Jag blir bara så orolig när det är dags för röntgen av höfter och armbågar. Alan visade som liten valp en hälta på höger bakben och kollades upp men det var för tidigt att kunna se något på röntgenbilderna som togs när han var fyra månader. A rör sig annorlunda, trycker ut bakfötterna, mest höger som han även skruvar. Han är väldigt snabb och har blivit stark så jag har ändå haft hopp om att höfterna skulle kunna vara ok. Det var de inte, Alan fick omdömet B-C. Att jag inte kan låta bli att se alla rörelsestörningar hos djuren! Men nu var jag ju i och för sig förberedd.

Vi övar delning en stund nästan varje dag, här kommer några betraktelser som jag har skrivit ner på kvällarna efter träningen. Styckena kommer i kronologisk ordning så förhoppningsvis kan man skönja en liten progression vartefter.

Det är lättast vid staketet. A jobbar på att hålla tackorna stilla och parerar ifall hela flocken sticker åt ena eller andra hållet. Att gå med Alan i kort koppel mot fåren om de står vid staketet som vi har gjort tidigare på kurser kan vi glömma, mina tackor försvinner innan vi hinner fram till dem. Jag står alltså med ryggen mot staketet med fåren mellan mig och A och försöker få till en lucka ungefär i mitten av gruppen. Alan håller fåren hos mig och om luckan uppstår kallar jag på A som då behöver komma rakt emot mig. Det går trögt med inkallningen eftersom A naturligtvis i första hand vill hålla alla fåren samlade vilket gör alltihopa ännu svårare.

Redan tredje kvällen upplevde jag att han kom villigare mot mig men när A fick bättre fart rusade tackorna och försökte kuta tillbaka till sina kompisar. När jag sa höger eller vänster till A tog han i med värsta vida bågen som han brukar göra sedan en tid tillbaka och samlade ihop alla tackorna igen. En lina för kontroll kanske? Lära in kortkommandona för små tårtbitar också. Jag säger ju det, när vi hittar på nya övningar stannar det på grunder vi inte kan ännu.

Vi provade med lina men den hämmar mer än den gör nytta. Jag står ju på andra sidan fåren, gräset är långt och A blir störd av den hela tiden.

Kanske blev det ändå en mental nytta med att vi hade linan på vid ett tillfälle? Eftersom delningsträningen inte alls fungerade bättre kan jag alltså inte förlita mig på att en lina ska göra jobbet, jag behöver i stället vara så tydlig att A gör rätt.

Nytt parasoll i år!

Vissa träningspass lyckas jag dela fåren så att A kommer emellan, andra gånger går det inte eftersom tackorna hela tiden vänder och rör sig åt samma håll och alltså inte går att dela. De gånger det blir så har A i alla fall tränat på att hålla fåren till mig och ha tålamod. Jag har också tränat mitt tålamod. Vi försöker en stund men sen säger jag att det räcker och så går vi till bilen. Alan får beröm förstås.

En av sakerna som långsamt blir bättre är att A blir tryggare i att komma rakt emot mig mellan fåren när jag kallar på honom. Helst vill han springa runt och samla ihop tackorna som håller på att sprida ut sig. Han har inte förstått grejen ännu, vi lyckas för sällan med att splitta gruppen.

Vi har även provat att A ska hålla tackorna mot mig när jag står stilla mitt på fältet men han trycker för hårt så de vill gå förbi mig. Vi håller på att utveckla ett språk för när A ska ta en lång vid sväng, en kortare vid sväng och när han kan röra sig närmare flocken. Vi återgick till staketet efter att ha försökt mitt i hagen men då var tackorna för snabba så det gick inte att dela dem.

Idag fungerade en staketdelning bra efter några försök! A kom fint mot mig men tog det sedan lugnt och väntade så att båda tackgrupperna saktade av och vi kunde fösa iväg den ena lilla gruppen, hålla den på avstånd och sedan valla ihop de båda små flockarna igen. Yes!

Vi hinner träna en delning i sommarhagen i morgon också, sedan ska vi åka iväg och få en vallningslektion. Den ser vi fram emot! Jag har också anmält mig till en medlemsträff i Vallhundsklubben. Där ingår en clinic med träning på högre nivå, det ska bli kul att titta och lyssna. När jag var tonåring red jag på gården där träffen kommer att äga rum, roligt även att komma tillbaka dit!

En helt annan sak som uppfödarSusan har planerat snart är en Mentalbeskrivning på en brukshundklubb i Stockholm. Det krävs ett visst antal anmälda för att den ska bli av så vi får se om det blir nu eller senare.

Bilden nedan togs i maj, nu är gräset nästan dubbelt så högt som hunden. Obs Staven lånades för fotot, så avancerade att vi äger en vallningsstav är vi inte ännu! 

Alan är fiiin!

/Marie