Gradvis har det gått enklare och bättre när vi har tränat. Vi har fått vänja även fåren allteftersom också. De går fortfarande förbi mig så när vi gör en delning behöver jag ha staketet bakom mig. Men där delar vi gruppen på nästan ingen tid alls nu. Jag tänker att vi blir experter på att manipulera när det inte fungerar som det ska. Alan spelar med på ett tydligare sätt än förut. Det ska bli så kul att se hur det går för oss och vad instruktören säger när vi kommer tillbaka.

Dagen innan vi skulle åka till en ny lektion var det så halt överallt att jag motvilligt bestämde mig för att inte träna alls. Blåsten var uppe i stormstyrka och det regnade på den isiga och leriga marken. Jag vill verkligen inte utmana ödet när det är extra hög risk att Alan gör sig illa, skadade hundar har jag faktiskt nog av här. Halkrisken var så klart stor för fåren också och en tacka som fläker sig får antagligen en dålig prognos. För att inte tala om ett benbrott…

Det blev till att titta på filmer ifrån Ik1-tävlingar och spackla fönstersmygar i stället. För tredje gången. Varje liten insats leder framåt, så här nära ett slutresultat har det aldrig varit men jag erkänner att mitt tålamod med vardagsrummen är i stort sett slut nu. Men det blir fint!

Jag är så orolig att något fallande träd ska skada husen, bilen eller staketen. Naturligtvis var det omöjligt att somna på kvällen och plötsligt hörde jag på nära håll det jag fruktade mest -knaket och dunsen av ett träd som ramlade. Det kändes i huset och ljuset svajade. Jag klev upp ur sängen och gick ut i snöyran och lyste med pannlampan runt hela boningshuset som såg ok ut!

I morse när det ljusnade upptäckte jag att fåren stod och åt av knopparna på ett fallet träd som ligger över el-linan som går till huset. Linan måste vara elastisk, det ser helt otroligt ut. Olyckan är anmäld till elbolaget och fåren utestängda ifrån den delen av hagen, de får äta mera sedan när livsfaran är över. Vindriktningen har svängt, flera träd har ramlat här hemma och några ser ut att ge upp när som helst. Hatar blåst! Det kan bli hur dyrt och besvärligt som helst innan den mojnar.

Storm, regn och snö gjorde tyvärr också att vi aldrig kom iväg till någon kurs, det är minst lika dåliga förhållanden uppåt i landet. Så himla synd, lektionen låg så bra i tiden efter den förra, vi behöver verkligen mera hjälp nu.

Alan fick göra en insats här hemma när jag gav fåren morgonhöet. Två tackor förväntade sig fodret på den vanliga platsen så de kom på fel sida staketen eftersom jag gav dem maten utanför fårhuset istället. A började med att hämta Sinta som irrade bakom nätet i hägnet. Han var tvungen att springa ut genom den närmaste grinden och sedan ta ut en båge runt tackan. Det gjorde han väldigt lugnt och bra men där syntes sedan att han behöver bli mera självständig. Alan fastnade bakom ett träd så jag fick pyscha. Då vände A åt rätt håll utan att jag visade så han förstår sin uppgift men behöver bli självsäkrare och ta initiativ i sådana lägen. Jag kan prova att bara gå därifrån när det händer men fåren följer efter mig så hela situationen ändras och då blir det ju ändå jag som tar initiativet. Knivigt, men Alan samarbetar!

Berta stod kvar i trädgårdshagen, jag sa Look Back och A vände och sprang igenom ytterligare en grind och där skötte han sig självständigt och lika balanserat. Skillnaden mellan de båda hämten var att Stinta stod stilla och Berta sprang när Alan kom. Som hjälp på en fårgård börjar han faktiskt bli jätteduktig, det som behöver tränas mest just nu är närarbetet vid delningar och fålla. Vår läxa alltså. Vi jobbar vidare med den, jag får väl skärpa till mig lite så att vi blir bättre. Nya tag, och nya träningstider ska bokas.

Alan fick följa med när vi skjutsade Amelia till ridskolan idag i stället.

Den underbara ponnyn heter Day Dream förstås.

/Marie

Vårt nuvarande arbetssätt som har blivit lite för överinlärt och ensidigt lärde vi oss på sommarbetet. Hagen där är stor och tackorna började springa i stort sett redan när vi kom dit. Alan var tvungen att ta ut flankerna så långt det gick och gömma sig i det höga gräset.

Vi jobbar därför nu på nära håll med att Alan ska visa tydligare att han arbetar tillsammans med mig och samtidigt veta att han behöver ta egna initiativ. Jag ska kunna styra men A måste förstå nyanserna i jobbet utan att jag kommenderar, han är mycket snabbare och bättre än jag på att läsa tackorna. En sådan kunskap kommer inte över en natt. Första veckan efter kursen var det svårt, lilla A förstod inte. Då bestämde jag mig för att göra som vi gjorde i början innan han lärde sig höger och vänster. Jag använder mitt kroppsspråk och visar vart han ska på ett tydligt sätt samtidigt som jag säger åt honom om han inte reagerar när jag stannar eller byter håll. Därifrån har vi ändå en bit kvar till att A ska se på mig och fåren vad han ska göra utan att jag behöver påminna eller styra honom.

Den här andra veckan med träningsläxan tycker jag att i alla fall att A har öppnat upp lite? Ifall jag inte korrigerar honom springer han fortfarande långt iväg i en jättestor båge med skygglappar på tills jag säger åt honom. Det är dock lättare att få loss honom ifrån alla gömställen och det kan till och med hända att han springer förbi någon rishög om jag pyschar.

Den andra delen i läxan är att dela gruppen och springa runt de avdelade tackorna ett helt varv. Så småningom ska vi också kunna byta och springa runt även den andra gruppen. Åt båda håll. Där finns det två stora svårigheter förutom att hålla ett väl avvägt avstånd till tackorna. För det första vill fåren så snart A inte är i vägen springa tillbaka till sina kamrater. För det andra vill Alan helst springa ett STORT varv och samla ihop ALLA fåren igen. Så om man tänker efter är det faktiskt av elva individer bara jag som vill att A ska springa ett mindre varv.

Oftast tränar vi i ca tio minuter, vi slutar när vi har lyckats med något. Idag hade jag tänkt att vi skulle utöka träningspasset och komma lite längre. Tackorna är i stort sett omöjliga att dela på ett fritt område. Jag har verkligen försökt -helt utan att det har fungerat. Alla går förbi och ihop igen bakom mig. Alltså tog vi gruppen till staketet där det efter många om och men gick att dela den.

Men… När vi hade flyttat en av de avdelade små flockarna en liten bit så sprang fåren ihop igen. De beter sig inte alls som kursfår gör, Alans tackor följer efter när vi föser bort den avdelade gruppen. Först går en fårgrupp, sen Alan och jag och sist den andra fårgruppen, alla åt samma håll. Att fålla in bara den ena gruppen skulle vara ännu svårare, dit har vi verkligen inte kommit ännu. Draget mot de andra tackorna är jättestarkt och fåren älskar att springa tillbaka, de bockar och skuttar helt vilt. Bara att börja om.

Efter att Alan satt sig i respekt hos Salmbär, hon gick och fnyste medan hon faktiskt anslöt till de andra, och några envisa delningsförsök senare fick vi i alla fall iväg endast den ena gruppen mot den bortre delen av hagen. Vi lät fåren stå en stund så att de skulle slappna av lite och jag passade på att ta några bilder. Nu var avståndet till den andra flocken så stort och staketet så nära att A skulle hinna springa runt tackorna ifall han skyndade sig och bestämde sig för att hålla sig till de får vi hade närmast. Det gjorde han! Duktigplutten! Då avslutade vi så klart, jag hoppades att Alan skulle komma ihåg det sista som hände.

Jamen visst gick vi ut en gång till lite senare på eftermiddagen. Det funkade då också!

Har förresten fått tag i ett nytt sommarbete, jag är tyvärr inte säker på att jag får behålla det vi har haft hittills.

Han är så fin min Alan. 

/Marie

Det lilla fjolårslammet beter sig faktiskt helt respektlöst även mot de andra vuxna tackorna, inte bara mot Alan. Hon kan ställa sig mitt i höet och flyttar sig inte ens när de äldre fåren stångar henne. Kanske hon rent av var ett flasklamm? När jag köpte Salmbär fick jag veta att hon är trilling och inte växte lika bra som sina syskon. Ska fråga vid något tillfälle, jag har inte tänkt på det förut men när jag tittar på fåren genom fönstret ser jag vad som händer. Lilltackan är alltid först av alla framme vid staketet när jag går ut så då ser jag inte gruppdynamiken bland fåren på samma sätt som när jag inte är i närheten.

Får eller stenar? Det här var min utsikt ifrån matbordet, nu är de stora döda björkarna borta. Tråkigt, men de var nog gamla.

Hittade ytterligare en jättebra film som visar herdelivet i Skottland.

“The Last Shepherds - Full Video - Hill Farmers – Northumberland”

https://www.youtube.com/watch?v=8hst6V71nlI

Både C och A har varit inne och pinkat på målarbockarna i vardagsrummet om de har fått chansen. De har smugit med det och jag har inte lyckats ta någon av dem på bar gärning tyvärr. Senast var det Alan, det vet jag eftersom Copper inte hade varit inne i huset. Möjligheten finns att A kanske till och med rinner över grinden som sitter mellan köket och lilla hallen där hundarna normalt är. Jag tror inte det, han skulle nog inte hoppa tillbaks ut till hallen igen i så fall. I sammanhanget påminde mig Eva om en bild som är så himla rolig!!!

https://villfarelserart.se/

Hahahaha!!!

Vi kom iväg till lektionen i alla fall, bara en dryg vecka senare än planerat. De saker som jag hittills egentligen inte har fått bättre det senaste halvåret visade sig tydligare än någonsin och det var ju bra.

På grund av snö och halka bestämdes det att vi skulle vara i en trädgård i stället för i träningshagen. Vilken himla tur! Där fanns en stor hundkoja, trädgårdsbord, träd och buskar att gömma sig bakom och det gjorde Alan precis som han gör hemma när tillfälle ges. Instruktören förklarade att just att gömma sig och smyga osedd är en av delarna i jakten och en del Border Collies visar upp det beteendet. Jag har tänkt att Alan pausar lite ifrån något som är jobbigt, hoppas i så fall att det är huvudet som behöver vila och inte hans höft eller knä. Men det ser faktiskt inprogrammerat ut när Alan gör så.

För att jag ska kunna vara tydligare behöver jag se mer i detalj vad jag ska kräva av hunden och nu tror jag att jag vet lite bättre vad jag ska få till i vår kommunikation. Instruktören visade med ett par av sina hundar och jag såg skillnaden mot när Alan vallar väldigt tydligt. En av tikarna var bara åtta månader men den hade en annan attityd både till fåren och till föraren än vad jag har fått till med A. När jag åkte hem ifrån kursen var jag så himla glad eftersom så viktiga bitar hade fallit på plats. Det är verkligen som jag skrivit tidigare, det dröjer ett tag innan man på riktigt ser detaljerna i helheten. Ofta är det hundarna som är duktigast på att visa för mig. Sen vet jag så klart att vi gör andra delar i vallningen bra och bättre än för ett halvår sedan men man får inte missa några grunder.

Det var så kul när instruktören pratade och ritade med en stav i snön och förklarade olika scenarion. Han visade att ifall en hund gör så här (som när A skar in i bågen och gick för nära fåren) så blir det så här när den ska ta in fåren i en fålla eller genom en grind. Precis! Så har ju A gjort hela tiden, skurit in mot grindarna och skrämt ut tackorna i stället för att springa i en vidare båge och stoppa rymligar som springer förbi öppningen. Jag har naturligtvis fattat att felet är att A skär in, men hittills har jag inte fått någon ordning på det utan det har i stället blivit ett inövat fel.

Att få höra många olika råd och lösningar som man får av olika instruktörer gör också sitt, efter ett tag har man lagt pusslet. Jag behöver veta var och hur jag ska kliva in, Alan måste få tydliga besked.

Under lektionen kom min aha-upplevelse första gången när jag såg valpens minspel, den var väldigt sugen på fåren men koncentrerade sig stenhårt på att hejda sig efter förarens önskemål. Sedan såg jag hur den äldre hunden hade stenkoll på åt vilket håll instruktören vände sig och förstod vilka får de jobbade med när tackorna stod på två olika platser i trädgården. Sa jag förresten att det var över fyrtio tackor på tomten? Utan ett ord ifrån föraren räckte det med hans kroppsspråk, tiken rörde sig med honom eller längre bort ifrån honom och fåren allteftersom instruktören flyttade sig. Julie i Skottland visar också på liknande sätt samma sak på sina filmer och jag vet att jag provade att torrträna just det här ett par gånger när A var yngre men då upplevde jag att han kroknade. Om jag hade kunnat mera själv hade det naturligtvis gått bättre.

Även den unga hunden på den förra instruktörsledda träningen jag var på fick träna på att lyssna bättre, men hundars beteende skiljer sig ifrån varandras. Alan har en mjuk framtoning men faktumet att han inte automatiskt rättar sig efter mig behöver jobbas med. Orsak och verkan hänger ihop, jag har lärt A att göra fel tyvärr.

Lite komihåg för mig igen, vet att jag skrivit om detta tidigare: Stoppa fåren framför mig, hunden ska stanna bakom fåren på ett bra avstånd när jag stannar, den ska balansera fåren mot mig- om jag rör mig åt ett håll framför fåren ska A röra sig åt samma håll på andra sidan utan att jag säger något/curlar. Det hade jag inte tagit fasta på/glömt tyvärr och det kommer att ta tid att vända, Alan blir ju van vid det han blir lärd. När jag delat i två grupper ska jag stå vänd rakt mot den ena gruppen och då ska A vända sig åt samma grupp utan att jag behöver säga något. Om han inte visar respekt ryt i. Träna på att A ska springa snabbt runt den ena gruppen, alltså mellan grupperna runt den ena som jag vänder mig emot. Jag springer åt samma håll efter A och pyschar för att A ska skynda sig till balans. Stannar jag ska A stanna på andra sidan. Curla inte genom att säga stanna. Om han gömmer sig säg höger eller vänster och driv igenom. Den var jobbig för A, han blev jättetrött och faktiskt klängig både på instruktören och på mig.

Här börjar jag skotta, nästan fyra timmar senare var jag klar, då var det mörkt och pannlampan var nödvändig sedan länge.

Under året som gått har jag fått många bra tips och råd men tyvärr har vi nog halkat av vägen lite nu ändå. Grejen är att A behöver vara mera lyhörd för vad jag gör. Som sagt är det lätt att hamna i enkelspårig momentträning när man inte är så erfaren och hunden lär sig det den gör. De här svårigheterna vi har hamnat i nu har jag inte haft några egna lösningar på, Alan har lärt sig några saker han inte borde ha gjort.

Såå glad jag var när jag åkte hem, det blir tufft för A men det här ska vi vända. Jag har åttamånadersvalpens gulliga minspel på näthinnan. Den attityden ska vi leta efter. Vi ska träna hemma ganska korta stunder i taget tänker jag även fortsättningsvis. En ny lektion är bokad om tre veckor, då åker vi tillbaka. Läxan ska övas på så mycket vi kan men det är svårt och kommer att ta sin tid innan vi får till det. Instruktören sa förresten att Alan kan ordet Bort! nu.

/Marie

Min kurs blev inställd eftersom instruktören var sjuk. Otur! Jag märker ännu mera hur kul jag tycker det är att träna och ta lektioner med Alan när någonting plötsligt inte kan bli av. För att trösta mig lite letade jag efter någon bra vallningsfilm på Youtube. Haha jag hittade precis den känslan jag sökte i en film som handlar om ett år med skotska vallhundar ”The Year of the Working Sheepdog”! Bang-on! De är verkligen riktiga hundar de här Collierna. Underbara.

https://www.youtube.com/watch?v=eWTqvuI47_s

Första tulpanerna för i år!

En ny tid för kurs kunde så småningom bestämmas men vi hann ändå med en repetitionslektion på närmare håll först. Framåttrycket i drivningen har blivit bättre, det syntes på kursfåren att vi har övat på det. Hemmafåren och trädgårdshagen är ganska olika de tillrättalagda förutsättningarna som finns där vi tar lektioner. Förhoppningsvis kan jag bli bättre på att manipulera träningen här hemma så att jag kan förutse och kompensera för svårigheter och allt som faktiskt händer. En större kunskap behövs, det är inget quick fix precis. Både Alan och jag blev trötta i huvudet efter en stunds tankearbete.

Jag beskrev för instruktören hur det går till när mina får antingen är tröga och stannar och stångas eller springer i full fart tillbaka mot uthuset och kompisarna som är instängda i fållan. Det blir mer likt jakt och Alan får svårare att stanna eller gå sakta med driv i stegen. Ett tips var att driva fåren snett emot draget i stället för rakt emot eller rakt ifrån. Det ska vi absolut försöka mera medvetet med!

Jag berättade också att Alan ibland gömmer sig bakom träd och rishögar i stället för att gå emot tackorna till exempel när de ska in i fållan eller drivas iväg ifrån draget vilket kan upplevas jobbigt ifall något får vänder om och hotar. I sommarhagen ”fastnade” han i det höga gräset i liknande situationer. Svaret på det blev att jag ska vara tydlig med vad jag vill och rådet kändes bra eftersom det också har varit min egen lösning på de uppkomna situationerna. Beteendet känns igen ifrån retrieverträningen då en del hundar kan sticka huvudet i sanden och andra istället kutar snabbare i situationer där de kan känna sig osäkra och obekväma. Liksom en del folk..

Vi ska komma ihåg att öva mera på att flankera. Höger, vänster korta sträckor omväxlande med framåt och längre bågar. Ibland till klockan kvart i, ibland till kvart över, ibland till klockan tolv eller klockan sex. Jag ska hejda A när han skär in kurvan och när han gör den för vid ska jag kalla in honom närmare fåren. Man kan också ta hjälp av ett staket och det är ju bra att veta eftersom hagen hemma inte är så stor, det kan ju vara en fördel med det då.

Fler komihågsaker: Ha A till höger om mig när han ska skickas ut till höger. Det har vi tränat för lite på det senaste året, det är för tillfället svårt för A att gå på min högra sida. Gå framåt mot fåren tillsammans med A och säg sedan höger eller vänster så börjar han inte bågen så vid, alltså för att motverka att han ökar avståndet till fåren. A har lätt för att ta ut bågarna, han behöver veta när han ska springa långt ifrån tackorna eller inte. Säg inte höger eller vänster från ligg just för att han inte ska ta ut bågen så vitt om det inte är läge för att han ska vara vid. Låt honom alltså börja med att gå rakt emot gruppen, sedan flankera direkt under rörelsen. Tänj och variera avståndet mellan mig och hunden, det gick lite bättre att nå A när han var fyrtio meter bort än det gjorde på sextio meters avstånd. Ja nu är det svårare igen att träna vallning!

Mot slutet av lektionen skulle Alan självständigt balansera fåren mot mig för att släppa på spänningarna. Jag rörde mig framför gruppen men då hade A glömt vad balans var, han var helt inne i momentet att driva och tackorna fick fart förbi mig. Det märktes att han var trött även när jag skulle kalla in honom, Alan kom inte för jag och instruktören hade varit inne och stört så mycket en lång stund.

Vi får helt enkelt hålla ut i den här träningen för att bli bra. Det viktigaste nu är att jag förstår hur vi ska göra så att jag kan förmedla allt till Alan. När vi tränar hemma igen dagen efter en lektion går det alltid mycket bättre än det gjorde före kursen. Antagligen för att jag är säkrare på hur jag ska göra och är tydligare mot Alan. I det stora hela går det framåt.

Vilar och svalkar sig efter dagens träning.

Jag valde att komma en stund före min tid för lektionen eftersom jag ville titta lite när andra hundar tränades. Det hade kommit ett gäng ifrån Dalarna med Border Collies i olika åldrar och utbildningsstadier. En tik var superduktig, i mina ögon lydde hon minsta kommando. Jag stod och undrade hur hon skulle arbeta praktiskt utan så många kommandon? I mitt sätt att träna är det en balansgång mellan hur exakt hunden ska vara i åtlydnaden av kommandona och hur mycket den behöver kunna arbeta efter eget huvud. Det är den svårigheten som gör att jag gillar hundarbeten som hundarna är avlade för. De är specialister och vet genetiskt vad de ska göra men för att bli ett bra verktyg för människan utvecklar vi samarbetet.

En annan tik var nog ganska ung, hon behövde lära sig att lyssna och fick öva i en tjugofemma. För mig var det inte helt klart vad de egentligen tränade på så jag frågade efteråt. Just att se och höra när andra tränar gör att man blir bredare i sitt eget kunnande. Sååå kul det är!

Sista strykningen i taket ska börja!

Förresten har jag målat färdigt taket i vardagsrummet nu, det var verkligen en uppförsbacke det. Simply Red som jag lyssnade mycket på på åttio- och nittiotalet fick dra mig igenom det sista facket bland terpentinångorna. På den tiden hade jag många fler projekt än jag har nu så jag försökte lura hjärnan lite och musiken funkade faktiskt! Första gången när man måste trycka in färgen i träet går trögast, det fick jag hjälp att slutföra som tur var. Tredje gången efter många dagars torktid går det lite lättare men då krävs det i gengäld vissa speciella vinklar mot lampskenet för att man ska se var man har målat senast. Man får stå på golvet och försöka se var det ser blankt ut eller inte.

Det mentala draget verkade vara åt den nyuppsatta tapeten, det kändes så bara för att jag koncentrerade mig så mycket på hur jag strök åt det hållet. Risken fanns att jag skulle tappa kontrollen om penseln skenade eller skvätte, det vore ju katastrof. Nacken och balansen säger upp sig efter ett tag och händerna skakar. Tur man fick kompispeppning via messenger och telefon på slutet!

Men… Egentligen gillar jag verkligen alla renoveringsprojekten. Det är underbart att kunna vara med och göra så att det gamla huset blir fint igen. Nu ser jag fram emot att färgen torkar en gång till så att alla små tejppluppar som jag satte upp över de smidda spikarna kan skrapas bort. Efter det får jag väl backa lite och bättra på med färg där det behövs. Sen är det bara resten kvar.

Man kan faktiskt dra många paralleller med hundträningen i mitt övriga liv, ja det är rätt, jag älskar att se linoljefärg torka.

/Marie

Julaftonen är över för den här gången, det är alltid roligt när ungarna med respektive och barnbarn kommer. Vi spelade spel och då kommer många uppiggande egenskaper fram. Jättekul! Renoveringsarbetet fortsätter snart igen.

Alan är alltid positiv, en liten ständig glädjespridare. Vi tränar en stund de dagar jag är hemma när det är ljust. Ibland känns det bra och ibland är jag slarvig, då får vi göra bättre gången efter. Det gäller att variera uppdragen eftersom tackorna också får förutfattade meningar om vad som ska ske ifall vi gör likadant för många gånger i följd.

Alan kan välja att inte vända tvärt vänster eller höger utan i stället gena så att han kommer nära tackorna när han har drivit dem till slutet av hagen och de ska vända tillbaka. Då får gruppen hög fart och A jagar efter, det är så klart lite upphetsande. Detta skulle kunna vara ett tillfälle för mig att försöka få honom att lära sig att gå sakta, men det fungerar inte eftersom fåren springer tillbaka mot uthuset av egen vilja. Tackorna saktar inte av även om A gör det. Det blir alltså ingen aha-upplevelse för Alan så han lär sig egentligen ingenting även om jag får honom att ta det lugnt. Förhoppningsvis kanske han ändå minns mitt kommando Sakta? Nej, han behöver se den önskvärda effekten av det också, jag får hitta en annan väg.

Hundarna var med på friluftsdag på jobbet. Med facit i hand en dum aktivitet, fyratusen kronor fattigare plus en hel massa extra jobb. Men Alan skötte sig bra som vanligt.

Ögonen är viktiga för hur jag uppfattar ett djur eller människa, Alan kommer att få den här blicken när han blir äldre. 

Vi har även roat oss med lite retrieverjobb, A brukar få hämta någon dummy när Copper tränas. Även det gör Alan med sann glädje trots is och kyla både i luften och på dummisarna.

Lilla Salmbär börjar så småningom acceptera att hon ska följa med de andra fåren. Jag delar av olika anledningar oftast av henne och Berta som är halt så att de inte följer med när vi tränar.

Snart ska vi långväga på vallkurs igen. Om vi ser tillbaka på första gången vi var där för ett år sedan så har vi växt till oss och blivit bättre. Råd behövs då och då, jag brukar förstå innebörden av dem ungefär ett halvår efteråt!

/Marie

Det här med att flytta fårgruppen framåt utan att jag går med, det fungerar verkligen inget vidare! Får är så klart också vanedjur och tror att de ska göra som de gjort förut, dvs. hålla sig hos mig. Nu vill jag att Alan ska flytta dem ifrån mig med driv i stegen. Gänget stannar och A springer i stället runt till andra sidan. Tackorna låter sig inte skrämmas ens då jag viftar med en kvist för att de ska gå undan. Alan har ännu inte lärt sig hur det ska vara eftersom fåren växer fast och det inte har blivit rätt.

Annars är Alan bra på att fundera och klura ut saker. Han har varit med på jobbet ett par gånger och en dag visade jag honom en stor hård boll som man kan lägga matkulor i. Alan har aldrig sett några liknande leksaker förut men han förstod direkt vad han behövde göra för att få ut maten. Labradorer löser ofta saker med fart och våld men lilla A puttade lite försiktigt med nosen och kulorna trillade ut i jämn takt. (Inte så svår uppgift.)

Nästa gång visade Agneta targetträning för prova-på-elever och Alan fick vara med. Den lilla Collien lärde sig på nolltid att trycka nosen mot en tejpbit för att få mat, även när tejpen sattes fast på en dörr. (Lite svårare kanske.)

A är verkligen klok på riktigt, det har han bevisat på många sätt, t.ex gjorde han det när jag själv var uträknad en gång. Han gav sig inte, utan på sitt mjukt pockande sätt fick han mig på benen fastän jag var likblek  när jag sedan såg mig i spegeln. (Jättesvårt!)

Alan är verkligen en lagspelare, han jobbar på att pigga upp Copper också som har skurit av en trampdyna. Varje gång C är med på skolan för att visa elever något så gör han sig illa i tassarna, förra gången var det brännässlorna. Jag märkte att C mattades ovanligt snabbt när han sökte efter dummisar i dungen och jag blev lite förbryllad så vi avslutade med att göra uppgiften lättare. När vi kom hem såg jag blodet i snön och trodde att det var Lassie som börjat löpa men det var alltså Coppers stackars tass, lite senare hoppade han stundtals på tre ben. Alan distraherar C så att han inte ligger och slickar på såret, jag har faktiskt inte sett det beteendet sedan A var liten valp.

Sällsynt med retrieverträning i skogen så här års, det är jättesvårt att hitta de kalla och blöta tygapporterna i sånt här väder.

En massa snö har det kommit, hoppas verkligen att den försvinner snabbt men det verkar inte så eftersom minusgraderna hänger i. Målandet har varit lågprioriterat väldigt länge men nu ligger det före snöskottning, städning och annat. Helt klart har jag egentligen inte tid med något utöver det vardagliga men man vill ju ändå få allting bättre även i det stora hela.

En kväll tog det mycket längre tid än vanligt att ta sig hem, skönt att man inte var inblandad i olyckan.

Det känns i alla fall som terapi när jag kommer så långt som till själva målningen. Medan jag penslar kan jag lyssna på musik och fundera över hur jag ska få till det med Alan Blixten Vallan. Om det är ljust går vi så klart ut och tränar en stund medan vi tar rast ifrån balsamterpentinångorna och då mognar tankarna.

Fåren rör sig bättre ifall vi sätter fart på dem redan uppifrån uthuset! Jag står kvar där och eggar Alan att trycka på genom att säga Höger och Vänster i snabb takt omväxlande med att smacka, klappa i händerna och heja på. Det piggar upp även lilla A och han kommer ibland till och med farande i luften och flyger på den som vänder tillbaka (han biter inte). Vi uppfostrar fåren tillsammans och jag tänker att det samtidigt ger Alan fler verktyg för att sätta sig i respekt. Elementärt!

 /Marie

Fåren är hemma igen. Vi gjorde en bra plan, tog elever och personal till hjälp och fixade får och staket på en dag. Så fint att allt fungerade, vi fick hem alla elnät också! Alan gjorde ett bra jobb, det var första gången han var med och lastade in fåren i hästtransporten. A förhindrade ett rymningsförsök av den stora svarta värmlandstackan, han agerade som den värsta stoppern och gjorde blixtsnabba vändningar precis framför tackan. Nu heter han alltså Blixten också!

Alltihop kom med på film, men som vanligt kan jag inte få in filmer här på bloggen.

Nu är det minst tio minusgrader ute. Kyla gör mig egentligen nästan handlingsförlamad men nu är det många bollar i luften. Det som är mest bråttom är att måla tak, väggar och lister i vardagsrummet, inte något Quick fix eftersom allt ska ske med shellack och linoljefärg. Om det vore varmt kanske färgen skulle torka lite snabbare men här är det tio eller elva plus i sovrummet. Lite varmare är det där det målas.

Först taktvätt och sedan lite tejp på alla smidda spikhuvuden, 244 st + 8 bultar, om ni undrar.

Jagandet efter flera färgburkar blandas med barnkalas tillsammans med fårskötsel och mycket annat plus jobbet förstås. Vi har också varit på kurs Alan och jag. En för oss ny men mycket erfaren instruktör som kom med bra tips på sådant som jag har känt att vi står inför nu. Alans coach (alltså jag :)) har noga valt instruktörer efter vad som känns uppnåeligt med tanke på var vi för tillfället står i förståelse och mognadsstatus. Vi har kunnat träna en gång här hemma efter kursen och jag tror att vi kommer vidare.

Eftersom mina får har så olika sätt behöver vi dela på dem och endast träna med Värmlandsfåren nu ett tag. Gotlänningarna är för tama och vill bara gå och klättra på mig eller muppa sig mot A. Jag provade med att ha endast två gotlänningar i gruppen (men inte tacklammet och en annan som stannar och stör det vi tränar på) men det räckte inte, vi behöver stänga in alla de grålockiga.

Vi jobbar på kommunikationen. Ett språk behövs för att få A att röra sig snabbt, sakta, närmare eller längre ifrån fåren, göra en låång flank eller en kort osv. Det ska fungera både när tackorna befinner sig där det är öppet eller nära ett staket.

Jag behöver ibland pusha och ibland säga till att A ska gå i ett långsammare tempo. Hittills har jag oftast placerat mig själv så att mitt kroppsspråk har hjälpt A att göra rätt men nu försöker jag stå kvar på ett ställe och få A att flytta fåren utan att jag hänger med. Alan har fått träna på att springa tre kvarts varv runt gruppen alltså springa förbi balanspunkten och inte stanna förrän jag säger till. Ibland får han springa bara ett kvarts varv och stanna före balanspunkten. Ifrån de lägena ska han driva fåren en bit rakt framför sig, lätt att det blir vingligt då.

A löser det oftast så att när han blir tillsagd att springa åt ett håll som känns onaturligt för honom och han ändå ger sig och vänder åt rätt håll tar han ut svängen jättelångt för säkerhets skull. Gulle! Men då måste jag försöka få honom att flankera närmare.

En annan sak som jag hoppas landade för mig själv på kursen är hur målbilden ser ut när Alan driver fåren framför sig. Han ska inte ramla in nära fåren, ramla in i eyet. Han ska trycka på fåren med energiska fjädrande steg som gör att fåren går undan, inte vänder sig och hotar. Som det ser ut på Julies skotska filmer.

Tror att detta är en skillnad och nyckelpunkt som jag sett men inte riktigt förstått förut faktiskt. Därför behöver vi nu Värmlandsfåren som går undan för Alan, så att han också får möjlighet att förstå den här tekniken.

Då kommer svårigheterna när tackorna väljer att springa åt olika håll..

Hepp!

/Marie

Usch så himla besvärligt och tråkigt det är med mörkret. Möjligheterna till vallningsträning har krupit ner under 30% eftersom jag är hemma dagtid endast på helgerna.

Vi har tränat ”Gå Bort!” då och då i flera veckor men Alan har förstått fel och vill helst bara öka farten och springa runt runt fåren. För att undvika detta har vi ställt tackorna i ett hörn av hagen, då kommer jag åt Alan bättre och det har blivit rätt ibland. Efter några övningstillfällen har jag dock fortfarande känt att A egentligen inte fattar vad han ska göra.

Nu har jag lagt till att jag slår mig mot benet med en tom Pet-flaska när jag säger Gå Bort. Då vänder A ut bakåt! Än så länge står jag kvar mellan A och tackorna men den nya taktiken verkar fungera så bra att jag tror att jag så småningom ska kunna stå lite vid sidan av linjen mellan A och fårgruppen för att längre fram kunna stå en bit bort och även bakom. Alan behöver förstå att det alltid är fåren han ska gå längre ifrån var han än befinner sig, inte från mig. Det går nog. Vi får inte göra det för många gånger i sträck bara, då blir A lite osäker trots att vi blandar med övningar där han driver fåren framåt.

Det finns en viss möjlighet att A kan följa med mig till mitt jobb ibland och vara med i ett klassrum i en paviljong utanför själva skolbyggnaden där man kan ha med sig djur. Tyvärr har jag endast två lektioner en dag i veckan där så det blir mycket tid i bilen eller i en kall rastgård resten av dagen i så fall. Hundarna har det på det sättet bättre hemma där de kan gå in i det uppvärmda hundhuset men när Alan följer med får han möjlighet att t.ex träna på att inte revirmarkera inomhus!

Förra gången A var med hade jag den första stunden i rummet Alan i koppel hos mig tills han hade vant sig vid den nya situationen och lugnat sig. Sedan ville jag ge honom möjligheten eftersom A behöver lära sig att det inte är tillåtet heller på bortaplan att pinka inne. Det krävs inga stora åthävor för att rätta till en Collie så jag passade på honom på avstånd och överraskade med en muntlig tillsägelse just mellan nosandet och benlyftet -det var nära att stolarna under bänkarna flög åt alla håll när han for därifrån! Den negativa upplevelsen av tilltaget förstärktes kan man säga och det var bara bra. Hm… Jag får nog se till att ta med honom snart igen.

För det mesta tar A i alla fall rätt beslut. Han är hur mysig som helst och hälsar gärna på alla. I lördags kom yngsta barnbarnet som nyss fyllt ett år och hälsade på och Alan gjorde sitt finaste och ville gärna kramas med honom också.

Jag har anmält oss till kurs på ett nytt ställe, närmaste nya fårhagen hittills. En entimmeskurs, det ska bli jättekul!

/Marie