Igår var vi på vallningskurs och Alan visade att han har lärt sig mer sedan förra kursgången! Han vände fint åt sidorna när jag kallade åt båda hållen och han följde mig bättre när vi vallade tillsammans. Jag var alertare och kunde ta initiativ eftersom jag visste vad jag skulle göra. Alan är en naturbegåvning. Så himla roligt det är!

Vi fick träna inne i en större fålla i ett fårhus och även valla ut tackorna genom två grindar och ut i en hage och tillbaka igen genom en smal passage. Alan var lugn och fokuserad och kunde ligga och hålla fåren medan jag gick igenom tackgruppen och öppnade grinden på vägen ut. Han tog det lugnt även på tillbakavägen och stannade när jag bad honom och gick lugnt bakom tackorna. Vi tränade också att dela gruppen inne i fållan och fösa ut ett par tre får i taget. Vi har ju inte kommit så långt att vi kunde bestämma i förväg vilka får som skulle delas och fösas, det blev som det blev. Men vi tränade vårt tålamod! Alans var bättre än mitt, han visste ju inte vad vi skulle göra.

Det råkade bli så att samma kväll var det lydnadskurs. Alan var som vanligt, det var väl i så fall jag som var lite trött. Vi går igenom ett par moment ur Startklass och lydnadsklass1 vid varje kurstillfälle. Igår var det dags för inkallning och Rutan. Vi får jättebra träningstips som jag ska försöka komma ihåg. I ingångarna är det noga hur jag håller händerna och hur jag står för att lura A att göra på rätt sätt. Rutan har vi aldrig tränat tidigare men om och när det blir dags kommer det säkert att bli bra.

Idag blev jag lite övermodig och tog med mig A in i fårhagen här hemma! Han smög på Värmlänningarna!

Snart är han ett år grabben.   

/Marie

Det var ingen lydnadskurs i tisdags, det hade jag inte uppfattat så jag åkte till hundhallen. Efter ett tag insåg jag att ingen mer skulle dyka upp och då åkte vi hem igen. Det gjorde egentligen inte så mycket eftersom min energi var i bottenläge. Ny chans att få till lite hemmaträning innan nästa gång alltså.

Igår var vi hos Agneta och vallade och min känsla var mycket bättre än förra gången för tre veckor sedan. Då tyckte jag att jag var som ett tråkigt ankare för Alan, men den här gången var jag mera med på noterna och tyckte att jag fick lite fart under fötterna och kunde samspela mera. Så kul! Vi var i en hage som är ca 30x60m. Efter att ha tränat nittiogradersvändningar åt båda hållen föste vi tackorna och Alan fick även runda dem och driva dem mot mig. Han är så duktig, det var jättekul att se hur han blir allt säkrare på hur han ska vända.

En sak som inte gick eftersom det blev helt fel i Alans huvud var när jag hamnade mellan A och tackorna och försökte få honom att gå rakt emot gruppen (och mig). Han svarade inte på smackningen och efteråt förstod jag att jag naturligtvis står i vägen om jag befinner mig där, Alan ska ju gå emot fåren och inte mot mig. Japp jag bad om en omöjlig rörelse eftersom fåren hade sprungit förbi mig. Så där kan det bli när man är nybörjare, jag flyttade på mig och började om vilket jag skulle ha gjort direkt. Man lär sig. Inte lätt att vara hund här!

Jag provade att Alan skulle springa ut som på ett kortare hämt men det blev för långt avstånd till gruppen så han vände som ett S och bytte håll framför fåren. För svårt! Vi gick närmare och jag sprang med mellan A och gruppen en liten bit, då gick det bättre. När vi hade tränat med korsningsfåren en stund ville Agneta byta och träna med Gestrikefåren istället. De är springigare och tuffare mot hundarna så då får man ha ett annat tempo själv för att de ska få respekt. Alan och jag motade dem tillsammans, det gick riktigt bra det också. Roligt!

När vi lite senare kom till fikapunkten ville jag att A skulle ligga en bit ifrån bordet tillsamman med Labradorerna som också var med. C och L klarade det bra men Alan får verkligen bakläxa på den övningen. Som tur är kan vi skylla på att vi nästan aldrig har tränat på det förut.

Idag värmde solen!

/Marie

Den här bloggen kom till för att dokumentera Alans och min väg mot att bli duktiga inom vallningens konst. Det fanns ingen plan från början att skriva utan det råkade jag komma på och nämna när jag hämtade A hos uppfödarSusan, mest för att hon skulle kunna se hur jag tog hand om hennes lilla valp. Det är ändå kul även för mig att kunna gå tillbaka och se Alans utveckling. Ibland behöver jag påminna mig om att det är Alans blogg för att begränsa mig när jag skriver, eftersom det händer så otroligt mycket varje vecka även där A inte är delaktig. Det som kommer med i bloggen blir det som påverkar Alan, eftersom alla hans upplevelser formar honom till den han är.

Det syns att Alan växer, han är lite uppdriven i lederna både fram och bak.

Förra lördagen fick Alan följa med och hämta Yespa, när jag kan ha Collien med mig får han följa med. Han galopperade frejdigt uppför trapporna i flerfamiljshuset när vi kom fram, inga förutfattade meningar eller blygsel fanns. Vi tog lite senare en promenad i härliga hagmarker och mötte både skidåkare och hundar. A är inte bekymrad över något men han hade gärna sprungit med i pulkabacken, det ryckte i honom när vi gick förbi.

Sedan gällde det att förstå när Y var redo att paras. För Alan och Copper är sådant inget problem alls, det är bara jag som inte vet. Copper känner konkurrens från A, det gör att C blir extra intensiv när han rusar omkring och undersöker kissfläckar. Alan undersöker också men han har en mjukare framtoning. Med tanke på hur C betedde sig och antalet dagar som Yespa hade löpt kände jag att jag verkligen borde ta ledigt från jobbet torsdag och fredag. Ända till helgen vågade jag inte vänta.

Mycket riktigt, när vi kom till torsdagen talade C väldigt tydligt, det kunde inte vara fel. Det är bra när man har tiken hemma i några dagar, då ser man progressionen. A ville också gärna smita fram till Y och liksom glida emot, han är inte så fysisk som Copper i det här sammanhanget.

Den tilltänkta hanen bor trettiofem mil härifrån och eftersom man inte kan vara säker på att det blir en parning när man kommer fram planerades för en övernattning. Alan och Copper skulle få bo hos Eva med Ådi och Rio, det var himla bra eftersom vi känner varandra allihop och jag vet att Eva tar hand om grabbarna på bästa sätt. Med tanke på att Yespas mamma var svår att förstå sig på när hon skulle paras och jag såg vissa likheter i beteendet när Yespa fick hälsa på Copper bokade jag tid för ett progesteronprov för första gången någonsin! Jag har alltid litat på mina hanhundar när jag har åkt kors och tvärs genom Sverige och i Danmark och de har alltid haft rätt på dagen. Copper hade också rätt så klart, det var parningsdags samma dag enligt blodprovet. Hanhundarna väntade i bilen när Yespa var inne på djursjukhuset och färden drog därifrån vidare till Norrköping där jag lämnade A och C.

Jag åkte hem igen och hämtade Lassie och sedan for vi söderut. Det är så kul att träffa nya trevliga människor med en gedigen hundbakgrund! På kvällen pratade vi hund naturligtvis, värdparet har en gård och har jobbat med vallhundar med sina kor. När jag fick höra om det tidigare när vi talades vid i telefonen om en eventuell parning blev jag säker på att deras Labradorhane är en bra hund. Har man haft duktiga Bordercollies vill man inte importera en dålig Labrador resonerade jag, vi talade förmodligen samma språk. Paret är till och med utbildade vallningsinstruktörer och har varit aktiva i regionens vallhundsstyrelse! Detta visste jag inte innan, det var ganska länge sedan, nu är det jakt och jakthundar som gäller där. På fredagen efter flera iskalla timmars försök bestämde sig Y för att para sig som tur var och det bar hemåt igen. Efter avlastning av tikarna åkte jag och hämtade grabbarna. Det här var alltså den korta versionen, vad som i alla fall har fungerat tacknämligt precis hela tiden är bilen!

Alan och Copper hade skött sig hyfsat hos Eva, man får inte reda på precis allt som hundägare, det borde ju jag veta som har haft hundpensionat i tjugofem år. Hundarna var kvar och hade i stort sett klarat sig från skador, det är det viktigaste. Alan hade aldrig bott borta utan mig förut, nyttigt för honom! Copper tänkte mest på Yespa, han bröt ihop på A vid något tillfälle berättade Eva, men det gick inte hål. C är en snäll hund men det finns gränser för hur påträngande A får vara.

Hemma hade en huvudsäkring gått igen, det var sjutton minusgrader ute. Värmepumpen i huset hade slutat att fungera liksom varmvattenberedaren, elementet i hundhuset och fårens värmebaljor. Jag blev tvungen att stänga av värmen i hundhuset och dra kabeln från elementet i badrummet till en kontakt i köket i stället. Nu råder det undantagstillstånd här igen, som tur är kan jag resten av året ganska bra förtränga att det blir så här på vintrarna. Kranarna får stå och rinna, man får kliva över kablar som hänger kors och tvärs, det är inte att rekommendera att använda tvättmaskinen eller diskmaskinen eller dammsugaren eller laga mat, i alla fall inte samtidigt med någon form av värmekälla som är eldriven, inte duscha för länge osv. Men det är härligt här på sommaren!

Jag gillar härdiga hundar som är gjorda för lite besvärliga omständigheter och sådana hundar har jag också. Alan har inga problem med att det är nio grader (plus) inne och det har inte Labradorerna heller. Alla får ett anpassat foder och när de går och lägger sig så värmer de varandra.

På lördagen åkte vi tillbaka med Yespa till Anna. Alla vovvarna packades in i bilen eftersom det för dagen var det enda stället där det gick att få upp värmen, i hundhuset var det samma temperatur som utomhus. Copper, Lassie och Alan fick vara i bilburen. Annars om alla tre är med så brukar C vara i baksätet med en bilsele fastspänd i säkerhetsbältet men nu blev det Yespas plats. Jag är lite restriktiv med att klämma in hanhundar trångt, stämningen kan bli för spänd. Med en höglöpande tik på andra sidan gallret ville det till att ingen gjorde någon förhastad rörelse. Det gjorde de inte heller, alla låg helt stilla hela vägen. När jag stannade och tankade öppnade jag bakluckan, det brukar kännas lite bättre för hundarna då. Alla tre låg blickstilla precis som jag hade lagt dem när jag åkte hemifrån, de låg tätt bredvid varandra med bakdelarna mot färdriktningen. C längst till höger, L i mitten och A längst till vänster. Så låg de kvar också när vi kom fram till Lidingö. Bravo!

Vi tog en promenad tillsammans med Anna mitt i folkvimlet. Alan tyckte nog att ambulansen med tjutande sirener som körde två meter ifrån honom och ungarna som tjoade och svischade fram med pulkor i backarna var lite väl störande men han kom därifrån som en mer erfaren hund. Haha han klarade det jättebra! C märkte inget, Yespa gick en bit framför. Lassie försökte bara akta sig för att vara i vägen för Coppers synfält. Första gången C reagerade på något överhuvudtaget var när en and flög och kvackade några meter ifrån. Alan har väldigt lätt för att samla ihop och smälta intryck, det märks.

Vallningsträningen ligger på is ett tag. Till hösten har vi förhoppningsvis egna träningsfår, då blir det lättare att hålla igång även på vintern om det inte är för mycket snö. På tisdag är det i alla fall lydnadskurs igen. Kanske borde vi träna lite fot eller något innan. Det får bli i badrummet, jag måste bara koppla ur elementsladden som hänger i knähöjd genom hela utrymmet! Först behöver jag lösa var hundarna ska vara när jag är på jobbet kommande vecka. Kylan ska nämligen bestå.

Strykjärn kräver också el. 

/Marie