Till nyligen har jag hackat sönder isen morgon och kväll i baggarnas vattenbalja men det fungerar bara att slå sönder isskorpan i några dagar, sedan blir det bottenfruset och då spricker en vanlig balja. Därför har jag nu investerat i ytterligare ett kar med värmeelement som håller vattnet frostfritt. Det tillkommer många vardagsmoment när det blir is och snö, om man kan minska något på dem så är det bra. Nyss gick en av huvudsäkringarna, det är runt femton grader kallt ute och tretton plus inne. Jag måste verkligen gilla mitt hus och att bo här för att klara vintrarna, det är tydligt det. Man håller igång, det är nog nyttigt, men oron över allt som går sönder och alla extra kostnader känns inte så hälsosam.

Nu har vår lydnadskurs startat! Det känns kul även om vi inte har tränat så mycket på lydnadsmomenten sedan före jul. Vi provade lite fotgående och fick i läxa till nästa gång att bli bättre på det. Eftersom jag vill att vi ska lära oss ett snyggt fotgående behöver jag sätta fart och öva det igen. Heléne ger både bra tips och inspirerar till att öva. Det visade sig  när vi började med att presentera oss att alla som var där hade en anknytning till Kullaholm! De hade antingen gått kurs med sin hund eller hade barn som ridit för mig under det förra årtusendet.

Alan kände igen sig i hundhallen, han blev lite ålig och rullade sig på golvet medan jag fick instruktioner. A gillar allt vi gör tillsammans. Gullungen! Kursen kommer att vara varannan vecka, minns inte just nu hur många gånger. Jag får väl se till att vi i alla fall är skickligare när kursen slutar.

Egentligen borde jag lägga ut råttgift för att minska på sorkinvasionen men det vågar jag inte eftersom det alltid finns en risk att hundarna äter av giftet. I stället har jag fällor på ställen där hundarna inte ska vara, bland annat på golvet i bilen. Ett par fällor står på marken inne i boden där jag förvarar fårfoder och annat. En kväll när jag gick in i boden kom A efter och slickade blixtsnabbt i sig betet i en musfälla. Han är så ruskigt snabb att fällan inte ens slog igen. Vilken tur!

Folk frågar ofta vilka olikheter jag ser mellan Collien och Labradorerna och jag har fått frågan även nu när A är tio månader. Jag brukar svara att BC:n är kvickare i både tanke och handling, det märktes ganska tidigt. Ett sätt att uppmärksamma det är när de springer. Alan springer snabbare än Copper som är snabbast av de Labradorer jag har nu. Samtidigt som A galopperar i sin flygande stil så är han fullt medveten om saker som händer runt omkring. För övrigt så hinner Alan retas också samtidigt som han springer. Copper kutar mer markbundet och om han springer sitt snabbaste finns det liksom inget annat, han rusar fort framåt mot ett mål helt enkelt. Skillnad!  Snabbheten får Alan nytta av sedan när han får valla kvicka tackor och på större avstånd. Det är verkligen intressant hur olika raser har formats efter vad som gör dem bra på just de uppgifter hundarna är avlade för.

För lite bättre uppfostran i hundgänget så hade Alan behövt att Skype (min förra mycket kraftfulla hanhund) hade sagt till A att inte springa om honom även om A kunde.  

Om det inte är för kallt eller för mycket snö eller skare nästa helg så ska vi åka till Agneta och vallningsträna lite. Vi är rädda om fåren och hundarna så klart.

/Marie