Det går bort så mycket tid till att jobba, det blir inte mycket kvar till hundar, får, hus eller allt annat jag vill göra. Än så länge hinner man lite på kvällarna och det är bara att njuta, snart är det kolsvart alla lediga timmar. I år har jag hittills faktiskt inte bokat in några andjakter på grund av olika orsaker. Det är svårt att säga om Copper är ok i sin bicepssena, han är väldigt ojämn när vi tränar i vatten.

Vi har hittat lite svamp, den har räckt till både mackor och en stor paj. Äpplena är små och goda, det ska bli äpplekaka och paj av dem också. Gjorde förresten en banankaka med kardemumma, mmm den var också god. Vet inte vad som har flugit i mig, jag har inte bakat så mycket på många år.

Det är härligt att äta egenproducerade produkter! Jag fick med mig jättegoda ägg ifrån skånekompisarna, undrar alltid hur gulorna kan vara så gula när äggen kommer från höns som går i trädgården?

Grabbarna kom med sina respektive och barn för stakethjälp och grillning! De hade med sig urfina blommor och en inbjudan till dop. Så härligt och kul!

Nu passar vi Harley som är son till Lassie i ett par veckor. Det går ganska bra mellan hanarna men jag har dem inte tillsammans när jag är för långt ifrån och inte lösa samtidigt på promenader, det kan vara svårt att hinna med när de snackar med varandra. Labradorer är så brötiga, det är full fart när de rör sig och krockrisken är hög. Alan är mjukare, både i kroppen och till sättet. Han är modig och tuff på ett helt annat vis, A är absolut den gulligaste.

Alan och jag tränar på i sommarhagen. Vi övar omväxlande på grunderna och det känns som om de sätter sig allteftersom. Jag har anmält oss till en dagskurs som äger rum om ett par veckor, det ser vi fram emot! Vi har varit hos instruktör ungefär varannan månad sedan nyåret, det behövs för att komma framåt och inte nöta in något galet. Även om jag rent tankemässigt kan förstå vilka olika delar som ingår t.ex i en delning eller något annat behöver jag träna för att förstå de små signalerna och variationerna hos både hund och får och lära mig att se när det är på väg att bli riktigt eller fel. Alan ska också förstå och göra rätt, det krävs ofta snabba beslut. Att parera tackorna när de springer åt alla håll är inte lätt.

Det är ändå mycket avkopplande att träna vallning tycker jag! Tror att det beror på att hunden är så lyhörd och att jag känner in det som händer med ett öppet sinne. I och för sig är det oftast energigivande med retrieverträning också, det är nu med en skadad hund som träning och mål åker bergochdalbana så att det blir jobbigt. Ska jag kunna anmäla till prov eller är det inte någon idé att satsa på det? Enerverande faktiskt.

Vi behöver snart ta hem den lilla tackan som har svårt att tugga och inte har växt. Hon och bagglammet ska åka till gården där jag köpte Alans tackpresent och därifrån till slakt. Eventuellt kommer även Kråkan att slaktas i vinter. Tråkigt. Jag har bokat ett nytt korsningstacklamm som ska med tillbaka hem. Ibland händer det saker som gör att man inte kan ha kvar enstaka får och gruppen får inte bli för liten. För att allt ska flyta på kan man inte spara individer som det är fel på eller som är besvärliga att hantera. Alan ska få  hjälpa till när vi ska skilja av och lasta tackan, först ska hon hem ifrån sommarbetet för avmaskning. Undrar hur vi ska bära oss åt egentligen.

/Marie

Alan och jag fortsätter att träna de färdigheter vi har börjat med. Det tar sin tid innan det blir rätt. Var förresten själv och tittade lite på Elitmästerskapet för Retrievers. Folk kom fram och frågade om jag skulle starta. Det händer inte när jag är och kollar på vallhundstävlingar…

Alla inblandade har jättekul i sommarhagen! Jag skickar A på ett kort hämt och han driver fåren igenom grindöppningen mot mig som står på andra sidan. Sen skickar jag igen och skyndar mig före fåren igenom porten. Om vi gör det på kvällstid är tackorna ystra och skuttar och bockar, då får jag hota dem lite så att de inte springer på mig. Målet är att kunna stå på olika ställen när jag ber A att vända åt höger eller vänster och att Alan ska fatta att tackorna ska igenom grindhålet, allihopa. Han har förstått jättebra hur han ska flankera självständigt när han driver fåren!

Vi var en sväng till Österlen i år igen. Det är så himla fint med trevlig samvaro och miljöombyte både för mig och hundarna. Tyvärr finns inte Gotlandsfåren kvar på gården -nu när Alan och jag har växt upp lite!

Men nu är vi hemma igen och ömsom tränar och ömsom svalkar oss!

/Marie