Hur svårt ska det vara att hämta fåren???

Ibland får jag för mig att göra något annorlunda. Som till exempel att släppa ut fåren ur hagen och fösa dem längs stigen ner emot ån. Det brukar gå lugnt och fint och inte orsaka några missöden. Vi gick alltså efter tackorna och jag tog några bilder i motljuset vid åkanten. Sen vände vi och gick hemåt igen.

Alan har lärt sig att trava på efter tackorna så jag hann inte riktigt med. Tänkte att det inte gjorde något, de skulle ju ändå komma hem igen allihop. Helt plötsligt när alla kommit utom synhåll hörde jag ett får som sprang in i hägnstaketet och sedan Berta som bräkte oroligt. Sedan ingenting mera. När jag kom fram ur granplanteringen vi gått igenom fanns varken hund eller får. Jag stannade och stod tyst en stund men hörde verkligen ingenting! Jag fortsatte att gå hemåt och tänkte att A nog skulle dyka upp med flocken alldeles strax.

Efter några minuter utan att det hördes ens ett litet knak ifrån skogen visslade jag på A. Han kom, men utan tackorna. Alltså hade han inte hittat dem bland granarna tänkte jag och gick ut på hygget och letade runt hela min tomt.

Första felet: jag litade på Alan.

Efter att ha kollat även i hagen gick jag återigen åt det håll jag senast hade hört Berta. Då kom två av gotlandsfåren! Jag stod stilla för att se åt vilket håll de skulle gå eftersom får brukar ha väldigt bra koll på varandra och helst går tillsammans. De försvann in bland granarna men inga andra får uppenbarade sig.

Andra felet: jag litade på fåren.

Om det är något jag har fått höra på mina kurser så är det att jag absolut inte ska göra något av detta.

Jag skickade A igen men samma visa. Ingen hund, inga får.

Alldeles för varm började jag tänka att fåren kanske hade sprungit ut på vägen? Jag visslade på A och gick in och hämtade pannlampan eftersom det hade hunnit bli nästan helt mörkt.

När tanken började slå rot att tackorna var på vägen trots att jag egentligen inte trodde det tog jag bilen och körde några kilometer mot sommarbetet. Inga får där så jag vände och återgick till min tidigare hypotes, att flocken höll till i den täta granplanteringen.

Alan hade nu visat flera gånger att han inte kunde hämta tackorna så han fick vara kvar i bilen. Jag tog en balja med pellets och gick och skramlade och ropade och lyste efter fårögon. Det hade hunnit bli beckmörkt bland träden.

Rätt som det var hörde jag ett bräkande! Tre tackor kom, de var på väg hem. Men det fattades fem, varför gick inte alla tillsammans? Jag stängde in de tre och gick tillbaka nästan ända ner till ån igen. Då hörde jag de andra tackorna och såg deras ögon i pannlampans sken. Vilken lättnad! De följde med mig utan att tveka och snart var alla på rätt sida staketet. De fick hö för första gången i höst som tack.

Jag måste låta Alan leta efter får så han förstår vad han ska göra. Jag har en känsla av att han inte heller automatiskt kommer med dem, A stoppar dem hellre om de springer för fort. Förmodligen var det just det han gjorde när de var på väg hem ifrån början, tackorna sprang väl för snabbt eftersom Alan tryckte på för hårt. Ja vi har mycket att lära vi.

Sen närmade sig i alla fall det nya kursdatumet.

Eftersom utbildningen skulle handla om dubbelhämt började jag kvällarna före med att titta på youtube-filmer från olika mästerskap i UK. Det såg relativt lätt ut eftersom både hundar och förare visste vad som krävdes. Jag tänkte att det mest var jag som behövde förbereda mig, Alan har ju faktiskt förstått ”Andra fåren”! Då så!

Här kan jag även se med en instruktörs ögon eftersom jag i den rollen har varit med om fenomenet många gånger. Att folk som börjar rida som vuxna eller går på hundkurser gör fel saker. När de egentligen borde ägna sig åt grundläggande träning i stället gör övningar de inte är mogna för. Jag litade på att den här erfarna läraren skulle anpassa uppgifterna efter varje ekipage och det gjorde han naturligtvis.

Kursdagen började med teori om vad  dubbelhämt är och hur man börjar. Sedan gick vi ut i den stora platta hagen med kort gräs utan saker att gömma sig bakom. Först fick vi titta på instruktören som visade med en duktig hund det han nyss gått igenom på Whiteboarden.

Någon tyckte sedan att jag kunde börja och jag hoppades att jag skulle hålla ihop så att jag skulle kunna lotsa lilla A i övningen. Vi har grundlagt hemma genom att vi har jobbat med delningar och puttat iväg en avdelad grupp tillsammans och sedan vänt mot den andra gruppen. Nu skulle föraren backa ut och stå vid sidan om i stället, så det blev svårare. Men Alan gjorde som han brukar och det gick faktiskt jättebra! Han hade inga svårigheter alls (lättare än flera andra) att lämna den ena gruppen för att flankera mot den andra. Jag tackar för att vi på tidigare kurser för annan instruktör har blivit så fint lotsade i delning och riktningsträning!!

Dagens lärare sa att det är viktigt att tänka träning, och det upplevde han att jag gör. Kul att det märks! Här följer en summering som påminnelse till mig själv. Jag är medveten om att det ofta blir upprepningar av vad jag skrivit flera gånger förut men så är det även när man tränar. Över en längre tidsperiod ser man i alla fall framsteg som tur är.

Jag återkommer även till att tänket i vallningsträningen är nära nog identiskt med tänket i retrieverträningen. Vi fick höra att vardagen också är jätteviktig, det gäller att hålla hundarna ständigt öppna och inte tillåta att de helt hamnar i sin egen bubbla tillsammans med sina hundkompisar. Fenomenet är inte direkt det man brukar kalla vardagslydnad utan mera ett förhållningssätt till hunden och ett respektfullt förhållande mellan hunden och föraren. Instruktören berättade att han tidigt lär valparna att han finns överallt hela tiden. För min del behöver jag bli ännu duktigare på det, även om jag själv tycker att jag lägger stor vikt vid just detta i mina hundars utbildning.

Dubbelhämtet grundas i att man tränar i en åtta framför föraren i början, sedan samma sak längre och längre ut. Hunden ska alltid flanka mot mig! I åttan ska jag stanna hunden rätt i förhållande till linjen mellan fåren, stanna lite före den linjen så att det blir lättare för hunden att lämna den första gruppen och ge sig iväg till den andra. Man ska känna att hunden vill leta efter den andra flocken innan man ger kommando höger eller vänster. Om det behövs kan man låta hunden gå lite mot den nya flocken för att vara säker på att hunden verkligen byter grupp och inte i stället vänder tillbaka och tar den första igen, men inte så ofta att man skapar en mall för hur det ska vara. Man kan också gå rakt ut själv mellan fårgrupperna för att hjälpa hunden. Målet är mjuka rörelser.

Man behöver klara att hålla av hunden från fåren och att reglera tempot. Utan att använda lydnad hålla hunden öppen. Man är fel ute om man använder stopp! Ett kort bip ska få hunden att sakta ner. Släpp efter i rätt tid. Press and release. Det är lätt att bli nöjd när hunden stannar men man bygger bara mer stress.

Reglera tempot! (undrar varför jag skrev det flera gånger i anteckningarna?!) Ge kontrakommando för att bygga upp energi. Flanka snabbt om hunden går upp för nära i stället för att bråka. Byt dragläge. Jag måste kunna påverka på håll ex under utgång. Ligg åt det svåra hållet i svårighetsgrad när jag tränar, bygg lite osäkerhet för att hunden ska be om hjälp. Japp, där var inte jag när Alan var yngre, jag kände att jag först var tvungen att lära mig hur hunden tänkte när den jobbade och hur det såg ut. Jag ville också ge A självförtroende gentemot fåren och arbetet. Förresten kunde jag inte hjälpa till heller… Nu vet jag mera så vi får väl ta tag i den här biten.

Tur att vi i alla fall nästan hann lära oss även högervisslan innan den här kursdagen eftersom hundarna skulle jobba så långt ifrån förarna. Det låter mindre bra när man skriker, det vill jag helst inte göra. En gång sa instruktören till mig att jag skulle blåsa höger. Jag blåste fel, alltså vänster. Alan sprang åt höger ❤ och jag höll masken men borde för att vara konsekvent ha blåst stopp och sedan höger. Det är inte så lätt det här.

Vi måste lära in ett saktakommando. Jag ska bara ta reda på hur jag kan göra det.

Så himla kul ändå att vi kan vara med på en så här pass avancerad kurs! Alla kursdeltagare fick börja med grundövningarna att dela fårgruppen och låta hunden putta iväg tackorna åt olika håll. Det fanns även SM-deltagare med och de kunde naturligtvis göra ännu svårare varianter, men även jag fick tänja på avstånden mellan tackgrupperna och mig där Alan ömsom skulle springa runt den ena gruppen eller byta till den andra.

Och jag vet nu med säkerhet att A stod stilla och passade mina får hemma bland granarna när jag inte visste var de var. Under kursen avancerade vi till att låta den andra fårgruppen som skulle hämtas stå utom synhåll bakom en träddunge i en angränsande hage. Alan sökte sig genom grinden och dit med lite hjälp från mig men sedan hände ingenting.  Jag gick ut för att se vad Alan hade för sig och där låg han och passade tackorna. Vad var det jag misstänkte?! Det får bli träning i granplanteringen flera gånger alltså. Men tidigare på dagen så att det inte hinner bli mörkt, fåren ska vara hemma till läggdags.

Instruktören sa att han inte petade så mycket i andra saker deltagarna behövde förbättra utan fokus den här dagen låg på dubbelhämtträningen, men jag fattar ju ändå att det är grunder vi behöver jobba med under tiden som vi gör olika övningar. Min inställning behöver bli ännu mer aktiv. Vi har i alla fall kommit en bit och jag känner faktiskt att jag nu har lärt mig så mycket att jag skulle kunna agera lite annorlunda ifall jag började med en ny Collievalp. Alltid något. Men bättre ska vi bli Alan och jag.

Älskar den här hunden! Han gör det jag lyckas lära oss.

/Marie