På kursen senast fick jag en känsla av aha-upplevelse! Det vore jättebra ifall Alan också fick samma förståelse samtidigt, men det kan man inte vara säker på. Vi delade den stora tackgruppen i fyra delar och skulle ställa varje mindre grupp i varsitt hörn. Hagen är fyrkantig och vi var nästan i mål när en av flockarna började springa mot sina kompisar i det bortre hörnet. Alan var i lina och vi rörde oss efter tackorna för att stoppa dem, även om det var hopplöst. Då sa instruktören att vi skulle ta ut bågen mycket längre ifrån tackorna som sprang. Med detsamma vi gjorde det stannade fåren trots att de var på väg mot och ganska nära sina kompisar, det syns i slutet av filmen. Vi gör allting sakta så alla inblandade ska hålla sig lugna och vi ska förmå att hänga med i det som händer. Suveräna lärare de där djuren, precis som de ridskolehästar jag har och har haft som kollegor under alla år. Yes, jag fattar!

Det var precis detta som även den här dagens träning gick ut på, vi måste befästa Alans nittiograderssvängar när han ska vända och byta håll runt tackorna. Jag har naturligtvis läst, tittat på instruktionsfilmer och sett duktiga hundar valla så jag förstår att hunden behöver lära sig att avväga och släppa sitt tryck på fåren. Men verkligen häftigt att uppleva ett så tydligt resultat själv! A äter lite skit när jag har honom i linan och han inte vet riktigt vad vi håller på med.

Vi ska fortsätta träna på de här grunderna på olika sätt. Nu går alla mina tackor tillsammans, Alan har inte varit i hagen hos dem ännu, det ska bli väldigt intressant att se vad som har hänt i flockdynamiken när vi provar. Just nu behövs mitt fokus hos Yespa ett tag men det suveräna är ju att vi har fåren utanför huset, så om några dagar kan vi återuppta träningen igen.

För övrigt får Alan skäll av mig ganska ofta nu. Han tar ut sin makt över Labradorerna alldeles för mycket, A visar ingen respekt alls utan terroriserar. Lassie tjuter när A biter henne och Copper viker sig rejält när A markerar på olika sätt. Tyvärr vet jag att det säkert finns en gräns för hur mycket C kan gå med på och naturligtvis vill jag inte ha slagsmål. Alan och Copper är aldrig instängda tillsammans någonstans om inte jag finns i närheten. Alla ettåriga hundar behöver hållas kort, även en smilande BC.

Tillägg: Efter att jag hade skrivit ovanstående fick Alan så klart  följa med ut i fårhagen i några minuter! Stinta och Gullunge var rätt så skeptiska men jag tog en pinne och viftade lite med, då anslöt de sig till de andra tackorna och vi kunde flytta hela fårgruppen! Vi lärde oss på kursen att vi inte skulle gå för nära för då vänder fåren från flykt till försvar. Där är en svårighet med tama tackor. Haha nu blir det ännu roligare.

/Marie