper har faktiskt varit duktig. Alans färdigheter i apportering går också framåt trots att han bara ligger i bilen och drömmer om får!

En dag fick jag till och med för mig att baka! 

Det är trängre i hallen nu.

Tråkigt nog verkar inte fårklipparna häromkring klövarna längre på grund av risk för skador på sig själva. Det är synd eftersom de gör det så snabbt när de ändå har fåren sittandes efter ullklippningen. Man behöver alltså ordna klövverkningen själv och då behöver jag hjälp att hålla i tackorna. Nicke kom och höll i värmlänningarna, jag klippte klövarna och resultatet blev i alla fall bättre än före verkningen. Allt gick bra men man får inte ha allt för ont i ryggen i förväg. Hoppas förresten att min duktiga fårklippare har tid att komma snart, nu bor det ju nio får här som ska klippas!

Alan har kommit på att han behöver befinna sig lite längre ut ifrån fårhuset för att ha en chans att hålla kvar alla tackorna vid dörröppningen. Jag vill att A ska lära sig läsa tackorna så att han vet vilket får som tänker rymma och hur han ska placera sig. Om A vet vad vi ska göra och förstår vad som krävs av honom är det han som vallar, inte jag. Naturligtvis behöver vi lära oss alla kommandon så att vi kan förflytta fåren utan tydliga mål som på en tävling, där har vi mycket träning kvar. Men känslan för var och hur mycket A påverkar fåren behöver han förstå själv tänker jag.

En gång när A gjorde en väldigt proffsig förflyttning ifrån hägnet och tackorna faktiskt gick in i huset till och med innan jag hann komma fram, blev jag så glad och berömde så mycket att Alan for in och skrämde ut fåren med dunder och brak. Inte bra, det dröjde länge innan de gick in igen. Nu litar tackorna ännu mindre på vallhunden kan jag meddela. Man vill ju att Alan bara ska lära sig bra saker så det är inte alls kul när det blir fel. Samtidigt uppkom en situation där A förhoppningsvis efteråt förstod att det var ett dåligt jobb och att han kan låta bli att göra så någon mera gång. Vi får väl se. Jag såg inte hunden bakom hörnet, han stod till att börja med självmant stilla utanför ingången när fåren hade gått in och jag missade att säga stanna -men nästa gång kommer jag att göra det! Då hoppas vi att lydnaden är större än kicken han fick av att jaga ut tackorna i full fart. Svårt det här!

Lite senare rymde värmlänningarna eftersom jag inte stängde grinden efter mig när de fick hö och de tydligen inte var tillräckligt hungriga för att bry sig om sin kvällsmat. Alan passade på tackorna men vi fick dem inte att gå tillbaka in genom grinden igen, jag fick hämta pelletsbaljorna. Det som fattas är att A behöver lära sig hur han kan samla och trycka fram fåren. Och att vända åt höger och vänster på kommando. Han kan ibland göra vida bågar runt träningsfåren så jag blir alldeles lyrisk. För att nästa gång gå alldeles för tight. Det är i alla fall jättekul att se att han klurar på hur han ska göra! Just momentet att hämta och driva kommer förresten ganska långt bak i mina vallningsträningsböcker. Dit har vi verkligen inte kommit ännu.

Tant Berta tittar strängt!

Det är en balansgång för Alan mellan självständigt arbete och att kunna styras av mig, precis som när man utbildar en apportör. Sedan gotlänningarna kom och vi har kunnat träna oftare har A tagit fler och fler initiativ, det har jag sett positivt på. Men samtidigt får han svårare att lyssna på mig, tex när jag säger stanna. Som tur är ska vi på kurs i morgon!

/Marie

Gotlänningarna stängs in för natten så att de kan äta och dricka i lugn och ro. Vi har en utmaning i den svåra tackan. Hon är lättflyktig och rätt som det är far hon iväg ifrån de andra när vi ska flytta den lilla gruppen.

Alan har koll och vänder fint efter henne men vi har inte kommit så långt att vi kan stoppa tacklammet. Det märks i alla fall att A blir mer och mer ”på” när vi tränar och han kommer och tjatar när jag rensar i rabatten för att han vill jobba lite till. Så himla bra med egna träningsfår, det kan bli nya vallningserfarenheter varje dag. Alan är lugn, klok och lite försiktig och läser in vad som händer, det är jättebra. Hans självförtroende blir bättre och bättre och han vallar gärna tillsammans med mig. Förmodligen utvecklar vi ett eget språk eftersom vi båda är nybörjare men det gör inte så mycket, vi ska ju jobba ihop. Vi övar i alla fall på att lära oss att prata rent.

För varje gång vi tränar kommer vi på nya infallsvinklar och användning av en vallhund. Det har varit omöjligt att gå in i fårhuset utan att tacklammen tränger sig ut eftersom jag endast har en lös grind att stänga för med. När jag förstod att de här lammen inte var lika glupska som värmlänningarna och därmed inte stannade bara för att det fanns mat började jag hälla i vatten, fodra, halma och göra allt helt klart innan jag hämtade dem. Sen försökte jag med hjälp av foderpellets att få in hela gruppen och stängde snabbt när det väl lyckades.

Men nu… Jag tar med mig A in i hagen, vi föser tackorna genom staketgrindarna och in i fårhuset -efter olika lång tid beroende på vad som händer.  Sedan låter jag Alan passa vid ingången medan jag fixar där inne och fåren stannar på insidan av öppningen. Eftersom tacklammen är väldigt oberäkneliga och ett par av dem har nära till flykt har jag endast en liten glipa i fårgrinden så att de inte ska kunna kasta sig ut flera på en gång och springa över Collien. Det blir på så sätt lättare för A att lyckas hålla flickorna och vi bygger självförtroende.

Här kan ni se den svåra tackan nu när vi är i början av vår utbildning på hemmaplan!

Alltså det här är hur roligt som helst!

/Marie

De nya fåren är knappt ett år gamla, de är fortfarande som unga lamm och vill helst vara så nära Värmlandsfåren som möjligt. Varje kväll har jag lockat in dem i fårhuset med pellets, de har inte velat lämna de andra tackorna vilka är i den angränsande hagen ens för att äta eller dricka. För att Gotlandskorsningarna ska vänja sig vid sin nya miljö och vid hundarna som är i rastgårdarna dagtid får de sitt hö och sitt vatten i och utanför fårhuset men dit vill de inte gå, de vill vara nära värmlänningarna och inte gå ifrån dem. Det verkar ju helt logiskt eftersom de är får men är väldigt opraktiskt när jag vill stänga in dem för natten. Jag tycker dessutom att det är bra att hantera dem lite så att de vänjer sig vid mig också men det har visat sig bli svårare och svårare för varje kväll att få dem att gå in i fårhushagen.

Den femte kvällen tog det en timme att få in dem i huset. De två mindre korsningslammen följde med ganska bra men inte de två större och den som är allra störst ville verkligen inte ens gå igenom grindarna. Hon kastade om, flydde och blev stressad.

Värmlandsfåren är lätta att flytta med foder så när jag har flyttat och transporterat dem har jag varit tvungen att erkänna för mig själv att jag egentligen inte direkt behöver en vallhund. Men nu med de här lättfotade lammen kände jag faktiskt ett behov. Kvällen blev allt mörkare och det fanns två saker att välja mellan, antingen låta lammen vara kvar ute eller hämta Alan. Så klart jag hämtade min blivande vallhund!

Som jag kanske har nämnt förut (?) så har jag alltså köpt får som inte alls är vana vid hund. Alan och jag smög runt i hägnet tillsammans men tackorna vände och sprang åt alla håll och efter en kvart fick vi ge upp. Alan var mycket koncentrerad och gjorde precis så bra som vi har tränat men i den uppkomna situationen räckte inte kunskaperna tyvärr. Jag gav A ledigt och efter en stund försökte jag själv med pellets igen. Då gick det till slut. Men vi hade i alla fall gjort ett försök!

Nästa eftermiddag efter jobbet kom Agneta och Helena med sina hundar. Vi samarbetade och fick alla fåren att gå igenom grindarna ganska så snart. Sedan vallade vi in tackorna i träningsfållan och turades om att göra övningar med hundarna utanför staketet, hundarna fick träna på att runda på olika sätt. Tackorna lärde sig att de kunde vara trygga eftersom de kunde röra sig i den stora fållan, ingen hund kom för nära. Efter en stund hjälptes vi åt att valla tillbaka fåren in i fårhushagen igen. Alan var jätteduktig! Han låg stilla och väntade på säkert fyrtio meters håll medan jag gick före fåren genom grindarna. När jag och fåren kommit in i fårhushagen smackade jag lite och Alan kom smygandes och passade så att fåren inte skulle springa tillbaka genom öppningarna igen. Haha vi gjorde ett jobb tillsammans och tränade samtidigt på att samarbeta med flera hundar!

Nu ikväll tog Alan och jag in fåren hur lätt som helst, ända in i fårhuset! Collien är verkligen begåvad. En dag i påskhelgen ska vi på kurs igen. Det ska bli så roligt!

/Marie

Alan har varit på veterinärstationen och fått sin ettårsspruta. Det är helt underbart att sitta i väntrummet med en lugn hund.

A kramade veterinären och hon tittade på tänderna och i öronen och kände på hullet. Allt var bra och Alan fick sprutan medan jag tog fram registreringsbeviset ur den fina mappen som valpen fick med sig från uppfödarSusan. Alan väger 19,7 kg. Jag vägde honom hemma för någon månad sedan men veterinärens våg är bättre. Hemma fick jag lyfta honom och väga mig själv samtidigt, det var svårare at få ett korrekt resultat.

Idag blev det en fårdag. Innan vi hämtade de nya tackorna åkte vi till Agneta och träningsvallade lite. Jag märker att jag återkommer till samma analys gång efter gång, jag behöver bli bättre för att kunna utbilda Alan bättre. I vilket fall så är det så himla roligt!

Efter träningen åkte vi och hämtade Alans present. Allt gick bra och nu går de nya tackorna utanför fårhuset och undrar vad som egentligen hände. Hoppas att de vågar sig in i huset så att de hittar sitt hö snart, men de är väl inte hungriga ännu eftersom de fick stå och äta i transporten medan jag gjorde i ordning det sista i deras nya hem. Jag stänger nog i vilket fall in dem ikväll. Innan alla hade vågat hoppa ut ur transporten bräkte de lite lågt till varandra men sen blev de tysta. Värmlandsfåren som går i den stora hagen har inte sagt någonting alls, det gjorde de inte ens när jag öste upp lite pellets. Värmlänningarna brukar bräka och komma som ett skott om de hör det ljudet så de verkar faktiskt inte vilja röja sig. Oväntat, så har de i alla fall inte reagerat förut när jag har kommit med en ny bagge.

Span åt alla väderstreck   

Alan ställde direkt upp sin present för fotografering samtidigt som han lärde sig den nya fårlukten. Nu får tackorna boa in sig i några dagar, sedan ska jag öppna till hagen där träningsfållan finns!

/Marie