En härlig solig dag blev det när grabbarna med familjer och extrabarn kom och hjälpte till med att flytta tunga möbler, gosa med valpar och lite annat. Renoveringen som har varit pausad alldeles för länge ska komma igång igen tänkte jag. Lassie fick leka med småtjejerna som byggde en hoppbana. Vi grillade lamm förstås och maten smakade väldigt bra. God hemproducerad mat är ytterligare en positiv dimension med att ha fåren här.

Jag fick också hjälp att köra tackorna till sommarbetet, det var meningen att sju stycken skulle med. Det enda Värmlandslammet jag har kvar från förra året är mer än hälsosamt bundet till sin mamma, hon är verkligen livrädd för allt. Kråkan som hon heter kastade sig i panik ut ur hästtransporten två gånger så då fick hon vara kvar hemma. Förhoppningsvis kan hon tänka själv om ett tag och då kanske jag kan få upp henne till betet på något sätt. Nyblivna mamman Lisa bräker efter sina systrar och Värmlands-Berta undrar nog vart alla tog vägen. Det är säkert lugnt om ett par dagar, jag hoppas bara att Kråkan inte har skadat lille Gåtan då.

Alan gjorde en bra insats vid fårflytten! Här hemma travade tackorna efter pelletsbaljan upp i hästtransporten medan A låg i bilen, tur var det så han slapp bli översprungen av hysteriska Kråkan. Ute vid betet behövdes A som stopper på ena sidan för att fåren inte skulle smita bort på grusvägen när vi lastade av dem. Jag la Alan på ett strategiskt ställe innan jag öppnade baklämmen, han reste sig och parerade de två tackor som tänkte smita och drev dem alldeles själv efter de andra tackorna genom grinden in i hagen. Tadaaaa!

Jag vill att A ska förstå och tänka själv men det är precis som under retrieverarbetet en balansgång mellan att hunden ska ta egna initiativ och ändå hörsamma mina kommandon. Vi samarbetar och urlastningen kunde inte ha gått bättre, jag litade helt på att Alan skulle fixa sin del av jobbet och det gjorde han!

Under våra promenader brukar Copper leta efter möss och andra djur under stubbar och stenar. Han nosar och gräver och när han har grävt en stund kommer Alan flygande och landar med framtassarna i hålet. Det blir aldrig något fångat när A lägger sig i. Jag är alltid orolig för huggormar, både C och Skype blev bitna som ettåringar och fick bo på djurklinik för dyra pengar. Väldigt otäckt. Några gånger i år har Copper betett sig på ett annorlunda sätt när han har visat intresse för något på marken, då har jag ropat på C och hittills har Alan inte hunnit fram till stället där C markerade utan svängt och kommit till mig i stället när C har lämnat platsen. A springer snabbt över hyggena men avståndet mellan hundarna har som tur är varit stort vid de tillfällena.

Den här spillningen reagerade hundarna starkt på.

De gånger jag ser att C hamnar i  jaktmood på riktigt kan det hoppa fram en hare ur en håla. Det hände en morgon nyligen och A var inte långt borta, båda satte av efter den lilla harungen. Harar kastar och byter riktning och som tur var svängde den och sprang förbi mig och jag kunde få stopp på hundarna, jakten avslutades innan den hade börjat. Yespa och Lassie gick en bit bakom och haren sprang förbi dem också men de jagade inte efter. När vi senare hade vänt hemåt igen sprang Alan iväg i fyrsprång i flera hundra meter till platsen där vi senast såg harungen men han letade inte så noga utan sprang ner till ån och badade i stället. Det är jättebra att A tränar på att springa snabbt så jag stoppade honom inte, haren hade hunnit långt iväg.

Haha man kan väl kalla det allsidig träning? Förresten har jag fått höra från en säker källa att A är bortskämd som en Papillon!  

Ja det kan nog kanske stämma till en viss del. Min förra bortskämda hund Skype blev ju rätt bra ändå.. Det är jättekul det här att lägga pussel och se hur saker växer fram!

Alan är i alla fall inte minst här nu.

/Marie