Det har kommit en massa snö och kyla. Hästtransporten står vid ridhuset på jobbet, det var inte ens läge att försöka få tillbaka den till gårdsplanen här hemma igen.

Jag bytte batteri i vågen och passade samtidigt på att väga Collien. A väger 18 kg. Han är smal, man känner lätt alla revben och bogben. Välväxt kille!

  Homework!      

På lydnadskursen som går varannan vecka får vi en del teori och en del enskild träning i hallen. Det är kul att titta på de andra ekipagen, hundarna är av olika raser och ganska olika till sina sätt. Alan är yngst och har gjort minst och är lite gänglig både mentalt och kroppsligt. Han koncentrerar sig ändå på ett bra sätt när vi tränar i korta pass. Själv behöver jag så klart också vara noga med att vara fokuserad.

Det krävs mera träning än vad jag får till just nu för att vi ska komma synbart framåt med fotgåendet. Jag önskar att A ska sträcka upp sig i lydnadsfoten och det gäller att få honom att förstå det. Alans naturliga gång är att huka lite –han är ju vallhund så det tänker jag inte klaga på. Vi tränade även ligg under gång på olika sätt. Först gick jag baklänges med A gående framför och mot mig. Det gick bra utan jättestora kroppshjälper så då fick vi träna ligg när A gick bredvid mig. Det gick också ganska bra. Ligg har vi ju tränat ihop med vallningen så det vet A vad det är.

I tisdags fick vi även vara inne tre ekipage samtidigt i hallen i en liten stund. Alan tittade på de andra men kunde ändå fokusera på sin uppgift när jag bad honom. Med hänsyn till aktiviteten runt omkring ville jag göra det som går bäst just nu och jag funderade lite på vad sjutton det skulle vara. Vi kan ju inget ännu, det kom jag fram till väldigt snabbt. Ok, vi gör en apporteringsövning, tänkte jag.

Alan satte den! Sen kom Heléne och ville se vad vi gjorde, då satte han den en gång till!!! Alltså vi är inte klara än men han gjorde lika bra som han gör i badrummet, vi gjorde så klart övningen så lika som möjligt som vi gör där. Jag sätter A, går några steg och lägger träapporten på golvet, fortsätter i kanske tre meter, sätter mig på knä och viskar ja ta den. A kommer mot mig, tar apporten på vägen och sedan kramas vi medan han håller den alldeles stilla en kort stund tills jag tar den och säger tack. Eftersom jag glömde att jag hade tagit med vår egen apport så lånade jag en och det gick bra det också. Yes, vilken liten fin hund han är den där Alan!

Jaja jag förstår att det är jag som har lättast för apporteringen! Inte konstigt alls faktiskt..

 
Anna fotade 

Vi har varit och hälsat på Anna och hämtat Yespa som löper, meningen är att hon ska bli parad. Hanen bor inte direkt nästgårds så nu jobbar jag med att intala mig att alla om och men bara sitter i mitt eget huvud!

/Marie

På söndagen skulle Alan och jag åka och valla hos Agneta och vi skulle ta med oss hästtransporten full med hö till hennes får. Förberedelserna började redan helgen innan eftersom mina fårs hö som förvarades i släpet var tvunget att kastas upp på höskullen i fårhuset här hemma. Det hjälpte grabbarna till med på sitt eget sätt!

Dubbdäcken kom också på men länge var det ändå osäkert om jag ens skulle kunna göra ett försök att hämta hö, vägen dit består av ett par mils grusväg som inte sandas. Ibland är det så halt att man inte kan stå själv på den. Jag började gruva mig redan på fredagen, risken fanns ju faktiskt att bil och släp och allt hö skulle kunna braka ner i diket någonstans! Om vi över huvud taget skulle kunna ta oss hemifrån? Det klokaste vore väl att vänta minst en vecka till?

Ja det vore det så klart men eftersom det uppkommit andra planer för ett par helger framöver och vi dessutom verkligen ville träna så bestämde jag mig för att göra ett försök. På måndagen skulle trailern lämnas till verkstad för översyn och besiktning så på något sätt skulle den ändå dras ifrån gårdsplanen.

Ibland kan det ta ganska lång tid att få fast transporten på bilen eftersom den står i en sluttning och jag dessutom behöver backa i vinkel mot dragstången. Kulan måste komma nästan på millimetern rätt under dragkroken, jag orkar inte rubba trailern ens en centimeter med egen kraft. Man ser inte mycket genom bakrutan i bilen eftersom hundburen är där, ytterspeglarna är ofta fulla med isbark, ja det är inte lätt helt enkelt. Det har varit snö och is här ganska länge men det har töat i ett par dagar och varit slaskigt och halt. På lördagskvällen när vattnet hade slutat rinna på isen gjorde jag slag i saken.

Om jag hade haft grus att grusa med hade det känts en aning bättre, men det finns inget här. Jag startade bilen och gav fåren mat och vatten medan bilen blev varm och jag försökte uppbåda rätt fokus. Hundarna åkte in i rastgårdarna. En vana som har uppkommit på grund av att det ibland tar jättelång tid att koppla för är att titta på klockan när jag börjar, den här gången var klockan 19.00 när jag satte mig i bilen. Jag backade i läge, några centimeter i taget sista biten. Sidorutan i framdörren drar jag alltid ner IFALL den skulle slå igen och låsa sig medan jag är ute och tittar. Jag behövde inte köra framåt och börja om en enda gång och bilen lyckades stanna när jag bromsade, trots att det var blankis.

När transporten var kopplad bad jag försiktigt Hondan om hjälp med lätt, lätt gas och den arbetade som en stenget och drog transporten genom de båda skarpa svängarna och uppför den isblanka branta backen. Jag tittade på klockan igen innan jag tog bilden nedan och den var 19.10, ojoj vilken jättebra bil jag har! Min pannlampa och mina Icebugs tog mig sedan hyfsat säkert hemåt ner för backen vid sidan om vägen, första etappen var avklarad.

Nästa dag körde Alan och jag och hämtade höet. Toppfart 20 km/h på grusvägarna. Allt gick väldigt bra även om det tog en timme längre än normalt att köra hö till Agneta.

Vallningen funkade efter en stund när jag blev tydligare med min plan och höll mig till den. Vi jobbade med läxan att A och jag ska valla tillsammans. Jag behöver vara mer noga med vad som egentligen är rakt mot fåren. A vill gärna runda, här behöver jag hjälpa till med linan och verkligen ta med honom rakt mot gruppen. Vi har inte börjat med något ord ännu, jag bara smackar, men det kan vara dags för ett kommando nu. När jag börjar säga Framåt måste Alan gå rakt emot så att han förknippar ordet med den riktningen.

På närmare håll, kanske sju meter ifrån gruppen följer han mig jättebra. Stannar när jag stannar och kommer nittio grader åt sidorna när jag kallar. Längre ifrån går det inte lika bra, då vill han skära i kurvan i stället för att hålla ut i svängen på samma avstånd från gruppen som vi befinner oss i stoppet. Tror att det har att göra med att han känner att han har kontroll när han är närmare och också är mer van att arbeta på det avståndet. Vi kallar åt sidan i små tårtbitar men det är svårt ändå. När jag inkräktar flera gånger i rad och stör hans arbete vill han gärna äta skit. Han kan också i det läget göra en och annan rusning. Åå jag behöver verkligen de där träningsfåren! Vi övar alldeles för sällan som det är nu. Tror i alla fall att jag har blivit kvickare och tar fler initiativ än jag gjorde innan våra lektioner, när jag väl kommer igång. Alltid något.

Vi blev filmade idag, det ska bli kul att se hur det ser ut!

På tisdag är det lydnadskurs i träningshallen igen. Hemma känns det som om vi har fått lite bättre flyt (i badrummet), kanske har jag blivit lite mindre stel även där. Man kan ju i alla fall hoppas på det!

Alan vill alltid göra bra ifrån sig, det hänger som vanligt på mig.  

/Marie

Till nyligen har jag hackat sönder isen morgon och kväll i baggarnas vattenbalja men det fungerar bara att slå sönder isskorpan i några dagar, sedan blir det bottenfruset och då spricker en vanlig balja. Därför har jag nu investerat i ytterligare ett kar med värmeelement som håller vattnet frostfritt. Det tillkommer många vardagsmoment när det blir is och snö, om man kan minska något på dem så är det bra. Nyss gick en av huvudsäkringarna, det är runt femton grader kallt ute och tretton plus inne. Jag måste verkligen gilla mitt hus och att bo här för att klara vintrarna, det är tydligt det. Man håller igång, det är nog nyttigt, men oron över allt som går sönder och alla extra kostnader känns inte så hälsosam.

Nu har vår lydnadskurs startat! Det känns kul även om vi inte har tränat så mycket på lydnadsmomenten sedan före jul. Vi provade lite fotgående och fick i läxa till nästa gång att bli bättre på det. Eftersom jag vill att vi ska lära oss ett snyggt fotgående behöver jag sätta fart och öva det igen. Heléne ger både bra tips och inspirerar till att öva. Det visade sig  när vi började med att presentera oss att alla som var där hade en anknytning till Kullaholm! De hade antingen gått kurs med sin hund eller hade barn som ridit för mig under det förra årtusendet.

Alan kände igen sig i hundhallen, han blev lite ålig och rullade sig på golvet medan jag fick instruktioner. A gillar allt vi gör tillsammans. Gullungen! Kursen kommer att vara varannan vecka, minns inte just nu hur många gånger. Jag får väl se till att vi i alla fall är skickligare när kursen slutar.

Egentligen borde jag lägga ut råttgift för att minska på sorkinvasionen men det vågar jag inte eftersom det alltid finns en risk att hundarna äter av giftet. I stället har jag fällor på ställen där hundarna inte ska vara, bland annat på golvet i bilen. Ett par fällor står på marken inne i boden där jag förvarar fårfoder och annat. En kväll när jag gick in i boden kom A efter och slickade blixtsnabbt i sig betet i en musfälla. Han är så ruskigt snabb att fällan inte ens slog igen. Vilken tur!

Folk frågar ofta vilka olikheter jag ser mellan Collien och Labradorerna och jag har fått frågan även nu när A är tio månader. Jag brukar svara att BC:n är kvickare i både tanke och handling, det märktes ganska tidigt. Ett sätt att uppmärksamma det är när de springer. Alan springer snabbare än Copper som är snabbast av de Labradorer jag har nu. Samtidigt som A galopperar i sin flygande stil så är han fullt medveten om saker som händer runt omkring. För övrigt så hinner Alan retas också samtidigt som han springer. Copper kutar mer markbundet och om han springer sitt snabbaste finns det liksom inget annat, han rusar fort framåt mot ett mål helt enkelt. Skillnad!  Snabbheten får Alan nytta av sedan när han får valla kvicka tackor och på större avstånd. Det är verkligen intressant hur olika raser har formats efter vad som gör dem bra på just de uppgifter hundarna är avlade för.

För lite bättre uppfostran i hundgänget så hade Alan behövt att Skype (min förra mycket kraftfulla hanhund) hade sagt till A att inte springa om honom även om A kunde.  

Om det inte är för kallt eller för mycket snö eller skare nästa helg så ska vi åka till Agneta och vallningsträna lite. Vi är rädda om fåren och hundarna så klart.

/Marie

Mina tankar veckorna före helgkursen handlade mest om att inte glömma att köpa spolarvätska och en bultdragare och efterdra hjulmuttrarna, hur jag skulle bära mig åt för att inte hundarna skulle bli kalla när de väntade i bilen, om det existerar kläder som man inte fryser i osv. Väder och väglag blev också orosmoment liksom ifall det över huvud taget skulle gå att lämna huset på grund av olika brister i praktiska funktioner så här års och i vardagspusslet. Jag sa till mig själv att komma ihåg att inte anmäla mig till kurser mitt i vintern någon mer gång.

Men… Allt blev verkligen jättebra! Instruktören valdes utifrån den beskrivna träningsfilosofin på företagets hemsida och utbildningen passade mig perfekt. Alan, Copper och jag övernattade på ett litet hotell, bara det är en träning i sig eftersom det kräver lugn, ordning och tystnad. Det lyckades de bra med grabbarna! Vi frös inte så speciellt mycket heller tack vare varma hundtäcken, isolerade hundbäddar, ulliga fårskinnssulor i kängorna och bra kläder.

Alan är en klippa så liten han är. Han är väldigt jämn i sin arbetskapacitet och tittar in sig på fåren och tar sig an sin uppgift på ett allt mognare sätt. Vi har aldrig förut jobbat med så många tackor! De var för många för att jag skulle kunna räkna dem faktiskt (fåren stod ju inte på rad) men runt tjugo stycken var de säkert. Inte någon gång behövde jag höja rösten, det sämsta som Alan gjorde var att flyga upp på mig när jag blev glad efter en bra inkallning. Det hände i och för sig två gånger;) Jaja, en gång flög han mot fåren också men han satt fast i linan, det var ju bra! Instruktören gillade A, det visade sig att hans första hund var Alans gammelmormors pappa, tydligen med en liknande arbetsstil som A. Jättekul!

Vi tränade grunder och jag har nu fått en djupare förståelse för olika vägar som bär framåt. Samarbete och lugn stod i fokus och jag har börjat träna att valla tillsammans med Alan så att han ska se mig som en resurs. Haha jag har verkligen funderat över att jag oftast tänker att A kan det där med vallning bättre än jag och handlat därefter. Helst vill jag ju att mitt eget agerande ska sitta i ryggmärgen men det fattas många års erfarenhet, tyvärr. Helt fel har det i alla fall inte blivit, t.ex när A har berättat för mig att han är i balans bakom fåren genom att stanna. Då har jag passat på att säga Stanna, så det ordet har han lärt sig riktigt bra. Om jag hade krävt att han skulle stanna innan han var i balans hade han blivit stressad, som han är nu så är han lugn i huvudet och koncentrerad. Men framöver ska jag bli kvickare och ta initiativ även om det också finns ett utrymme för hunden att passa fåren efter egen känsla.

Naturligtvis behöver jag tänka vallning och när vi gick efter tackgruppen tränade jag på att huka mig lite och växla snabbare mellan vändningar, still och framåt så att det blev ett roligt samarbete av det hela. Flankeringsträningen gjorde vi på två sätt, dels kallade vi hunden åt sidan i nittiogradersvinklar som vi har gjort tidigare och dels gick vi med hunden nära på den blivande utsidan rakt mot fåren och vände tillsammans med hunden genom att kliva åt sidan framför den. Vi rörde oss omväxlande rakt mot fåren och i korta tårtbitar runt i sidled. Som belöning för en bra sidoförflyttning fick A direkt vända upp, stanna och fösa gruppen framåt. Det blev många fösningar! Bra för hundens självförtroende också, att få känna att han påverkade fåren vilka gick åt olika håll beroende på vad Alan och jag gjorde.

I kursen ingick också torrträning av olika situationer utan hundar eller får. Någon av deltagarna fick röra sig som en hund, en annan fick vara hundförare och en tredje kursdeltagare agerade fårgrupp samtidigt som instruktören förklarade olika scenarion som uppstår i vallningen. En viktig detalj är hur man håller och hanterar linan så det tränade vi också med hjälp av varandra. Bra övningar!

En helt ny erfarenhet var att träna delningar! Hagen är ca 40x50 meter, alltså större än en tjugofemma. Först föste vi alla fåren så att de stod nära mitten av en långsida, sedan gick vi mot mitten av gruppen rakt mot staketet. Vi gick sakta och allteftersom ytterfåren började titta åt olika håll avancerade vi framåt lugnt och fint och då delade sig gruppen. Sedan vände vi oss mot den ena tackgruppen och föste iväg den en bit. Detta är nog lättare att göra med en stor grupp, om fåren är för få delar de sig inte lika lätt.

Här var det dags att pausa i bilen efter ett av många korta träningspass.

Dag två tränade vi fålla. Alla tackorna var där! Det fanns nätt och jämt plats för Alan och mig men vi trängde oss in och tränade på att A gick nära staketet med mig närmast fåren. Sedan vände vi upp mot fåren, gick sakta, sakta och delade gruppen. Fåren var då runt oss och vi fick stå i mitten en stund och känna lugnet innan vi fortsatte fram till staketet där vi började om. Vi har tränat i fålla tidigare och A har alltid velat gå före mig när vi går utmed staketet. Nu fick jag tips om hur jag skulle få honom att gå bredvid, det hänger så klart också ihop med att vi ska samarbeta och A ska kunna se mig som en resurs som vet och kan.

Efter träningen i fållan fick tre av oss kursdeltagare fösa drygt halva fårgruppen upp till hagen där vi fortsatte att träna samarbete med våra hundar, medan några tackor fick stanna i fållan så att ett par ekipage kunde träna vidare där. Alan tog uppdraget på fullaste allvar och jag koncentrerade mig på att hålla koll på ledartackan så att vi styrde rätt. Haha helst vill man ju titta på sin fina och duktiga hund i stället!

Tyvärr blev det inte några bilder ifrån träningen. Lördagen bjöd på relativt bra väder men på söndagen blåste det och snöade ymnigt halva dagen. Jag skrev anteckningar både på lördagskvällen på hotellet och när jag kom hem. Här i Bloggen skulle det bli för tjatigt att läsa allt.

Snart ska vi på lydnadskurs i hundsporthallen! Bra planerat, det är svinkallt och en massa snö här hemma också.

/Marie

Alan och jag har varit på vår andra privatlektion. Det märktes att vi har tränat på vår läxa, det var ju bra. Vi fick fortsätta öva på att gå rakt emot fåren omväxlande med att flankera. Ny läxa blir att A ska vända rakt åt sidan när jag kallar på honom åt höger eller vänster efter att han har blivit stannad. Då kan jag även säga Höger eller Vänster så att A lär sig de orden. Viktigt att komma ihåg att stanna igen när han har vänt minst vinklerätt åt sidan för att sedan med detsamma be honom gå rakt emot fåren på nytt. Jag kan också lägga in Framåt direkt efter smackningen som betyder rakt mot fåren, så att han lär sig det kommandot också. De här grundövningarna som vi har gjort ska vi ägna oss åt det närmaste halvåret, gärna tio minuter om dagen. Var är mina vallningsfår?? De är förmodligen inte ens födda ännu.

Instruktören säger att Alan har fina rörelser både när han flankerar och går emot fåren och att han har lätt för båda vilket inte alla hundar har. A går precis så lugnt som är önskvärt när han går rakt emot lammen. Hon tycker också att Alan är mjuk och lättpåverkad och har mycket bra djurbehandling. Jag är alltid noga med att A ska göra som jag säger, han hade kunnat vara betydligt ostyrigare och mindre hörsam om jag hade tillåtit det. Lagom är dock bäst när det gäller vallningen eftersom hundens möjligheter att hålla koll på fåren är viktigast. Det gör inget om jag släpper en aning på lydnaden så att Alan kan ta tag i tackorna lite mera. Absolut, det förstår jag, det är hunden som passar fåren.

Som jag tänker så gäller det att jag ska hinna med att påverka A under tiden som jag lär mig vad som passar bäst att göra i olika situationer. Jag är ju oerfaren i det här gebitet och det är lätt att vara efterklok i situationer som kan uppstå om det går fort. Hundar behöver också tid att förstå, så att de inte går upp i stress. Utan oro blir det lättare att göra rätt. När jag red in hästar så tänkte jag alltid att ju mer jag hinner lära hästen innan jag eventuellt trillar av, desto lugnare är den när jag sitter upp igen, vilket blir bättre för framtiden.

Det är verkligen kul att det går så bra än så länge och jättefint att instruktören tycker att A är duktig! Efter vår lektion blev jag erbjuden att titta på när en jämnårig hanvalp tränades. Den var jätteduktig och det var både roligt och nyttigt att se utbildningen från andra sidan staketet.

Alan hinner med att kramas också.

Snart ska vi på en helgkurs, hoppas att vi håller oss friska och vakna!

/Marie

Två gånger efter den första privatlektionen har vi varit hos Agneta och tränat på vår läxa.    

Första gången gick det lite lättare än det gjorde på kursen och andra gången gick det ännu bättre. Ligg har vi övat då och då även hemma under våra promenader, det går riktigt fint nu, också i vallningshagen med Agnetas tackor. Bort! går också bättre och bättre.

Haha Alan har varit lös i den stora hagen! Ett stort steg framåt i utbildningen. Där är det gott om plats och vid ett par tillfällen har A sprungit hela varvet runt den samlade fårgruppen när jag stod i mitten hos tackorna, vilket han aldrig gjort förut. Kan tänka mig att det har att göra med att fåren då stod stilla mitt i hagen, det kanske inte fanns något tydligt drag åt något håll. Likaså tränar vi att tillsammans utan stöd av staketet fösa tackorna mot pinnar som står i en fyrkant mitt i hagen, i storlek kanske trettiofem gånger trettiofem meter. Fåren är lugna så det fungerar bra.

En annan ny sak som vi har provat är att de hundar som väntar är utspridda i hagen tillsammans med sina förare. Det gör det svårare för den hund som vallar eftersom fåren har flera hundar att ta hänsyn till. Hundarna tränar samtidigt på att vänta lugnt på sin tur att bestämma över tackorna.

A har fått ett eget täcke som han kan ha ifall han behöver pausa i bilen så här års.

Vi tränade en gång i rundfållan här hemma, utan får. Alan tyckte att det blev en konstig situation, men jag tog det varligt och vi höll på i max ett par minuter. Målet var att träna Bort! och Kom. A var bättre på Kom, men han gick och kissade ett par gånger så jag ser en förbättringspotential vad gäller attityd. Jag sa så klart till A när han kissade mitt i arbetspasset, men eftersom han var osäker angående vad som förväntades av honom försökte vi bara ytterligare ett par gånger för att få till det med beröm. Vi provar kanske den samarbetsträningen någon mer gång lite längre fram.

För övrigt brukar A vara med när vi tränar Labradorerna. Alan deltar i stadgeövningarna, vi gör även Stanna och Ligg på lite avstånd i skogen. Han får ta en och annan dummy också men då märks det väldigt tydligt att vi behöver samarbeta bättre. Själv har jag lättare att se sådana varningsklockor i den hundträning jag är van vid, så på det sättet är det bra att låta A ta en och annan apport ibland. Valpen är nio månader, allt tas i lagom takt.

På måndag har vi bokat in en andra privatlektion i vallning!

/Marie