På söndagen skulle Alan och jag åka och valla hos Agneta och vi skulle ta med oss hästtransporten full med hö till hennes får. Förberedelserna började redan helgen innan eftersom mina fårs hö som förvarades i släpet var tvunget att kastas upp på höskullen i fårhuset här hemma. Det hjälpte grabbarna till med på sitt eget sätt!

Dubbdäcken kom också på men länge var det ändå osäkert om jag ens skulle kunna göra ett försök att hämta hö, vägen dit består av ett par mils grusväg som inte sandas. Ibland är det så halt att man inte kan stå själv på den. Jag började gruva mig redan på fredagen, risken fanns ju faktiskt att bil och släp och allt hö skulle kunna braka ner i diket någonstans! Om vi över huvud taget skulle kunna ta oss hemifrån? Det klokaste vore väl att vänta minst en vecka till?

Ja det vore det så klart men eftersom det uppkommit andra planer för ett par helger framöver och vi dessutom verkligen ville träna så bestämde jag mig för att göra ett försök. På måndagen skulle trailern lämnas till verkstad för översyn och besiktning så på något sätt skulle den ändå dras ifrån gårdsplanen.

Ibland kan det ta ganska lång tid att få fast transporten på bilen eftersom den står i en sluttning och jag dessutom behöver backa i vinkel mot dragstången. Kulan måste komma nästan på millimetern rätt under dragkroken, jag orkar inte rubba trailern ens en centimeter med egen kraft. Man ser inte mycket genom bakrutan i bilen eftersom hundburen är där, ytterspeglarna är ofta fulla med isbark, ja det är inte lätt helt enkelt. Det har varit snö och is här ganska länge men det har töat i ett par dagar och varit slaskigt och halt. På lördagskvällen när vattnet hade slutat rinna på isen gjorde jag slag i saken.

Om jag hade haft grus att grusa med hade det känts en aning bättre, men det finns inget här. Jag startade bilen och gav fåren mat och vatten medan bilen blev varm och jag försökte uppbåda rätt fokus. Hundarna åkte in i rastgårdarna. En vana som har uppkommit på grund av att det ibland tar jättelång tid att koppla för är att titta på klockan när jag börjar, den här gången var klockan 19.00 när jag satte mig i bilen. Jag backade i läge, några centimeter i taget sista biten. Sidorutan i framdörren drar jag alltid ner IFALL den skulle slå igen och låsa sig medan jag är ute och tittar. Jag behövde inte köra framåt och börja om en enda gång och bilen lyckades stanna när jag bromsade, trots att det var blankis.

När transporten var kopplad bad jag försiktigt Hondan om hjälp med lätt, lätt gas och den arbetade som en stenget och drog transporten genom de båda skarpa svängarna och uppför den isblanka branta backen. Jag tittade på klockan igen innan jag tog bilden nedan och den var 19.10, ojoj vilken jättebra bil jag har! Min pannlampa och mina Icebugs tog mig sedan hyfsat säkert hemåt ner för backen vid sidan om vägen, första etappen var avklarad.

Nästa dag körde Alan och jag och hämtade höet. Toppfart 20 km/h på grusvägarna. Allt gick väldigt bra även om det tog en timme längre än normalt att köra hö till Agneta.

Vallningen funkade efter en stund när jag blev tydligare med min plan och höll mig till den. Vi jobbade med läxan att A och jag ska valla tillsammans. Jag behöver vara mer noga med vad som egentligen är rakt mot fåren. A vill gärna runda, här behöver jag hjälpa till med linan och verkligen ta med honom rakt mot gruppen. Vi har inte börjat med något ord ännu, jag bara smackar, men det kan vara dags för ett kommando nu. När jag börjar säga Framåt måste Alan gå rakt emot så att han förknippar ordet med den riktningen.

På närmare håll, kanske sju meter ifrån gruppen följer han mig jättebra. Stannar när jag stannar och kommer nittio grader åt sidorna när jag kallar. Längre ifrån går det inte lika bra, då vill han skära i kurvan i stället för att hålla ut i svängen på samma avstånd från gruppen som vi befinner oss i stoppet. Tror att det har att göra med att han känner att han har kontroll när han är närmare och också är mer van att arbeta på det avståndet. Vi kallar åt sidan i små tårtbitar men det är svårt ändå. När jag inkräktar flera gånger i rad och stör hans arbete vill han gärna äta skit. Han kan också i det läget göra en och annan rusning. Åå jag behöver verkligen de där träningsfåren! Vi övar alldeles för sällan som det är nu. Tror i alla fall att jag har blivit kvickare och tar fler initiativ än jag gjorde innan våra lektioner, när jag väl kommer igång. Alltid något.

Vi blev filmade idag, det ska bli kul att se hur det ser ut!

På tisdag är det lydnadskurs i träningshallen igen. Hemma känns det som om vi har fått lite bättre flyt (i badrummet), kanske har jag blivit lite mindre stel även där. Man kan ju i alla fall hoppas på det!

Alan vill alltid göra bra ifrån sig, det hänger som vanligt på mig.  

/Marie