Julaftonen är över för den här gången, det är alltid roligt när ungarna med respektive och barnbarn kommer. Vi spelade spel och då kommer många uppiggande egenskaper fram. Jättekul! Renoveringsarbetet fortsätter snart igen.

Alan är alltid positiv, en liten ständig glädjespridare. Vi tränar en stund de dagar jag är hemma när det är ljust. Ibland känns det bra och ibland är jag slarvig, då får vi göra bättre gången efter. Det gäller att variera uppdragen eftersom tackorna också får förutfattade meningar om vad som ska ske ifall vi gör likadant för många gånger i följd.

Alan kan välja att inte vända tvärt vänster eller höger utan i stället gena så att han kommer nära tackorna när han har drivit dem till slutet av hagen och de ska vända tillbaka. Då får gruppen hög fart och A jagar efter, det är så klart lite upphetsande. Detta skulle kunna vara ett tillfälle för mig att försöka få honom att lära sig att gå sakta, men det fungerar inte eftersom fåren springer tillbaka mot uthuset av egen vilja. Tackorna saktar inte av även om A gör det. Det blir alltså ingen aha-upplevelse för Alan så han lär sig egentligen ingenting även om jag får honom att ta det lugnt. Förhoppningsvis kanske han ändå minns mitt kommando Sakta? Nej, han behöver se den önskvärda effekten av det också, jag får hitta en annan väg.

Hundarna var med på friluftsdag på jobbet. Med facit i hand en dum aktivitet, fyratusen kronor fattigare plus en hel massa extra jobb. Men Alan skötte sig bra som vanligt.

Ögonen är viktiga för hur jag uppfattar ett djur eller människa, Alan kommer att få den här blicken när han blir äldre. 

Vi har även roat oss med lite retrieverjobb, A brukar få hämta någon dummy när Copper tränas. Även det gör Alan med sann glädje trots is och kyla både i luften och på dummisarna.

Lilla Salmbär börjar så småningom acceptera att hon ska följa med de andra fåren. Jag delar av olika anledningar oftast av henne och Berta som är halt så att de inte följer med när vi tränar.

Snart ska vi långväga på vallkurs igen. Om vi ser tillbaka på första gången vi var där för ett år sedan så har vi växt till oss och blivit bättre. Råd behövs då och då, jag brukar förstå innebörden av dem ungefär ett halvår efteråt!

/Marie

Det här med att flytta fårgruppen framåt utan att jag går med, det fungerar verkligen inget vidare! Får är så klart också vanedjur och tror att de ska göra som de gjort förut, dvs. hålla sig hos mig. Nu vill jag att Alan ska flytta dem ifrån mig med driv i stegen. Gänget stannar och A springer i stället runt till andra sidan. Tackorna låter sig inte skrämmas ens då jag viftar med en kvist för att de ska gå undan. Alan har ännu inte lärt sig hur det ska vara eftersom fåren växer fast och det inte har blivit rätt.

Annars är Alan bra på att fundera och klura ut saker. Han har varit med på jobbet ett par gånger och en dag visade jag honom en stor hård boll som man kan lägga matkulor i. Alan har aldrig sett några liknande leksaker förut men han förstod direkt vad han behövde göra för att få ut maten. Labradorer löser ofta saker med fart och våld men lilla A puttade lite försiktigt med nosen och kulorna trillade ut i jämn takt. (Inte så svår uppgift.)

Nästa gång visade Agneta targetträning för prova-på-elever och Alan fick vara med. Den lilla Collien lärde sig på nolltid att trycka nosen mot en tejpbit för att få mat, även när tejpen sattes fast på en dörr. (Lite svårare kanske.)

A är verkligen klok på riktigt, det har han bevisat på många sätt, t.ex gjorde han det när jag själv var uträknad en gång. Han gav sig inte, utan på sitt mjukt pockande sätt fick han mig på benen fastän jag var likblek  när jag sedan såg mig i spegeln. (Jättesvårt!)

Alan är verkligen en lagspelare, han jobbar på att pigga upp Copper också som har skurit av en trampdyna. Varje gång C är med på skolan för att visa elever något så gör han sig illa i tassarna, förra gången var det brännässlorna. Jag märkte att C mattades ovanligt snabbt när han sökte efter dummisar i dungen och jag blev lite förbryllad så vi avslutade med att göra uppgiften lättare. När vi kom hem såg jag blodet i snön och trodde att det var Lassie som börjat löpa men det var alltså Coppers stackars tass, lite senare hoppade han stundtals på tre ben. Alan distraherar C så att han inte ligger och slickar på såret, jag har faktiskt inte sett det beteendet sedan A var liten valp.

Sällsynt med retrieverträning i skogen så här års, det är jättesvårt att hitta de kalla och blöta tygapporterna i sånt här väder.

En massa snö har det kommit, hoppas verkligen att den försvinner snabbt men det verkar inte så eftersom minusgraderna hänger i. Målandet har varit lågprioriterat väldigt länge men nu ligger det före snöskottning, städning och annat. Helt klart har jag egentligen inte tid med något utöver det vardagliga men man vill ju ändå få allting bättre även i det stora hela.

En kväll tog det mycket längre tid än vanligt att ta sig hem, skönt att man inte var inblandad i olyckan.

Det känns i alla fall som terapi när jag kommer så långt som till själva målningen. Medan jag penslar kan jag lyssna på musik och fundera över hur jag ska få till det med Alan Blixten Vallan. Om det är ljust går vi så klart ut och tränar en stund medan vi tar rast ifrån balsamterpentinångorna och då mognar tankarna.

Fåren rör sig bättre ifall vi sätter fart på dem redan uppifrån uthuset! Jag står kvar där och eggar Alan att trycka på genom att säga Höger och Vänster i snabb takt omväxlande med att smacka, klappa i händerna och heja på. Det piggar upp även lilla A och han kommer ibland till och med farande i luften och flyger på den som vänder tillbaka (han biter inte). Vi uppfostrar fåren tillsammans och jag tänker att det samtidigt ger Alan fler verktyg för att sätta sig i respekt. Elementärt!

 /Marie

Fåren är hemma igen. Vi gjorde en bra plan, tog elever och personal till hjälp och fixade får och staket på en dag. Så fint att allt fungerade, vi fick hem alla elnät också! Alan gjorde ett bra jobb, det var första gången han var med och lastade in fåren i hästtransporten. A förhindrade ett rymningsförsök av den stora svarta värmlandstackan, han agerade som den värsta stoppern och gjorde blixtsnabba vändningar precis framför tackan. Nu heter han alltså Blixten också!

Alltihop kom med på film, men som vanligt kan jag inte få in filmer här på bloggen.

Nu är det minst tio minusgrader ute. Kyla gör mig egentligen nästan handlingsförlamad men nu är det många bollar i luften. Det som är mest bråttom är att måla tak, väggar och lister i vardagsrummet, inte något Quick fix eftersom allt ska ske med shellack och linoljefärg. Om det vore varmt kanske färgen skulle torka lite snabbare men här är det tio eller elva plus i sovrummet. Lite varmare är det där det målas.

Först taktvätt och sedan lite tejp på alla smidda spikhuvuden, 244 st + 8 bultar, om ni undrar.

Jagandet efter flera färgburkar blandas med barnkalas tillsammans med fårskötsel och mycket annat plus jobbet förstås. Vi har också varit på kurs Alan och jag. En för oss ny men mycket erfaren instruktör som kom med bra tips på sådant som jag har känt att vi står inför nu. Alans coach (alltså jag :)) har noga valt instruktörer efter vad som känns uppnåeligt med tanke på var vi för tillfället står i förståelse och mognadsstatus. Vi har kunnat träna en gång här hemma efter kursen och jag tror att vi kommer vidare.

Eftersom mina får har så olika sätt behöver vi dela på dem och endast träna med Värmlandsfåren nu ett tag. Gotlänningarna är för tama och vill bara gå och klättra på mig eller muppa sig mot A. Jag provade med att ha endast två gotlänningar i gruppen (men inte tacklammet och en annan som stannar och stör det vi tränar på) men det räckte inte, vi behöver stänga in alla de grålockiga.

Vi jobbar på kommunikationen. Ett språk behövs för att få A att röra sig snabbt, sakta, närmare eller längre ifrån fåren, göra en låång flank eller en kort osv. Det ska fungera både när tackorna befinner sig där det är öppet eller nära ett staket.

Jag behöver ibland pusha och ibland säga till att A ska gå i ett långsammare tempo. Hittills har jag oftast placerat mig själv så att mitt kroppsspråk har hjälpt A att göra rätt men nu försöker jag stå kvar på ett ställe och få A att flytta fåren utan att jag hänger med. Alan har fått träna på att springa tre kvarts varv runt gruppen alltså springa förbi balanspunkten och inte stanna förrän jag säger till. Ibland får han springa bara ett kvarts varv och stanna före balanspunkten. Ifrån de lägena ska han driva fåren en bit rakt framför sig, lätt att det blir vingligt då.

A löser det oftast så att när han blir tillsagd att springa åt ett håll som känns onaturligt för honom och han ändå ger sig och vänder åt rätt håll tar han ut svängen jättelångt för säkerhets skull. Gulle! Men då måste jag försöka få honom att flankera närmare.

En annan sak som jag hoppas landade för mig själv på kursen är hur målbilden ser ut när Alan driver fåren framför sig. Han ska inte ramla in nära fåren, ramla in i eyet. Han ska trycka på fåren med energiska fjädrande steg som gör att fåren går undan, inte vänder sig och hotar. Som det ser ut på Julies skotska filmer.

Tror att detta är en skillnad och nyckelpunkt som jag sett men inte riktigt förstått förut faktiskt. Därför behöver vi nu Värmlandsfåren som går undan för Alan, så att han också får möjlighet att förstå den här tekniken.

Då kommer svårigheterna när tackorna väljer att springa åt olika håll..

Hepp!

/Marie