Det där tråkiga telefonsamtalet har jag fått flera gånger förut. Till slut har jag kommit på själv att jag inte kan lämna in mina skinn till ett ställe som låter dem ligga och ruttna i sju månader innan de tas in i produktionen. Tycker att företaget kunde ha upplyst mig om det redan efter första gången det hände. Men de har bara skyllt på andra faktorer.

I februari slaktade jag fem bagglamm. Skinnen lämnades in till beredning efter alla konstens regler. Det är jätteviktigt att de flås, saltas, saltas om, ligger kallt i rätt antal dagar, skakas av och packas på ett visst sätt, alltihopa med största noggrannhet. Anvisningar finns på företagets hemsida. Jag skickar fyra eller fem skinn när jag har lamm att slakta, inte flera hundra som en större fårproducent gör. Varje skinn är jätteviktigt för mig, jag vet dessutom vilket lamm eller får det är ifrån, det har faktiskt också stor betydelse. Sedan ligger skinnen i sina kartonger på skinnberedningsföretaget och väntar på beredning i sju månader.

Idag ringde en kvinna från företaget och berättade att tre av mina fem skinn hade fått kasseras. Totalt sett har nog en tredjedel av mina omsorgsfullt uppfödda lamms skinn kasserats genom åren. Vad beror det på? Den här gången sas det inte  att skinnen hade ruttnat utan att ullen tovade sig och lossnade. För mig låter den anledningen helt klart också som en förruttnelse. Skinnen lämnades in i februari och togs in i produktion relativt nyligen och är klara NU. Värmlandsfåren har väldigt tjock underull, jag börjar till slut förstå att man inte kan behandla dem likadant som skinnen efter tex Gotlandsfår som inte har samma ull, speciellt inte då dessa dessutom slaktas på hösten med sommarpäls. Mina lamm växer så sakta så jag behöver ha dem i nästan ett helt år, de kan alltså inte slaktas innan de sätter vinterpäls.

Naturligtvis frågade jag personen som ringde vad som kan tänkas vara fel men hon menade bara på att lammen ska slaktas senast i september. Ja något är det som inte fungerar alls. Jag behöver hitta en annan lösning när jag eventuellt ska ha lamm igen. Snittpriset på mina färdiga skinn skulle vara runt femtontusen kronor om man inte räknar arbetet med att få fram dem. Tur att jag inte säljer dem, skinnen blir presenter om det blir några över. Fy så tråkigt alltihop, det här var ingen rolig fårdag.

Det blev inte bättre stämning när jag hämtade ut och synade de två återstående lammskinnen som företaget skickade till mig. Båda var avskurna en bra bit ovanför frambenen och alltså både deformerade och mindre än de var när jag skickade iväg dem. Min första tanke var att skicka tillbaka dem och vägra betala och kräva tiotusen i skadestånd. Jag var sååå arg! Men jag behåller skinnen efter Ivar och Ludde. Ivar var den gulligaste lilla bagge jag har haft. Jag är verkligen ledsen över det här!

Vi tränar på i sommarhagen Alan och jag. Det har varit kallt och regnigt så jag har nästan bestämt mig för att vänta tills i vår med att klippa tackorna. Jag vill ju ha dem på betet så länge som möjligt, det finns jättemycket mat där och träningsmöjligheterna är mycket bättre än de är i hemmahagen på tomten.

Fålla in!

Sedan svalka i ån som har fått lite fart igen.

Lilla gulliga Siv som hade ont i munnen finns inte längre. Som tur var gick hon med ett par hundra kronor plus vid slakten, det kan bli minus också om djuren är alldeles för små eller magra. Hon hade inte klarat en vinter med höfoder. Gåtan går än så länge kvar och betar med ett par små baggkompisar, de behöver växa på sig lite till.

Årets sita pelargon?

Hösten är inte att leka med, blåsten syns inte på de här bilderna men alla starka naturkrafter talar tydligt.

Det känns som om jag har mera på fötterna nu när det gäller vallningsträningen. Jag hittar på egna lösningar för att nå de närmaste målen. Som exempel föser vi först tackorna till ett hörn för att sedan träna Bort och samtidigt undvika att A bara springer runt snabbare och snabbare. Det är så kul när det funkar!

Fast... Häromdagen fick både Eva och jag dagsstatusen på våra hundars allmänlydnad när vi skulle öva apporteringsuppgifter med Labradorerna i sommarhagen efter att Alan hade föst in tackorna i den lilla hagen. =Dålig!

Nästa vecka är det medlemsträff med clinic i ett ridhus. Långt att åka men jag ska försöka lösa det så att jag kan ta med mig alla hundarna till jobbet den dagen så sparar jag i alla fall sju mil. Måste bara försöka fixa så att Lassie kan vara inomhus, hon har tråkigt nog blivit jättedålig i sitt opererade knä.

/Marie

Javisst kan man ibland tycka att det går åt mycket pengar. Men jag slipper betala till exempel slyröjare eller terapeuter. Fåren fixar tomten och Alan helar. Jösses vad avslappnande det är att åka på en bra kurs och att träna med en fin hund! Det är så kul att lära sig roliga saker. Jag bara ler när jag tänker på det!

Hemma blev Labradorerna rastade och fåren kollade av Nicke så det var helt ok att vara borta hela dagen. Det var uppfödarSusan som hade fixat så att Alan och jag kunde vara med, verkligen jättekul! Spännande också att för första gången få se mamma Bella och syrran Axa jobba. Fina och duktiga Border Collies!

Susan fotade på kursen. Alan, Bella och Axa

Hittills har Alan och jag med några få undantag tränat ensamma och det har varit lugna och bra inlärningssituationer för det mesta. Vi har lärt oss i en takt som har passat oss och Alan har hunnit mogna under tiden. Detta har gjort att A har fått öva och lära sig att förstå sig på fåren utan press, hans självförtroende har ökat med erfarenheterna han har gjort. Nu känns det att han kan klara att börja träna med olika människor och hundar runt omkring ibland, det behöver han också kunna om han ska bli bra på tävlingsbanan. Den här bloggen blir lite för lång men jag vill fortsätta att skriva ner vad vi gör när vi är på kurs för att jag ska komma ihåg övningarna och hur träningen känns just nu.

Helt nytt och svårt för Alan var att låta bli att göra det som andra förare sa till sina hundar. De kommenderade med olika röstläge och ljudnivå och Alan tog åt sig och blev avvaktande. Kursen började på morgonen med att fyra ekipage stod bredvid varandra en bit utanför en rundhage innehållande en liten grupp får. Först skulle vi en och en be hunden gå fram mot fåren, stanna den två gånger och sedan kalla tillbaka. Jag fick börja och det funkade jättebra.

Sedan var det de andras tur och det ryckte i Alan när de sa Framåt och han la sig och tryckte nosen mot marken när de sa Stanna. Förarna var olika högljudda och när en röt Bort åt sin hund flög A tre meter bakåt ifrån sin plats bredvid mig. Han kanske faktiskt förstår det kommandot när allt kommer omkring? Alan blev lite osäker och efter en stund när vi skulle göra om övningen blev det svårt. A ville inte gå framåt så jag klev fram och gick med honom.

Vi tränade sedan höger och vänster med föraren ståendes mellan hunden och hagen. Alan genade när han skulle åt höger, kanske gjorde han det eftersom han åt det hållet kom längre ifrån fåren och eller ville han hålla avstånd till de andra förarna och deras hundar? A fick sitta i bilen en stund på förmiddagen för att det inte skulle bli för mycket på en gång, men på eftermiddagen tränade vi långt ifrån basen så då fick han vara med i utkanten och titta och lyssna. Han blev lite klängig och la sig bredvid min stol med rumpan åt de andra som tränade när det blev för jobbigt.

Alla bitarna behövs när vi lägger pusslet. Vi gjorde många bra övningar där vår nuvarande utbildningsstatus visade sig. Språket mellan oss och den direkta och noggranna åtlydnaden av kommandona behöver förbättras för att finliret ska bli bättre. Om fåren ska svängas bara lite så får inte Alans rörelser bli för sena eller för tighta eller för yviga eller för mycket eller något annat som gör att resultatet blir fel. Än så länge är vi lite klumpiga.

I den stora rundfållan hade A alltför lätt att gena istället för att följa staketet runt fårgruppen, det har vi ännu inte möjlighet att öva på hemma tyvärr. I den stora hagen tränade vi flankering på så sätt att hunden skulle driva och hålla tackorna innanför en stor ring av plaststolpar, jag skulle stå stilla en bit utanför. A gjorde oftast bra vändningar utan att gena där. Nästa övning var att föraren skulle stå innanför en liten ring av stolpar och hunden skulle driva fåren runt föraren ganska tight åt både höger och vänster, inga får fick komma in i den lilla ringen. Det gällde alltså att hunden kunde både hålla ut och hålla in gruppen samtidigt som tackorna drevs runt ”pinnen”. Sedan tränade vi rak fösning och drivning med hjälp av utsatta pinnar på två linjer parallella med varandra som tackgruppen skulle hålla sig emellan. Vi fick även öva på att fåren skulle gå slalom mellan stolparna. Jättekul!

Jag behövde lägga mer tryck på A och vi ökade gränserna för vad vi har krävt tidigare eftersom vi använde grundövningarna ihopkopplade på för oss nya sätt. Vi gjorde också en delning vilket fåren inte uppskattade och Alan tryckte bort de avdelade ovilliga lammen på ett väldigt bra sätt.

Efter delningen tränade vi på att hämta hela gruppen. I sommarhagen har Alan som jag har berättat förut lärt sig att vika av och gå in mot fåren för tidigt eftersom jag har tränat utan någon extra hund som har hållit tackorna stilla, de har börjat röra sig innan A har kommit till balanspunkten. Det märktes under kursen också och där fanns ytterligare en svårighet nämligen att en annan hund och en annan människa höll fåren. Eftersom min första utsättare stod mitt i fårgruppen för att hennes hund låg för nära så att den påverkade tackorna för mycket blev Alan fundersam. Vi turades om att göra både hämt och utställande och när det blev min tur att hämta igen lämnades en lucka mellan utställare och får och jag gick med A ut för att få flankeringen riktig.

Här är det Axa som jobbar

Senast vi var hos Agneta turades vi om att ställa ut tackorna så det kände A igen och skötte den uppgiften som ett proffs på kursen! Han låg alldeles stilla långt ifrån tackorna med huvudet platt emot marken. De som tittade på såg honom inte ens, berättade de efteråt. Jag behövde inte passa Alan utan kunde vara helt tyst och diskret gå undan när den hämtande hunden hade tagit över sina får och sedan kalla in lugnt och fint. A är en stjärna, har jag nämnt det någon gång förut kanske?

Vi tänjde verkligen på träningsmängden, så här mycket har jag aldrig begärt på en och samma dag tidigare. Och Alan tog det! Han jobbade på och var som han brukar hela dagen förutom osäkerheten när andra förare röt eller stod i vägen. Starkt! Han växer så klart. Och som vanligt, ”alla” sa att de gillade Alan.

Instruktören poängterade att det är viktigt att vi kan kommunicera med vårt kroppspråk, tex gå emot hunden så att den backar undan även i vardagssituationer. Detta visas också väldigt tydligt på mina skotska filmer. Press and release, det är bara att öva mera på det.

Typ den godaste äppelkakan jag har gjort, Arlas recept med kanel och kardemumma.

Morgonen efter kursen började jag undra vart hemmafåren hade tagit vägen eftersom jag inte hade sett eller hört dem. Jag skickade ut en mycket sugen Alan och fick påminna honom ett par gånger om att hålla sig utmed staketet. Han stannade nere i skogen på ett bra avstånd ifrån den lilla gruppen och spände ögonen i gotlandskorsningarna. Eftersom jag vill att A ska rå på fåren själv observerade jag bara vad som sedan hände. Det dröjde en lååång stund innan tackornas vilja fick ge vika för Alans men sedan kom han med dem, gick förbi mig (där ville han gärna springa runt och stoppa dem men då tog jag tillbaka honom) och föste dem in i hägnet lugnt och fint. Tadaaa!

Med ett större självförtroende kan vi påverka fåren ifrån ett längre avstånd och då går de undan i stället för att hamna i försvar. Min lilla gulliga Border Collie börjar alltså bli läskig!

/Marie

Nu är det höst!

Först skrev jag en ganska lång text om skillnaderna mellan Labradorer och Border Collies vad gäller vardag och träning. Kom sedan på att det räcker med resultatet som avslutade det hela. Alltså att jag skulle kunna ha två Collies med samma ansträngning som för en Labrador, det är helt klart. Och jag som under säkert tjugo år hade ungefär sex Labradorer samtidigt…

Vi tränar på i sommarhagen, det är verkligen skillnad mellan fårraser också så klart. Värmlänningarna tänker ”Hu nu måste vi springa undan” och Gotlandskorsningarna tar det lugnare för att inte säga är segare. De står stilla och antingen bara står där eller går till motangrepp. Nyttigt att träna på båda sorterna, hoppas att det stridslystna tacklammet hänger på resten av gruppen när alla fåren ska gå tillsammans så småningom.

Massor med plommon i år!

Eftersom det är svårt att träna skolexempel på hämt när tackorna springer för tidigt har vi den senaste tiden mest föst hela gruppen fram och tillbaka i den stora hagen. Vi har även försökt att träna fålla, det är också knepigt med tanke på ovanstående olika temperament hos fåren. Jag ska sätta grindarna framför ingången till den mindre hagen istället så att tackorna inte kan kuta förbi. Det är viktigt att Alan förstår vad vi håller på med. Snart ska vi på kurs igen, det ska bli kul att se hur det går.

Upptäckte att rådjuren gärna vilar vid mitt hus. Geten ser ut att ha blivit illa biten!

En medlemsträff i Vallhundsklubbens Östgötaavdelning har ställts in på grund av för få anmälningar. Den blev ändrad till en träningsträff, det hade också varit kul men eftersom även platsen för sammankomsten blev ändrad kunde jag bara konstatera att jag inte hann dit efter jobbet. Synd.

Det åker runt en Audi utan ljuddämpare på vägen utanför huset. Den körde på min brevlåda som landade sex meter ifrån betongfundamentet den var fastskruvad på. Händelsen är polisanmäld, jag vet vilken bil det är. Det blir dock jag som får åka och köpa en ny brevlåda och stå för kostnaden samt arbetet att ställa dit den. Naturligtvis vill jag även säkra upp så att det inte ska hända igen. Jag har varit utan brevlåda i två veckor nu. Det är bara sååå jobbigt med alla människor som inte kan uppföra sig.

Nu har älgjakten börjat, vi håller oss i stort sett inomgårds.

/Marie