Det har inte blivit mycket tränat sedan vargattacken. Om ett par veckor kommer tysk TV för att intervjua mig angående hur jag ser på vargfrågan ur min svenska synvinkel. Vi ska spela in i min fårhage och jag ska se till att Alan kommer med på film så klart.

Siktet har ändå varit inställt på att starta IK1 igen så några roliga och bra kurser och lektioner har vi i alla fall varit med på. Platserna har varierat, det är fint med olika  infallsvinklar samt nya får och marker. Vi har varit i Dalarna, i Östergötland och tillsammans med uppfödarSusan uppe i Vallentuna. Det är alltid kul och eftersom Alan är en smart hund förstår han ganska snabbt hur vallningen ska gå till. Han gör egna upptäckter av vilka effekter olika rörelser runt tackorna får. Min egen förståelse blir förhoppningsvis också bättre.

Träningen av hämt har varit svår att få till mellan kurserna men sen kom tillfället i form av en fårägare som inte bor alltför långt bort. Så himla bra och givande det har varit att kunna öva extra just på hämten!

Jag anmälde till IK1 på Bråborg på Vikbolandet, både till lördagen och söndagen. Efter lördagens runda skämdes jag verkligen över hur dålig jag var. Alan fick slita hårt för att reparera alla mina misstag, han blev jättetrött. Vi fick ändå fullfölja rundan som hanns med precis inom tiden. Linjerna kom inte där de skulle men jag tyckte att det var viktigare att Alan fick driva fårgruppen med flyt så att han skulle få en bra känsla än att jag skulle flytta hit och dit hela tiden. Vi fick stora poängavdrag på precis allt så klart. Sällan jag har skämts så mycket över min egen insats. Jag hade god lust att be domaren om ursäkt efteråt, men han hade gått på lunch!

Till söndagens start var så klart min plan att bli mycket bättre! Jag ville hitta känslan som vi kan ha när vi tränar som bäst. Det är ganska likt att hoppa en bana med häst, ett sinne för hela banan men inte gå händelserna i förväg utan vara här och nu och koncentrera sig. Delarna fungerade och Alan var inte alls så trött när vi var klara. Alan är en sån fin hund! 

Vi placerades femma med poängen 85/45. Sååå roligt att få till en bra runda på tävling!

/Marie

Vi var iväg och fick en vallningslektion inför Ik1-tävlingarna som jag hade anmält till. Tränade grunder i en tjugofemma och förhoppningsvis la vi någon ny pusselbit i kunskapspusslet. Min plan att inverka så lite som möjligt har kommit ur kurs, jag har blivit tjatig igen när Alan ska driva fåren framåt. Det vill jag ju inte vara så nu behöver jag skärpa upp mig.

Ytterligare en lektion före tävlingarna var inplanerad men då kom annat emellan tyvärr. Hemska saker. Våra får på sommarbetet blev vargdödade. Vargen tog fem av sex tackor (Berta och Stinta bodde kvar hemma). Den enda lilla tackan jag kunde ta hem från betet var mitt räddaste Värmlandsfår, Lilla Kråkan. Hon var biten i nosen men hade klarat nacken och ryggen och kunde röra sig obehindrat. De andra fåren var en ruskig syn att se. Många personer kom och hjälpte till i hagen, jag är evigt tacksam för det. Sånt där kan man inte göra själv, det behövs veterinär, Länsstyrelserepresentant, starka armar och en traktor, grindar, lada att förvara kropparna i tills Lantbrukstjänst kommer och hämtar dem och så vidare. Vargen hämtade sin mat mitt på dagen med människor ute i den angränsande trädgården. Staketet är bra, det intygades av Länsstyrelserepresentanten. Alan fick hjälpa till bland de döda tackorna att få in den vettskrämda Lilla Kråkan i min hästtransport vilket INTE var lätt, det ska gudarna veta. Allt gick dock lugnt och sansat till så med gemensamma krafter blev Lilla Kråkan lastad och kunde därmed också undersökas närmare.

Ett dödat får fick ligga kvar i hagen över natten men den efterföljande skyddsjakten när vargen kom tillbaka misslyckades tyvärr.

Attacken skedde på tisdagen, på torsdagen hade jag bestämt en ny vallningslektion men den fick avbokas eftersom jag i stället lovade att ställa upp i en intervju för Svt Öst. Tydligen är det svårt att få drabbade fårägare att ställa upp i intervjuer, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Alan fick följa med, han gör ju sig alltid bra på bild.

Se inslaget här:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/marie-danielsson-i-tjallmo-forlorade-sina-far-i-vargattack

Vårt tävlande går framåt helt klart. Första gången jag anmälde var i höstas men då blev jag sjuk så då kunde vi inte ens åka dit.

Så kom då lördag och söndag med debut i IK1. Alan gör som han brukar hemma, han är en klippa 😉. Det kom inte som någon överraskning men vi behöver erfarenhet av sådana förutsättningar som är på en vanlig tävling, nämligen att fåren står synliga och stilla 150 meter bort på ett klippt fält.

På lördagens tävling sprang fåren av banan för de flesta startande, antingen upp i en angränsande naturhage till höger lik våra egna hemmaförhållanden eller åt andra hållet till vänster mot en ladugård. Jag försökte att inte låta A se vartåt fåren avvek utan endast titta där de blev hämtade ute på vallen. Alan hade i alla fall nästan hela situationen klar för sig utifrån sina egna erfarenheter. Fåren skulle hämtas i den kuperade hagen med det höga gräset, punkt. Det gick faktiskt inte att få honom att titta åt något annat håll eftersom han inte noterade de utställda tackorna. Vi kom alltså till startpinnen den dagen. Ingen av de startande lyckades hinna hela banan på de nio minuter som stod till förfogande. Svårt!

På söndagens tävling var det samma bana, gör om och gör bättre! Om möjligt var jag ännu mer noggrann med åt vilket håll Alan tilläts titta innan sin start. Det satt en person med hund på en sten i den angränsande hagen så den dagen trängde sig inga får igenom staketet för att gömma sig där. Alan hade dock sin plan klar. Jag hade också förfinat min egen planering så när jag märkte att Alan fortfarande var fixerad vid beteshagen till höger vred jag mig lite åt det hållet och sa vänster. A sprang åt vänster för att svänga upp emot betet men då stannade jag honom. Han hade alltså kommit en liten bit närmare tävlingsfåren! A stannade och jag sa ”Andra fåren” flera gånger tills han började titta ut åt andra hållet -och plötsligt upptäckte A de utställda tackorna. Då sa jag vänster igen och han sprang och hämtade dem! Nja han stannade innan han kom runt bakom gruppen, precis som han har varit tvungen att göra hemma på grund av staket och springande får och grindarna som tackorna skulle passera igenom missade vi helt… Alan fick i alla fall hämta och även visa att han är ruskigt snabb när han parerade tackorna så att fåren inte hann rymma till ladan efter att de rundat mig. Där (eller för länge sedan) var våra poäng slut så domaren bröt. Men vi kom i alla fall längre än till pinnen där vi fastnade dagen innan. Min reflektion är att A inte i första hand letar får med ögonen utan i stället som han är van -med nosen utan synlig fårretning. Men som sagt -lite längre kommer vi för varje gång vi anmäler till tävling. 

Snart ska vi på en IK1/Ik2-kurs i två dagar. Förhoppningsvis ska vi lära oss mer om att hämta får på öppen mark. Så nästa gång vi startar på tävling ska vi komma ännu längre "i programmet"!

Idag regnar det hela dagen, det är rätt skönt tycker alla gårdens invånare.

Nu följer mycket pappersjobb som ska skickas till Länsstyrelsen, ytterligare många timmars arbete för många personer. Så här kan vi inte ha det i Sverige. Jag har till att börja med kontaktat Föreningen för Svenska Allmogefår där jag är medlem. De hänvisar till Svenska Fåravelsförbundet. Jag tänker gå vidare.

//Marie

Den här nyårsaftonen var jag beredd på att Alan skulle reagera när grannarna sköt fyrverkerier. Jag kom ihåg hur arg jag var när de höll på så länge förra året så först tänkte jag att A inte skulle vara med mig utan med Lassie som inte blir påverkad av sånt. Sedan beslöt jag att det var bättre att Lassie var med Guy så jag preparerade sovrummet med mörkläggning och musik i stället. Den här gången upplevde jag inte att smällandet höll på så länge och Alan ville tillbaka till de andra hundarna när det tog slut.

Vi har varit på en dagskurs i ett ridhus. Värsta kylan, isen och snöblåsten ute så det var helt klart bättre i ridhuset vilket var ganska nybyggt med fibersandunderlag. Jag har ju tillbringat väldigt många timmar i kalla ridhus så det var ingen överraskning att jag frös så att jag skakade. Man behöver ändå pigga upp sig och boka in roliga saker, inte minst på vintern. De små fåren var väldigt samarbetsvilliga och det var jättekul och intressant att titta på de andra kursdeltagarna. Nu börjar det kännas som att jag känner igen och kan koppla ihop några tankegångar jag fått höra av instruktörer. Ju mer man lär sig desto mera förstår man förhoppningsvis. För att komma ihåg och kunna gå tillbaka och bli påmind skrev jag även den här gången ner några anteckningar. Eftersom träningen alltid handlar om grunder blir det upprepningar av det jag skrivit tidigare, förhoppningsvis med nya kopplingar.

-Viktigt att hålla hunden öppen, den ska känna att jag finns överallt.

Alan är en mycket följsam hund men vi blir statiska, det märker jag ju. Inte minst i vardagssituationer som till exempel på promenader, där är vi väldigt förutsägbara både A och jag.

-Viktigt också att hunden kan gå sakta i skritt i kontakt med fåren. Däri sitter allt. Starta på nära håll backa själv av när det börjar fungera.

Alan släpper kontakten med tackorna, det får han inte göra.

-Hunden ska inte bara springa runt runt gruppen, den ska ha kontakt med fåren.

-Den ska inte följa efter, den ska valla.

A fick gå i skritt innanför med fåren utmed ridhussargen. Gäller att hunden är placerad precis rätt så att fåren skrittar och inte viker in mot mitten och inte stannar eller vänder. Svårast att placera A när tackorna närmar sig hörnen. Det här tränar vi sedan en tid i hägnet efter ett tips från en annan instruktör. Efter att ha känt på situationen med de nya fåren gick övningen faktiskt riktigt bra i ridhuset. Alan skrittade med långa steg och ett mycket bra driv.

-Om fåren rusar placera hunden på sidan, den ska förstå att den ska sakta ner när fåren saktar ner, inte vilja springa runt och stoppa.

Ja, det har jag också hört tidigare, vi är inte så bra på det ännu, det kräver mera träning.

-Stanna inte hunden, sträva efter ett flyt. Om hunden lägger sig, skicka åt sidorna aldrig framåt mot fåren. Gäller även kl 12 vid hämt. Håll hunden i rörelse!

Här är jag mycket bättre nu eftersom jag har en större förståelse för hur allt ska gå till. Det var bra att få höra att jag inte ska kräva att A ska starta rakt framåt. Jag har fått höra tidigare att jag ska vicka åt sidorna men jag har uppfattat det som en åtgärd som gör att A då slipper gå framåt vilket för mig har känts som att jag skulle ha gett upp på något sätt. Tydligen SKA jag inte framhärda i att A ska gå rakt mot gruppen från stillastående utan passa på när han redan rör sig. Flytet är det viktigaste för Alans mindset. Det är väl därför vi har kört fast i detta utan att komma vidare, ständig övning krävs nu för att vi ska hitta ett bestående flow.

Det här är en av de grundövningar man startar upp vallningen med. Vi gjorde det i lina på grund av min oerfarenhet men om jag skulle träna en ny vallhund skulle jag inte ha lina vid så många tillfällen om det inte behövdes. För mig är flytet i retrieverträningen också det viktigaste i början. Hundens arbetsglädje och dens förmåga att hitta sammanhang kommer helt enkelt först. Same same.

-Om du skickar runt som för ett hämt, låt hunden gå längre än till kl 12. Flytta själv för att få hunden att fortsätta springa eller vända.

Hunden ska jobba på att valla till mig om jag går omkring. Ja det här är en förlängning av en tidigare uppgift som vi fick vid en annan kurs på ett annat ställe men vi har inte lyckats riktigt ännu.

-Hunden ska vilja ta fåren till dig och jobba för det.

Jag har sett många exempel på att Alan inte automatiskt hämtar fåren till mig vilket jag har förstått är galet. Vi har fått vargar här hemma igen så vi har börjat stänga in fåren på nätterna. Ifall jag skulle ha dem instängda på dagarna också skulle tackorna säkert få matsmältningsproblem och bli sjuka, så jag tar in dem innan jag går och lägger mig och släpper ut dem innan jag åker till jobbet. På kvällarna är det mörkt och tackorna håller till där de får hö i det angränsande hägnet. För att hämta dem behöver Alan gå igenom en grind och självmant flanka ut så att han kommer upp bakom och kan driva fåren genom grinden och till dörren där de ska gå in. Hundarna har oftast ett lysande halsband på sig när det är mörkt så jag skulle kunna se vad Alan gör om jag rörde mig efter honom, men jag låter med flit bli eftersom jag vill att han ska hämta fåren självständigt. Fåren ser Alan men jag vet inte hur eyet funkar i beckmörkret. Det kanske är bra om tackorna inte ser Alans ögon, då behöver han hitta ytterligare någon strategi att flytta får eftersom hans eye ändå inte fungerar så effektivt på de tröga blandrastackorna ens i dagsljus?

Jag skickar iväg A och ställer mig själv i dörröppningen. Min pannlampa lyser in i fårens box så att de ska våga gå in när de kommer. Vi har gjort det här kanske tio gånger nu men endast en gång har fåren kommit utan att jag har behövt påminna Alan att han ska hämta dem. Vi får se när det lossnar för honom.

-Gör hunden osäker så att den räknar ut själv vad den ska göra.

Ja där hoppas jag att ovanstående kan vara en pusselbit.

-Om jag åker bort i två veckor så gör jag ngt svårt med hundarna när jag kommer tillbaka, inget som är lättare för att komma igång. Klarar de inte det är de inte bra, de kommer inte att kunna prestera på bortabanan.

Det här sa instruktören när jag nämnde att jag upplever att Alan gör som han brukar, både på hemmaplan och när vi är någon annan stans. Intressant koppling som jag efter lite funderande tror att jag förstår.

Instruktören sa också

-Jag tittar på hur föraren tränar hunden, inte i första hand hur hunden gör för tillfället.

Precis som i all träning. Man måste lära sig så man själv gör rätt.

-Variera träningen.

Kanske blir jag bättre på det allteftersom jag lär mig? Nu ligger vi mer eller mindre i ide och väntar på våren.

/Marie

Så då har vi kollat upp ifall vi har lärt oss tillräckligt mycket för att klara ett VP (vallningsprov). Det har vi! Lilla Papilonnen Alan är nu en vallhund och det har han fått ett diplom för. Så himla roligt!

Jag hade anmält oss till en IK1-tävling som gick för några veckor sedan men då blev jag tyvärr sjuk så vi kunde inte åka. Det hade känts bättre att göra en IK1 innan vallningsprovet eftersom IK1 är en inofficiell tävling och VP är ett officiellt prov, en egenskapsbedömning där resultatet registreras på Svenska kennelklubben. Planeringen var att få en mjukare uppstart men nu blev det All In för oss direkt. Så klart!

Gårdagens VP-domare är mycket kunnig och väldigt duktig på att verkligen se vad som händer på banan och på att överföra det till att tolka hundens egenskaper. Å vad jag gillar den kompetensen! Det blir så kul och konstruktivt att starta på sådana prov! Jag jämför så klart med motsvarande domare inom Retrievervärlden.

Han tipsade om att vi behöver jobba vidare på flytet i vallningen. A måste hitta ett jämnt tryck där han i kraftfull trav driver djuren framför sig. Hans driv har blivit bättre, absolut, men det är lite ojämnt och vi jobbar vidare med det. Jag tror att det har med allt möjligt att göra -självförtroende, mental uthållighet, förmågan att påverka djuren och också hans egen inställning att han inte ska vara nöjd med att ligga bakom ett träd eller i högt gräs och titta på tackorna. Våra får har också gett Alan mönster som kanske inte är optimala och min oerfarenhet har gjort att jag inte vetat hur jag tidigt ska ta tag i något som jag i och för sig kanske ser kan bli en dålig vana. Vi tränar vidare, vi kan faktiskt ändra våra mindset både Alan och jag, vi har båda under tiden blivit mer aktiva än vi har varit tidigare.

Alan gjorde några moment under provet riktigt bra och till och med bättre än flera andra. Vi har ju inte kunnat träna hämt speciellt många gånger men det fungerade ok.  Vi hade ett bra samarbete för att få de riktigt ovilliga tackorna att gå in i rännan. Fösningslinjerna kunde absolut ha varit rakare, speciellt den sista drivningslinjen då jag själv tappade orienteringen på banan en kort stund. Vi fick direkt in fåren i fållan och där inne hade A en jättebra hantering då hunden med sitt tryck ska flytta fåren lagom hårt tillbaka mot och ut igenom grinden. Det var inte alla hundar som hade den powern som A absolut har nu. De tuffa tackorna hotade gärna hundarna i alla närmoment. Delningen gick bra på andra försöket, inget spring runt runt utan jag kom ihåg att backa av och Alan rörde sig rätt på dragsidan av fårgruppen. A tar alltid helt naturligt tag i den avdelade gruppen och kan driva iväg tackorna och passar dem duktigt så att inte alla springer till varandra igen innan han samlar ihop dem.

Efter VP:t var det Östergötlands vallhundsklubbs klubbmästerskap. Det bestod den här dagen av ett tyst hämt (inga kommandon på vägen in, minuspoäng för varje kommande som gavs, det gick ändå hyfsat för oss. Jag var tvungen att vissla några gånger den sista fjärdedelen av sträckan tyvärr eftersom gruppen ville splitta sig åt draghållet), en delning fyra +sex djur, de sex avdelade fåren skulle drivas igenom två grindar som stod efter varandra och de fyra återstående skulle sedan lastas in i en hästtransport. Fyra ekipage av ca 17 fick in tackorna i hästtransporten. Inte vi tyvärr men det placerades tio ekipage och vi kom åtta! Hänsyn i bedömningen togs till vilken nivå hund och förare har tävlat på. Det var fera IK2-ekipage och några IK1-ekipage och vi och ett till på vallningsprovsnivå.

Det var verkligen svinkallt hela dagen!

Planen är att komma ut på IK1-tävlingar nästa år. Det här är så himla roligt!

Så titeln på den här bloggen -Alan, blivande vallhund- stämmer alltså inte längre. A är numera en godkänd vallhund. Allan-Vallan! En sån fin vovve han är, jag är så nöjd att jag hittade honom hos uppfödar-Susan. Alan är en arbetshund och en riktig kompis! För mig som tidigare helt oerfaren när det gäller vallning har A varit en jättebra ingång i det här hundjobbet. Jag är så glad att jag till slut gjorde något åt min önskan att skaffa en Border Collie, vilket jag har tänkt på i mer än fyrtio år.

Naturligtvis tackar jag även de instruktörer jag har tränat hos. Utan er hade det inte gått så här bra!

/Marie

Nu har Alan och jag blivit drillade igen så att vi förhoppningsvis kommer loss lite i träningen. När man inte kan så mycket blir man begränsad vad gäller lösningar och sätt att komma vidare.

Jag har ganska länge förstått att jag behöver bli snabbare i min kommunikation med A. Det har dock krävts en större säkerhet hos mig för att jag ska kunna bli det men nu kanske vi har kommit framåt lite till?

Vi fick öva på att öppna upp så att Alan tar mina signaler på längre håll. En stor del ligger i att jag och A behöver bli snabbare i närarbetet tex vid delningar. Det kan jag fortsätta träna hemma på tomten trots att ytan är väldigt begränsad. Vi behöver reagera fortare och inte vara så nöjda med att bara titta på fåren!

UppfödarSusan med Alans kullsyster deltog också på träningen. Det var kul att se hur fint Axa har utvecklats sedan jag träffade dem senast! Roligt att vi kunde vara med på samma kurs!

Alan gjorde en bra insats vid fårflytten tillbaka hem ifrån betet. Varken den stora svarta Värmlandstackan eller hennes panikbenägna dotter gjorde ett enda utbrytningsförsök den här gången när fåren skulle in i hästtransporten. En av Gotlandstackorna med dålig attityd försökte dock rymma förbi, men då var nog A lite väl nära så trycket blev för stort.

Jag fick en Labradoräggkopp i present direkt ifrån England. Den var så lik Guy, så jag var ju bara tvungen att ha en Alanäggkopp också!

Har anmält till en IK1 och funderar på att anmäla till även ett VP i höst. Nackdelen är att det är långt att åka till båda. Det kan ju ändå bli rätt kul kan jag tänka mig.

/Marie

Vi har varit på en liten tripp till Skåne. Så kul att träffa gamla kompisar som man inte ser så ofta. Alan och Guy var med och vi fick hjälp av duktiga instruktörer inom både vallning och retrieverträning i två dagar. Verkligen roligt!

Alan fick göra lite av varje med fokus på att flankerna skulle vara fina. På kurser är fåren alltid så samarbetsvilliga, gräset är kort och det finns sällan något att gömma sig bakom. Då är allt mycket lättare än hemma. A börjar bli helt ok för att starta i alla fall. Tävlandet är också en trappa av erfarenheter, att bli duktig på att tävla kräver träning. Hoppas att det finns någon IK1 som passar när det gäller tid och avstånd i höst!

Här står Alan bakom frysen och vädrar in fåren som har fri ingång på andra sidan väggen. Det går att hålla koll på Berta och Stinta även om man inte ser dem!

Våra andra får är på bete, jag är livrädd varje gång jag kommer till hagen att någon varg ska ha haft ihjäl dem. Vi tränar på och när jag får en ny idé om vad vi ska göra gör tackorna motstånd och springer åt fel håll hela tiden. Men vi är bättre än förra sommaren, det kan jag i alla fall se.

/Marie

Vi har varit på Banträning! En Ik1-bana var uppsatt och en erfaren och duktig domare gav en bedömning till varje ekipage. Det är verkligen givande och intressant att lyssna på alla kommentarer. Stort tack till alla i Östergötlands Vallhundsklubb som gör detta möjligt!

Alan på treårsdagen!

Alan har aldrig tidigare sett får på så långt håll som de här som han förväntades hämta på 150 meter. Jag fick hjälpa honom att titta åt rätt håll ut över fältet, de närmaste tackorna var de som redan hade gått en runda, de stod i en fålla bakom oss. Vi ställde oss strategiskt så att han fick se när hunden före oss hämtade sin grupp. Eftersom A är en smart BC förstod han vad han skulle göra.

Fåren var relativt lugna, bra för oss nybörjare. Varje grupp bestod av fyra tackor. Vid hämtet kom linjen tackorna sprang på lite till vänster om grindhålet vilket de egentligen borde ha sprungit igenom. Jag bestämde mig snabbt för att inte försöka justera linjen eftersom flocken sprang rakt mot mig och jag ville inte påverka och förstöra det intrycket för Alan. 

Alltså, vi har inte tränat med stora öppna grindhål mer än ett par gånger sommaren 2021, Alan vet inte att fåren ska igenom passagen eftersom det går lika bra att springa vid sidan om. Faktisk var jag i förväg inte helt säker på att han skulle förstå att fåren skulle till mig, hemma vill han oftast stoppa dem för att de springer för snabbt för att sedan bara hålla dem stilla. Jag var alltså helt nöjd med att alla kom springandes mot mig även om de missade grindhålet med några meter. Vi behöver bli mer erfarna så att jag ser ifrån vilken punkt bakom fåren lyftet ska ske, alltså var A ska stanna med hänsyn till åt vilket håll tackorna håller sina huvuden, var draget finns etc. Det är nog så att jag måste ha på mig mina glasögon. Vi har heller aldrig övat på att styra A på så långt håll så, som sagt, det var inte läge för mig att försöka påverka linjen. Om A däremot hade stoppat fåren hade jag gripit in, så himla bra att han inte gjorde det!

Resten av banan som bildar en trekant gick lite vingligt över de osynliga linjer tackorna skulle följa men vi passerade genom alla grindhål ok. Sista ”benet” mot ”pinnen” gick riktigt bra, relativt rakt med lagom fart. Delningen gick ok, vid första försöket var det endast en tacka som delade sig ifrån gruppen så vi gjorde om så att det blev två som det skulle vara. Andra försöket gick bra. Tackorna gick in i fållan helt utan svårighet.

Alan är så klok och det är en fröjd att jobba med honom. Vi fick beröm av domaren och flera andra eftersom rundan gick hyfsat bra för att vara första försöket. Det känns att vi har jättemycket att förbättra naturligtvis men det är så roligt att vi ändå har lärt oss det vi har gjort så här långt. Min känsla var att vi behöver fortsätta jobba upp säkerhet så att Alan känner att han inte alltid behöver vänta ut fåren tills de sätter igång åt det håll vi vill att de ska röra sig. När vi får till ett jämnare tryck tror jag att tackorna kommer att röra sig på rakare linjer. Om bara A vet vart flocken ska så har han lätt för att röra sig i rätt position i förhållande till gruppen med hänsyn till drag och annat fåren kan tänkas hitta på.

Mycket av allt som ingår för att få till en ok runda gjorde vi ändå bra. Vi behöver träna på nya får och nya platser. Kul att flera andra som var på träningen också gillade min fina Collie! Vi är anmälda till ytterligare ett banträningstillfälle om några dagar. 

/Marie

Nu har vi varit och fått oss några nya grundläggande läxor igen. De är så kul att lära sig om vallning så jag ler inombords i flera timmar både på vägen dit och på vägen hem efter kursen.

Alan gör som han brukar när vi övar. Det är bra för då kan instruktören komma med tips om saker jag måste lägga vikt vid. Väldigt konstigt att jag inte är noga tycker jag men antagligen ser jag inte tillräckligt tydligt själv vilka problem jag skapar inför framtiden även om jag långsamt ändå börjar fatta mera av helheten.

Trekanten är jag, fåren är blurret och Alan är prick eller streck på min motsatta sida av flocken på teckningarna.

Korridoren

Används vid delning. Fåren har sin korridor, jag har min och A ska hålla sig parallellt i sin egen. Jag ska gå mot fårens huvuden och stoppa dem mot hunden, sedan direkt backa av. I början får jag säga höger eller vänster så att A hänger med på andra sidan gruppen. Sedan kommer Alan att fatta själv. Hunden får inte springa runt och stoppa, då trycker han fåren mot mig och de springer förbi mig. Händer hela tiden här hemma! Det hjälper inte att träna med ett staket i ryggen, det blir ändå en ny övning man också måste behärska när man delar utan staket.

För att hunden inte ska göra en båge istället för en rak linje i sin egen korridor ska jag innan jag säger höger eller vänster peka med käppen på en punkt på Alans sida av gruppen för att stänga den platsen. Hunden kommer då att springa utanför den punkten och alltså inte svänga in. Det funkade direkt under lektionen! Tyvärr sitter det i min ryggmärg att peka mot hunden, jag har ju i alla år pekat mot hästens bog med långpisken för att få den att öka storleken på longeringsvolten, så det får jag träna om. Innan delningen ska fårens huvuden vara vända mot hunden annars flyr de från hunden förbi mig. Det är jag som delar, när det är gjort kallar jag in hunden och vänder mig mot den flock som A ska putta iväg. Detta brukar jag i alla fall göra rätt.

Rätt

Fel

Returen

När A hämtar tackorna ska han alltid skickas runt lite längre än till den punkt som passar att börja driva ifrån. Sedan tillbaka en liten bit. Annars kommer fåren att starta snett och han får till vana att stanna för kort. Detta hände redan för länge sedan i vårt liv och det vet instruktören om så det var spot on för att tvinga mig att tänka och träna rätt!

Trånga utrymmen

A ska smita runt utstående hörn på staket eller hus och utmed grindarna (alltså inte skära in mot fåren!) och hålla sig lugn inne i en fålla. Träna mycket på det i stor fålla och låt A ligga kvar i fållan när fåren springer ut så han blir bekväm med att tackorna försvinner. Sedan rakt efter fåren. Det här har vi förutsättningar att träna här i hägnet, vi borde kunna bli världsbäst på det faktiskt. Kul att hushörnet i träningshagen hos instruktören sitter på samma sida hagen som fårhuset gör här hemma.

Fösa en avdelad fårgrupp utmed ett staket åt båda hållen. Den andra gruppen ska stå i en fålla i mitten och de tackor jag föser ska inte gå in mot de andra i fållan. Det kan jag också träna i hägnet.

När Alan driver tackorna mot draget

A ska alltid gå rakt bakom fåren, fortsätta driva, inte springa runt och stoppa. Att springa runt och stoppa är annars hans favorit eftersom våra Värmlandstackor springer jättefort och inte stannar förrän staket eller hus tar emot i andra änden av den långa trädgårdshagen. Det här kan vi inte träna hemma, vi behöver mycket större ytor eftersom tanken är att fåren ska sakta av när hunden kommer tillräckligt långt efter och att A då själv ska lära sig att backa av vilket han aldrig har fått tillfälle till. Alan har i stället lärt sig att själv stoppa är enda sättet. Svårt att skapa rätt inlärningsmiljö! Eventuellt kan lite av känslan ändå komma när han får ligga kvar i fållan och inte rusa efter tackorna när de springer ut. Jag tror att fåren saktar av i hägnet innan de kommer fram till motstående sidas staket. Vi får se.

Fortsätt att träna L:et

Var noga med att iaktta det som händer och se till att vi gör rätt.

Antagligen var jag bara så nöjd med allt jag lärt mig under dagen för jag glömde till och med bort att jag anmält mig till en digital föreläsning om BC-avel som skulle gå på kvällen. Som tur var kom jag på det tolv minuter innan den började så jag hann värma och äta en matlåda och rigga upp datorn vid rörspisen så att jag satt varmt och skönt under de två timmar föreläsningen varade. Jag har inga planer på att föda upp Bordercollies men är väldigt intresserad av hundavel, allt som berättades om hur föreläsaren iakttar och kollar efter de rätta egenskaperna hos valpar och unga hundar stämmer med hur jag gör med Labradorerna. Dessutom håller jag helt med om vad som är viktigt med hur man tänker angående att föräldradjuren måste vara mycket bra individer när det gäller rasens användningsområde. Om man inte avlar strikt mot det hunden ska användas till så försvinner rasen.

Föreläsaren pratade om att han ser en tendens till att svenska BC blir mjukare och more stylish vilket också innebär att de har lättare att få för mycket eye och fastna i det. Det är nog det som Alan brottas med ibland. De stora problemen kommer när hunden ska flytta flera hundra tackor så det borde ändå funka för mig här tänker jag. Föreläsaren poängterade också att våra svenska förhållanden ser så annorlunda ut mot de brittiska, vi har tama får och inte så många och inte så stora ytor de betar på. Det kommer ytterligare två föreläsningar, stort tack till duktiga funktionärer i Svenska vallhundsklubben för det!

Vi ska nu jobba med läxorna och jag ska också få A att förstå att han ska vara stilla och hålla tackorna på andra sidan grinden när jag kastar ner hö ifrån höskullen. Det börjar alltid bra men sen när jag har klättrat upp på loftet dånar det till runt fårhuset. Då har Alan inte kunnat hålla sig utan sprungit runt och hämtat fåren i stället. Jag får då skynda mig att hålla i stegen så att fåren inte springer omkull den, om det skulle hända kan jag inte komma ner. När jag sedan däruppifrån säger Höger för att han ska trycka tillbaka tackorna så genar Alan mot fåren som redan är på väg till hägnet igen i stället för att vika ut och följa tätt runt hörnet på huset. Det såg instruktören så bra utan att ens ha varit här. Fungerar precis som i retrieverträning, vi övar bara lite andra saker än Labradorerna, Alan och jag.

Fåren ska också hållas kortare förresten. Mitt budskap till dem ska vara -Kom inte hit! Det har jag ju egentligen fattat men svart eller vitt var tydligare när man var yngre.

Vädret varierar också, en natt mellan bilderna.

/Marie