För länge sedan jobbade jag på en ridskola där vi hade en jätteduktig svart ponny med vit bläs och vita fötter, ponnyn hette Filur. Han var en klippa i klubbens hopplag och han gjorde alltid bra ifrån sig. Han var lite busig också. Alan är lik Filur på många sätt.   

Alan börjar koppla ihop det han gör med mina reaktioner, som alla barn kollar han några gånger ifall följden blir densamma om han gör det en gång till. Han har alltid tagit mina tofflor till exempel, men effekten har inte blivit så tydlig eftersom dörren ut till trädgården har varit stängd. Nu när dörren oftast står öppen märks det mera om en sko är borta. Det har hänt ett par gånger att han tagit en sandal och sprungit ut med den på gräsmattan. Han nyper tag i skon och vänder blixtsnabbt och springer, så det ser ut som ett högst medvetet bus. Första gången såg jag gärningen genom fönstret.     

Jag pratade i telefonen (nära routern för hörbarhetens skull) men eftersom jag inte vill ha sandalen förstörd gick jag genast ut med den andra sandalen på och hoppades att han skulle ha lämnat maken så att jag skulle kunna ta på den. Det gör ont att gå barfota på grusgången, svårt att låta normal när man pratar! Alan hade inte gått ifrån sandalen utan stack iväg med den i munnen när han fick syn på mig -men han kom med den när jag ropade på honom. Då tog jag den. Vi måste öva lite apportering så att han verkligen vill komma tillbaka med grejerna, nu snodde jag den för honom och det gör bara att han inte kommer att ge mig någonting alls i fortsättningen. Lilla filuren!     

Labradorerna kommer tillbaka med allt, de vill och är tränade att tycka att det är kul att ge mig det de har i munnen, vad det än är! Andra gången Alan stal min sandal var senare när jag gick tillbaka in i huset för att hämta något jag hade glömt. Jag stängde barngrinden och ställde sandalerna innanför på trasmattan i köket. Det vill säga jag trodde att jag stängde grinden, Alan tryckte upp den och blixtsnabbt snodde han en sandal och sprang ut och försvann runt husknuten. Jag ropade på Alan och han kom i full fart, men utan sandal i munnen. Naturligtvis, det hade jag ju bäddat för tidigare.   

Äh, nu ska han inte få gäcka mig, jag skickar en Labrador tänkte jag. Sagt och gjort, jag pekade åt Copper som tydligen har stora luckor i utbildningen, han fattade inte utan kom tillbaka utan sko. Men det var väl självaste… Jag peppade Lassie att springa ut för att hämta. Hon sprang iväg men kom inte tillbaka! Meeen..! Jag eldade upp Copper ännu mera och han drog iväg i blixtfart! Och försvann även han. Border Collien höll jag i, helt dum är jag inte. Sandal och Labradorer borta, Collie i famnen, that’s it.   

Då gick jag och hämtade sandalen själv förstås. Lite sur över att Labradorerna inte fattade vad de skulle hämta fortsatte jag till bilen för att lasta ur säckarna med fårfoder och förbereda för fårens kvällsmål med pellets. Då fick jag syn på Copper som kom ner från skogen med väldigt högt och högtidligt huvud. När han kom närmare såg jag att det stack ut små ben, han hade en sork i munnen. Åh, han ansträngde sig så pass att han hittade en död sork i alla fall, tänkte jag.   

Allt ska ju lämnas av i handen och jag hittade en bajspåse i fickan som jag kunde hålla i djuret med. Copper lämnade av och jag fick tag om sorken och höll fast i ett bakben. Jag tittade på den och ögonen var uppspärrade och den verkade stel. Jag tittade på Copper och kände mig lite kluven. Det är absolut inte första gången mina hundar har kommit och gett mig sorkar men då har de tagit helt egna initiativ. Nu hade jag ju bett Copper att hämta något, jag ska lära honom ordet sandal, det tror jag blir mest praktiskt. Alla mina tidigare hundar hade klarat uppgiften hur lätt som helst, det är jag säker på! När jag tittade bort ifrån sorken tyckte jag att det kändes som att det nöp lite i tumfästet. Va, levde den? När jag tittade tillbaka igen hängde den stel och stilla men sen kom den på att den var avslöjad och tyckte att det var bäst att försöka komma loss. Man vill inte bli biten av en sork så jag skyndade mig att slänga den i en sopsäck. Ja inget bra slut blev det på sorkfångsten heller!   

De flesta av de hundar jag har haft genom åren har grävt gropar på olika ställen i trädgården. Folk brukar fråga varför de gräver och jag har ofta olika svar. Det beror lite på plats, temperatur, hormoner eller andra saker. Nu kan jag även berätta vad Alan använder sina gropar till. Att dricka vatten ur när det har regnat!

Hampus har kommit hem igen efter att ha varit utlånad. Han fick många fina lamm även på den andra gården. Jag har lagt in en annons på Blocket på både bagge och bagglamm. Hampus är för fin för att slaktas nu tycker jag.

Min mamma som tycker att hon i och med Corona har blivit fråntagen alla egna initiativ ringde och sa att nu ville hon minsann träffa valpen! Vi satt ute och åt och fikade och det var jättemysigt. Alan gjorde som vanligt sitt finaste och jag var tvungen att göra ett undantag emot hoppförbudet, tyvärr. Totalt sett går det visst sådär med den konsekventa valpträningen som ni hör!

Alan är oerhört nyfiken och vetgirig. Han älskar när vi tränar. Vi övar stanna i alla möjliga situationer och han är nu jättebra på att stanna kvar i hallen, till och med hela den stunden det tar att gå in i badrummet och göra iordning mat till alla hundarna. Alla tre sitter och tittar, vädrar och lyssnar på rätt sida tröskeln. Sedan säger jag deras namn ett i taget och de får komma och få sin mat. Hittills har jag sagt Alan först, men han verkar snart mogen att vänta medan en annan hund får börja. Det hänger på hur lugnt han väntar. Alan stannar utanför fårhagen när jag utfodrar fåren också.

Vi gör även lite förberedande fotträning och sitt och ligg med mycket kroppsspråk från min sida. Det är kul!

Folk brukar säga ”Den där har du väl i sängen!” när de umgåtts med Alan en stund. När jag svarar nej undrar de hur jag kan motstå det? Han är smutsig, hårar och det kryper fästingar på honom, säger jag. Många skulle inte kunna motstå det ändå, tydligen. Jodå, Alan är en Bonnhund precis som mina andra alltid har varit. Mysiga, skickliga hundar helt enkelt! Jag tror att de trivs med det.

/Marie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den här nyårsaftonen var jag beredd på att Alan skulle reagera när grannarna sköt fyrverkerier. Jag kom ihåg hur arg jag var när de höll på så länge förra året så först tänkte jag att A inte skulle vara med mig utan med Lassie som inte blir påver...

  Så då har vi kollat upp ifall vi har lärt oss tillräckligt mycket för att klara ett VP (vallningsprov). Det har vi! Lilla Papilonnen Alan är nu en vallhund och det har han fått ett diplom för. Så himla roligt!     Jag hade anmält oss till ...

Nu har Alan och jag blivit drillade igen så att vi förhoppningsvis kommer loss lite i träningen. När man inte kan så mycket blir man begränsad vad gäller lösningar och sätt att komma vidare.   Jag har ganska länge förstått att jag behöver bli ...

  Vi har varit på en liten tripp till Skåne. Så kul att träffa gamla kompisar som man inte ser så ofta. Alan och Guy var med och vi fick hjälp av duktiga instruktörer inom både vallning och retrieverträning i två dagar. Verkligen roligt!     A...

  Vi har varit på Banträning! En Ik1-bana var uppsatt och en erfaren och duktig domare gav en bedömning till varje ekipage. Det är verkligen givande och intressant att lyssna på alla kommentarer. Stort tack till alla i Östergötlands Vallhundsklubb ...