Alan, blivande vallhund

Senaste inläggen

Av kullaholms - Söndag 13 juni 11:14


Vi tränar baskunskaper, just nu ligger fokus på Stanna, Bort! och vida svängar runt fårgruppen. Det känns som om det här är saker som behöver fastna i muskelminnet så vi gör det på olika sätt både med lina och utan. Tidsplanen är att hålla på tills det känns bra, jag tror att vi är bättre i slutet av sommaren.

   

Som jag befarade har Alan lärt sig att runda fållans stängsel alldeles för nära i stället för att göra en vid sväng. Det gör att de tackor som har gått in går ut igen medan han försöker få in dem som blivit kvar utanför. A behöver förstå vad han förväntas göra när jag säger Bort! Han behöver också förstå att tackorna ska vara kvar i fållan och att han påverkar dem fel om han inte rör sig på ett större avstånd ifrån grindarna.

     

Eftersom det har varit relativt varma dagar och kvällar ett tag så har vi tränat ganska sparsamt. En gång när vi hade fått in alla djuren i fållan knuffade vi i alla fall ut de tre gotlänningarna och föste dem till ett mål en bit ifrån. Sedan vände vi om och tog nytt fokus på de tre värmlänningarna som stod kvar i fållan. "Look back!" Nästa steg blir att dela flocken utanför fållan och valla iväg den ena lilla gruppen. När man gör sådana saker märker man vilka grunder som fattas.

  

 

Ser man ett år tillbaka så har vi lärt oss jättemycket. Jag tycker att utbildning och tidsåtgång för en vallhund är fullt jämförbar med den man gör när man utbildar en apportör, möjligen kan den gå lite snabbare för vallhunden om man är duktig. En Retriever brukar vara fyra år när man känner att alla bitar börjar falla på plats.

  

Fick förresten i retrieversammanhang nyligen en fråga hur ofta jag ”går tillbaka och tränar baskunskaper”. Det lät då för mig som om personen som frågade tänkte på baskunskaper som övningar man skulle kunna göra varje torsdag för att hunden inte ska glömma bort.

    

Baskunskaper som att tex kunna läsa tränar man hela livet på olika sätt. Man blir olika bra på det utefter både träning och egna förutsättningar. Läser man ett ”d” som ett ”b” blir det fel ord vilken text man än läser, från första läseboken till doktorsavhandlingar. Detsamma gäller inom retrieverträning och vallningsträning. Märker man att samma lilla detalj blir fel utförd flera gånger så behöver man träna den pusselbiten.

  

En detalj i retrieverns arbete är hur den håller i apporten. Ett för hårt eller oroligt grepp beror på något, man behöver komma åt orsaken till avvikelsen för att komma tillrätta med den, inte bara öva på felet. I vallningen kan det vara att hunden går in för tight bakom fåren tex. Kommer man på anledningen så får man ändra på förutsättningarna så att det blir rätt igen. Om man inte ser vad som egentligen händer utan endast tänker basövningar som moment så kan hunden göra samma fel även i en övning man kallar grundövning och felet blir inte avhjälpt utan förstärkt.

    

Jag har beställt vita finmaskiga hårda plastnät från Spanien! Tanken är att jag ska kunna ställa upp dem med hjälp av mina plastpinnar som jag har haft till elstaketet och göra öppna grindhål på olika ställen i hagen att valla igenom. Sex stycken 1x3 m. Inte optimala mått kanske, men jag hittade inga bättre. Hoppas att fåren respekterar dem, stora grindar i trä är för klumpiga att hantera själv.

 

Om en vecka åker vi och tittar på IK1, det borde väl vara tillåtet med publik nu igen hoppas jag. Instruktörerna jag har varit hos har båda sagt att det är klokt att börja med IK1 när man kommer så långt att man kan vara med i prov- och tävlingssammanhang. Tidigare har vi tittat på VP och IK2 så det ska bli spännande att se om IK1 verkar lättare.

  

/Marie

Av kullaholms - Onsdag 26 maj 20:43


Det kan översättas rakt av till Retrieverträningens BIG NO NO. Slarva inte med grunderna! Jag har känt att vi har glidit lite när vi har övat och jag har ingen stabil grund att stå på eftersom jag inte har gjort det här förut. Allt är jättespännande men jag vill vara noga så vi inte kommer på avvägar min fina Collie och jag. Därför bokade jag en ny privatlektion hos en av de bästa och hade den stora turen att halka in på en återbudsplats. Nu efter den fördjupade repetitionen borde vi kunna fortsätta på hemmaplan en stund till.

   

För att komma ihåg själv ska jag försöka sammanfatta min läxa här. Förmodligen är det något som krockar i mitt huvud och försvårar inlärningen för jag vet att jag skrev om precis detta även för ett halvår sedan. Det är ju så med grunder, de är desamma hela tiden!

  

Vad är egentligen rakt emot fåren (de flyttar sig ju självmant även i sidled) och hur mycket får/ska Alan följa sina egna slutsatser av händelseförloppen? Sådana snabba beslut kräver erfarenhet så här kände jag att jag behövde vägledning igen.

  

Antingen ska A gå rakt emot fårgruppen, jag bör ha ett mål dit gruppen ska gå. Om vi hamnar lite vid sidan om målet gör det inte så mycket i början, det viktiga är att vägen dit upplevs som rak. Och vaaarifrån kan jag känna igen det tänket? Ifrån retrieverträningen så klart. Om A behöver så ska han flytta sig själv i sidled litegrann för att hålla fåren samlade och på stadig väg. När fåren byter kurs helt ska jag säga stanna och sedan Höger eller Vänster en liten bit så att vi kan gå rakt emot igen. Så har jag gjort men allt blir tydligare om vi har en bestämd punkt dit vi ska och där vi ska stanna och avsluta, det hade jag glömt eftersom jag har velat att A ska lära sig att parera själv och då har allt blivit suddigt.  För att illustrera detta fick vi dela gruppen mot staketet och fösa de avdelade tackorna till ett mål. Draget var då mot de andra fåren som stod kvar och A fick parera för att de avdelade tackorna skulle gå på en rak linje mot andra sidan tjugofemman. Här kunde instruktören innan eller samtidigt som Alan se åt vilket håll A skulle balansera, men det hann inte jag uppfatta, jag hade för mycket fokus på punkten dit vi var på väg. 

  

Eller så ska vi träna flankering och då ska A hålla ut ifrån gruppen, inte gena. När vi gör det ska jag stå mellan tackorna och Alan och trycka ut honom. Jag ska säga Hö Ut! Eller Vä Ut! (Kortkommandon för små tårtbitar.) Alan gjorde fina vändningar kanske var tredje gång men nu i början arbetar vi nära varandra, det här måste sitta som berget så att det fungerar på alla avstånd och överallt. Alan är mjuk och visar när det blir jobbigt genom att äta skit så vi tränade i några minuter, sedan gick vi ut ur hagen och pausade. Ja det här gjorde vi visst även när vi var på samma plats för fem månader sedan men vi gjorde det på en lite högre nivå den här gången eftersom vi har fler erfarenheter att hänga upp informationen på nu.

 

Vi ska också träna i lina för att A ska stanna när jag säger till. Allteftersom vi har tränat lite blandat och luddigt hemma så har stannakommandot fått allt mindre betydelse och det ska vi ta tillbaka. I linan kan vi även fortsätta att träna nittiograderssvängar åt sidorna när jag går bakom hunden och jag ska nu lägga in visselpipan för Stanna och Framåt eftersom det under lektionen verkade som om Alan förstod kommandona. Höger och Vänster kan han inte än så där ska jag inte vissla utan fortsätta att säga orden.

  

Ett tips som jag fick var att stänga in några får i en fålla och träna på att valla ett par tackor därifrån mot ett mål för att vi ska fatta grejen att valla rakt. Då behöver jag använda linan för att hindra A från att springa runt djuren som han gör för att inte tappa dem. Ja nu har vi att göra. Jag måste vara tydlig med mitt kroppsspråk och att jag inte prejar Alan så han byter håll och även vara noga med mina kommandon naturligtvis. Jag känner mig inte jättesnabb i mina beslut, förhoppningsvis kan det bli bättre med träning.

 

Alan fick omdömet helt normal för sin ålder, det låter väl riktigt bra med tanke på att jag inte har tränat en hund i vallning tidigare. A gör fina flanker och har ett fint och lugnt tempo. Haha jag har ju upplevt att han har gått för nära bakom gruppen när jag går före så min öppningsfråga var hur jag skulle göra för att få honom att gå saktare och inte komma så tight att han trycker fåren förbi mig. Svaret blev att jag ska fortsätta att gå tillsammans med Alan bakom fåren i stället och det är ju det vi har landat i när vi har övat eftersom det är då jag har haft bättre kontroll. Det är så det går till i vardagsarbetet och på tävlingar och övningen leder till att Alan sedan kan driva tackorna själv. Ja det har jag ju sett på Youtube, hundarna driver fårflockarna fram och tillbaka och rakt i sidled. Det ser väldigt lätt ut så det ska väl gå att få till.

  

En stor del av lärdomarna vi får när vi tränar handlar om att vi ska bli bra på att läsa och förutse hur fåren reagerar och rör sig så att vi kan förekomma dem. En reflektion är att jag nu märker hur mycket jag kan göra på känsla när jag tränar Retrievers. Jag är säker på grunderna inom det arbetsområdet och vet precis vad som krävs av hunden och mig i slutändan. I vallningen söker jag efter grundförmågorna men ser dem ännu inte så tydligt i allt hunden utför. Då är det lätt att tankemässigt fastna i momentträning och svårt att hinna hejda ett utförande/inlärning som håller på att bli fel med tanke på målet att tävla.

  

Jag upplever också att det är jättesvårt att vara noga med att A ska flankera vitt och brett i det praktiska arbetet vi gör hemma t ex när fåren inte vill lämna en hage och gå in i nästa. Utrymmena hemma är små och Alan placerar sig själv på ett bra ställe och tackorna går dit vi vill eftersom de fattar vad som förväntas av dem. På sommarbetet är ytorna stora och då kommer allt i ett annat läge som också behöver tränas.


Egentligen är jag kanske inte ens säker på att jag förstår vad det är jag inte har förstått. Så himla bra att jag fick proffshjälp just nu, jag bara älskar det här! Och Alan förstås.

  

/Marie

Av kullaholms - Tisdag 18 maj 19:27


Det har verkligen varit mest kallt och regnigt de senaste veckorna. Om solen skiner en kort stund blir det skönt men för övrigt har det inte varit någon värme mer än i ett par dagar. Planen var att jag dagen efter vi hade släppt fåren i sommarhagen skulle sätta upp så många elnät jag orkade men det blev två plusgrader, blåst och dagsregn. Gåtan och de som var kvar hemma blev instängda igen, det vore ju väldigt tråkigt och onödigt ifall lammet skulle bli sjukt.


Äntligen har det i alla fall börjat blomma lite här också.

 


En kväll när vi kom ner till ån reagerade Alan kraftigt på något djur inne i slyn. Jag hörde ett tungt steg, sedan inget mera. Tror att det var en älg, det är förunderligt hur tyst de kan röra sig i bråten, hundarna hörde så klart mycket mera än jag. Alan skällde och sökte skydd hos mig, detta hade han inte varit med om förut och överraskningseffekten var stor eftersom A sprang först. Han tinade upp efterhand men mindes platsen nästa gång vi kom dit. Copper gick med mig för att han inte skulle rusa på en eventuell granne på promenadvägen. Han var intresserad av vittringen och ljudet men inte upprörd och det blev inte de andra Labradorerna heller.


Förra året när det var tid för vitsippor hälsade jag på Alan som då var fem veckor gammal. Nu har han bott här i ett år redan!

  

 

En tacka som har lamm är tuff mot hundarna. En kväll utmanade vi lite, jag brukar flytta fåren som går här hemma till natthärbärge i fårhuset. Det finns rävar utanför tomten och lille Gåtan är bara en munsbit ännu så länge. Tajmingen den här kvällen var dålig, tackorna hade gått iväg mot skogen för att beta och de ville verkligen inte följa med när jag hämtade dem. Jag tittade på Alan som följde med utanför staketet och bestämde mig för att vi skulle försöka tillsammans. Lisa tyckte att det var en mycket dålig idé, hon tänkte inte gå med på att flytta sig utan gick emot och stångade Alan, vid två tillfällen faktiskt. Alan tumlade runt och jag ryckte in och hotade tackan genom att klappa i händerna och trycka henne lite i den riktning hon skulle gå. Vilken förvandling som skett med det lilla fåret efter lamningen!

  

Eftersom jag ändå inte litar på att Lisa skulle kunna skrämma en hungrig räv fullföljde vi Alan och jag, tackan fick ge sig och passera grindarna till fårhushagen. Hoppas att A blev stärkt av att vi rådde på fåret tillsammans. Han är mycket säkrare i vallningen nu och jag tror att han klarar att få lite mothugg. Det märktes verkligen att han är en snäll hund, han gick inte på Lisa, det var det jag som fick göra. Alan gav i alla fall inte upp utan fortsatte att valla.


Jag hoppas att A så småningom hittar bra strategier som fungerar med olika får i olika situationer, Lisa är ganska liten så Alan tog märkbart inte åt sig negativt alls, vi fortsatte bara framåt. Han kan allt klappra med tänderna mot Lisa när han befinner sig utanför staketet, jag vill inte direkt uppmuntra till det, jag tror att han löser detta när han är mogen för det. Vi går vidare, nya erfarenheter läggs på varandra. A är samlad och klok och han tryckte inte någon gång på lille Gåtan! Tänk vad jobbigt det hade varit om Alan hade varit tuff emot lammet. Men det scenariot föll mig aldrig in och det hände inte heller. Mitt mål är så klart att Alan ska få ett sådant självförtroende att tackorna ger sig. Men han stod kvar så att han blev stångad, han kommer att fixa det!

  

Alan är snäll mot valparna också.

 


De tackorna vi körde iväg hemifrån kom till sist ut på sommarängen och vi har börjat valla dem där. En sak som vi gör är att jag går före tackorna (eller snarare i mitten av gruppen) och Alan vallar bakom. Det börjar komma nu att han flankerar efter eget huvud och passar så att tackorna håller ihop, men när fåren går om mig vill A gärna stoppa dem och gå runt. Han behöver fortfarande förstå att han ska gå längre bakom.

  

Då och då kan Alan göra vida fina svängar runt till andra sidan gruppen när vi tränar på det. Vi fortsätter att öva att A ska svänga i minst nittio grader när han flankerar. Så snart som möjligt ska jag ta upp grindarna så att vi kan träna fålla och passager. Ojoj, bäst att vi åker på kurs snart så att vi kan få reda på hur vi ska reda ut alla fel som vi säkert gör!


/Marie

Av kullaholms - Söndag 9 maj 19:39


En härlig solig dag blev det när grabbarna med familjer och extrabarn kom och hjälpte till med att flytta tunga möbler, gosa med valpar och lite annat. Renoveringen som har varit pausad alldeles för länge ska komma igång igen tänkte jag. Lassie fick leka med småtjejerna som byggde en hoppbana. Vi grillade lamm förstås och maten smakade väldigt bra. God hemproducerad mat är ytterligare en positiv dimension med att ha fåren här.

  

Jag fick också hjälp att köra tackorna till sommarbetet, det var meningen att sju stycken skulle med. Det enda Värmlandslammet jag har kvar från förra året är mer än hälsosamt bundet till sin mamma, hon är verkligen livrädd för allt. Kråkan som hon heter kastade sig i panik ut ur hästtransporten två gånger så då fick hon vara kvar hemma. Förhoppningsvis kan hon tänka själv om ett tag och då kanske jag kan få upp henne till betet på något sätt. Nyblivna mamman Lisa bräker efter sina systrar och Värmlands-Berta undrar nog vart alla tog vägen. Det är säkert lugnt om ett par dagar, jag hoppas bara att Kråkan inte har skadat lille Gåtan då.

  

Alan gjorde en bra insats vid fårflytten! Här hemma travade tackorna efter pelletsbaljan upp i hästtransporten medan A låg i bilen, tur var det så han slapp bli översprungen av hysteriska Kråkan. Ute vid betet behövdes A som stopper på ena sidan för att fåren inte skulle smita bort på grusvägen när vi lastade av dem. Jag la Alan på ett strategiskt ställe innan jag öppnade baklämmen, han reste sig och parerade de två tackor som tänkte smita och drev dem alldeles själv efter de andra tackorna genom grinden in i hagen. Tadaaaa!


 

Jag vill att A ska förstå och tänka själv men det är precis som under retrieverarbetet en balansgång mellan att hunden ska ta egna initiativ och ändå hörsamma mina kommandon. Vi samarbetar och urlastningen kunde inte ha gått bättre, jag litade helt på att Alan skulle fixa sin del av jobbet och det gjorde han!

  

Under våra promenader brukar Copper leta efter möss och andra djur under stubbar och stenar. Han nosar och gräver och när han har grävt en stund kommer Alan flygande och landar med framtassarna i hålet. Det blir aldrig något fångat när A lägger sig i. Jag är alltid orolig för huggormar, både C och Skype blev bitna som ettåringar och fick bo på djurklinik för dyra pengar. Väldigt otäckt. Några gånger i år har Copper betett sig på ett annorlunda sätt när han har visat intresse för något på marken, då har jag ropat på C och hittills har Alan inte hunnit fram till stället där C markerade utan svängt och kommit till mig i stället när C har lämnat platsen. A springer snabbt över hyggena men avståndet mellan hundarna har som tur är varit stort vid de tillfällena.


Den här spillningen reagerade hundarna starkt på.

 

De gånger jag ser att C hamnar i  jaktmood på riktigt kan det hoppa fram en hare ur en håla. Det hände en morgon nyligen och A var inte långt borta, båda satte av efter den lilla harungen. Harar kastar och byter riktning och som tur var svängde den och sprang förbi mig och jag kunde få stopp på hundarna, jakten avslutades innan den hade börjat. Yespa och Lassie gick en bit bakom och haren sprang förbi dem också men de jagade inte efter. När vi senare hade vänt hemåt igen sprang Alan iväg i fyrsprång i flera hundra meter till platsen där vi senast såg harungen men han letade inte så noga utan sprang ner till ån och badade i stället. Det är jättebra att A tränar på att springa snabbt så jag stoppade honom inte, haren hade hunnit långt iväg.

  

Haha man kan väl kalla det allsidig träning? Förresten har jag fått höra från en säker källa att A är bortskämd som en Papillon!  

   

Ja det kan nog kanske stämma till en viss del. Min förra bortskämda hund Skype blev ju rätt bra ändå.. Det är jättekul det här att lägga pussel och se hur saker växer fram!


Alan är i alla fall inte minst här nu.

 

/Marie

Av kullaholms - Fredag 7 maj 11:41


Attans vilket tryck han utvecklar Alan! Jag har ju ingen stor erfarenhet av vallhundar men det här såg jag allt ganska snart i den lille valpen. A har alltid varit stadig och lite eftertänksam, han har varit klok och visat ett intresse för fåren även om han från början naturligtvis inte kunde rå på dem. Men han har succesivt lärt känna tackornas beteende och samtidigt skaffat sig mer och mer pondus i hanteringen. Vi har inte haft korsningsfåren så länge, värmlänningarna var för tuffa i början så det har funnits tid för att gå framåt i en lagom takt för oss. Vi är ju nybörjare båda två på det här.

 

Ibland har jag funderat över hur A skulle reagera på nötdjur. Instruktören som vi har varit hos sa någon gång när vi pratade om andra vallningsbara djurslag att det är ungefär detsamma, hundarna vallar. Det var länge sedan Alan var på min arbetsplats, men en dag när det passade bra fick A följa med och vi tog en promenad bort till ladugården. Kalvarna är i boxar utanför ingången så vi gick dit. Alan såg med detsamma de unga djuren som vallningsobjekt! Först tog jag ett kort när han stod och tittade på dem, sedan tänkte jag få till en bild när han smög lite men -Pang! Kalvarna kastade sig in i den bortre väggen. Vi gick därifrån och bilden blev mörk och suddig men i alla fall ett minne av det första komötet. Nu vet jag mera om Alans förmågor!


   

Lille Gåtan mår bra. Jag ska försöka få ut de tackor som ska till betet kommande helg. Lisa med lamm och Berta får vara kvar hemma, hoppas att det blir lugnt. Nu står alla fåren i fårhuset och ropar så fort man kommer ut, de vill äta gräs igen så klart. Det tar rätt så lång tid att få upp alla elnäten men planen är att släppa tackorna i den lilla delen med riktigt fårstaket först. Då är fåren åtminstone på rätt ställe, sen när el och allt är på plats är det bara att öppna upp till fältet.


 

I sommar går vi in i en svårare fas i vallningsträningen eftersom det blir större ytor att röra sig på. Bäst att ta det vackert.


/Marie

Av kullaholms - Måndag 3 maj 19:31


Tjuvbetäckta gotlandskorsningen Lisa har fött ett stadigt bagglamm. Gåtan var riktigt svår att få fram men allt verkar bra, han är stark. Lisa är en duktig mamma. Lite bökigt att det var ett bagglamm, jag får hitta en lösning så att han kan vara med likasinnade grabbar senast vid avvänjningen då han måste separeras ifrån alla tackorna.


Nyfödd   

 

Alla fåren är instängda i fårhuset tillsammans för att inte oroa Lisa som har en egen liten box bredvid de andra. Det är fortfarande jättekallt, minusgrader på nätterna, regn och blåst, så alla får hjälpas åt att få upp värmen i fårhuset. Planen inför sommaren är att Gåtan och mamma Lisa ska få vara här hemma tillsammans med Berta som inte tål insekterna och behöver ha tillgång till någonstans att vila inomhus. De andra kommer att köras upp till betet så snart jag hinner stängsla och få hjälp med att kasta upp höet som är i hästtransporten på höskullen. Lisa och lammet behöver också lära känna varandra ordentligt först så att Lisa förhoppningsvis tål en separation ifrån sina systrar.

  

Vi har inte vallat så mycket den senaste veckan, i stället har vi tränat på att Alan ska gå bredvid mig även om det händer andra saker runt omkring. Eva har övat på samma sak med sin ettåriga Labrador och vi har turats om att låta en unghund i taget springa omkring medan den andra tränar vardagsfotgående under en promenad nere vid ån. Nyttigt och kul tycker vi, hundarna tycker än så länge att det är svårt.


Anna tog en fin bild   

 


Här är en bild som togs under en morgonpromenad när det var soligt en stund. Då är det så härligt!

 


/Marie

Av kullaholms - Måndag 26 april 12:24


När vi har vallat in fåren i olika utrymmen, som fållan och fårhuset, har jag tidigare kallat på Alan för att han ska komma och lägga sig i öppningen så att tackorna inte ska få för sig att springa ut igen. A kommer fint, men han ställer eller lägger sig alltid i skydd av väggen eller grinden, aldrig mitt i öppningen som jag har menat. Så klart han inte gör, han är väl inte dum heller! Tackor är skvattiga och om en får för sig att kasta sig tillbaka genom öppningen så springer alla ut som en enda individ. Alan placerar sig så att fåren ser hans blick men han tar inte risken att bli översprungen. Så himla smart han är, av oss två är det faktiskt bara jag som har hamnat under får hittills… 

  


Vi har haft vår första uppvisning! En person fanns i publiken, min mor. Alan och jag hämtade upp gruppen, vallade fåren bortåt, runt gödselstacken och tillbaka. Sedan ställde vi tackorna framför staketet där mamma satt på sin rullator. En överkursgrej ingick faktiskt också. På vägen tillbaka fick ett får för sig att hon var på väg till stället där vi började, så hon sprang i förväg. Jag bad A att hämta henne och då gjorde han det! Tackan var inte så svårmotiverad, hon ville ju till sina släktingar, men ändå! När det händer sådana saker lär sig A förhoppningsvis att tänka att alla fåren ska gå tillsammans.

  

Fösandet går än så länge till så att jag befinner mig någonstans före, i eller bakom flocken och A går längst bak och föser. Förmodligen ligger han för nära, fåren går förbi mig ibland om jag försöker gå före. Jag tycker att det är lättare att påverka A om jag befinner mig mellan honom och fåren. När det här går bra så kommer A att kunna fösa själv med mig gående sist bakom honom. Det är ju det vi har gjort i linan, men när Alan har den så kan han inte flankera efter eget huvud utan då tränar vi att han ska vända ut i nittiograders vändningar åt höger och vänster.


Vi tränar parallella övningar som strävar mot samma mål men delar upp dem på olika övningspass. A blir frustrerad och äter skit efter en stund när han är i lina, så där tar vi korta pass.

Berta blev trött och sov skönt i solen   

 

Alan är fokuserad och lugn när vi jobbar, precis som jag har sett framför mig att det ska gå till. Han har verkligen börjat tänka själv när vi ska få in fåren i träningsfållan. Eventuellt lär vi oss fel, det måste jag ta reda på nu. Det är ju relativt trångt runt fållan och det kanske kan skapa fel rörelser hos hunden? I sommar ska jag flytta åtminstone de kortare grindarna till betet och göra fållan långt ifrån staketet.

  

Det som händer är att när några tackor inte går in utan förbi öppningen springer A runt fållan åt motsatt håll för att stoppa dem. Undrar om det är tävlingsmässigt riktigt eller om han ska göra en vid båge utanför rymlingarna i stället? Sådana här frågor uppkommer hela tiden när man är nybörjare. Vi jobbar resultatinriktat, alla fåren ska in, men jag ser faktiskt en nackdel i att A springer runt fållan, nämligen att de får som snällt gick in springer ut igen när A är bakom dem! Det är lite för trångt utanför halva träningsfållan, vi får lära oss det andra sättet i sommar, fåren lär sig också dumheter.


Det är många träd och stenar i vägen också.

   

För övrigt måste vi fortsätta att träna på att A ska vända korrekt när han ska flankera och parera, han skär gärna in och kommer för nära fåren och då byter de riktning. Det gäller för mig att vara noga. Nu har vi faktiskt inte tränat valllning på några dagar, lamningen för Lisa närmar sig slutspurten. Däremot har vi repeterat vikten av att kunna gå bredvid varandra, den övningen behöver göras oftare har jag märkt.


/Marie

Av kullaholms - Fredag 16 april 15:45


Alltså… Den här lilla Collien jag har.. Han är verkligen en fin hund!

   

Som barn under bokslukaråldern läste jag alla böcker jag kom över om hundar och hästar. Det fanns inte så många faktaböcker på den tiden, men jag lånade allt som fanns på biblioteket som tex ”Sådan är din hund” av E. Trumler och en hel radda med ungdomsböcker där hunden var en stor del av handlingen.

   

Det fanns böcker om en Collie som hette Lad. Han var av den gamla sorten, alltså en som inte gick av för hackor utan var skicklig och orkade jobba hela dagarna. Lad var hur klok som helst och vann tex en lydnadstävling trots att han inte var tränad till det, eftersom han förstod. 😊 Lad kunde ”gå ut”, ”kom”, ”stanna” och så vidare och det gjorde att han kunde vinna på grund av att han och hans matte var så samspelta. Så klart har alla de där böckerna format min ingång i hunderiet! Jag gillar hundar som är kloka och duktiga på den uppgift de är avlade för, gärna ska de vara tåliga och ihärdiga också. Lad låg förresten helst på trappan till huset när han inte gjorde något annat, det var den plats han gillade att vänta på. När det blev morgon efter en kall natt reste han sig och ruskade av sig snön och var så beredd på dagens arbete. Ni hör ju, en sådan hund vill man ju bara ha!

   


By the way, jag har en så’n nu! Alan gillar att ligga på trappan där han kan ha koll på fåren och allt som händer ute och inne, han gillar när det är kallt och har inget emot snö. När han vill komma in öppnar han helt enkelt dörren.

  

Korsningsfåren och kanske ullklippningen med påföljande avlusning har satt fart på värmlänningarna. Alla nio tackorna bildar nu en flock och det händer då och då att de får för sig att dundra fram och tillbaka i hagen med följden att Yespa börjar skälla ifrån valplådan i sovrummet!

  

Det går faktiskt bättre och bättre för oss att valla. Plötsligt kom jag på att jag ska vara tyst när hunden springer runt fårgruppen! Om jag säger ”Bra!” stannar Alan fast jag egentligen kanske hade tänkt att han skulle springa runt till andra sidan. Herregud, det är ju det jag har fått höra varje gång jag har varit på kurs den senaste tiden, att man inte ska berömma medan man vallar. Men… där satt den! som man säger. I retrieverträningen kan man vänja hunden vid ett ”Bra!” när den beslutar sig för att göra rätt sak, tex springa åt det håll man pekar. Kanske lite onödigt faktiskt, det blir ju som ett extra kommando. I vallningsträningen är det fåren som belönar när det blir rätt, hunden ser att fåren lyder hunden. När föraren lägger sig i på fel ställe blir det inte lika bra.


Nu vallar vi för det mesta in fårskocken i träningsfållan på några minuter! Fåren vet bättre vad de ska göra naturligtvis, men de går inte in automatiskt. Idag gjorde vi dessutom en grej jag inte har velat göra förut, vi vallade alla tackorna från stora hagen in i hägnet. Den grinden är egentligen en smal gånggrind med en hög tröskel ämnad för en hundrastgård, fåren skulle lätt kunna bryta benen om de fick panik igenom den. Men vi gjorde det och det gick bara så himla bra, fåren smög in genom den trånga öppningen ett i taget. Jag blev jätteglad eftersom A tog det lugnt, väntade och gick sakta framåt när jag bad honom. Han svängde också fint i vida svängar åt det håll jag önskade. Min placering i förhållande till A och fåren var alltså rätt!

   

När vi ändå var så bra så vallade vi tackorna genom grindarna in i fårhushagen och ända in i fårhuset också. Samma där, fåren går inte in direkt, vi får övertyga dem en stund innan det lyckas. Jag kan se glimtar av att Alan har börjat parera fårens förflyttningar själv!  Allt vi gör nu sker på relativt små ytor, men man måste ju börja med hunden på ett påverkbart avstånd så det räcker verkligen i nuläget.

  

 


Mina insikter kommer och går, repetition gör förhoppningsvis att jag kommer ihåg. Tror att Alans minne är snäppet bättre än mitt. Jag gillar läget, det viktiga är att någon av oss minns.

   


Alan, min lilla lad, med ursprung i den bästa Old-Time Scotch Collie!

  

/Marie

Presentation


Alan
Manhof's All In

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se