Påsken har varit jättetrevlig med mycket god mat och roligt umgänge med de närmaste. Lite Retrieverträning har också hunnits med och Copper har faktiskt varit duktig. Alans färdigheter i apportering går också framåt trots att han bara ligger i bilen och drömmer om får!

En dag fick jag till och med för mig att baka! 

Det är trängre i hallen nu.

Tråkigt nog verkar inte fårklipparna häromkring klövarna längre på grund av risk för skador på sig själva. Det är synd eftersom de gör det så snabbt när de ändå har fåren sittandes efter ullklippningen. Man behöver alltså ordna klövverkningen själv och då behöver jag hjälp att hålla i tackorna. Nicke kom och höll i värmlänningarna, jag klippte klövarna och resultatet blev i alla fall bättre än före verkningen. Allt gick bra men man får inte ha allt för ont i ryggen i förväg. Hoppas förresten att min duktiga fårklippare har tid att komma snart, nu bor det ju nio får här som ska klippas!

Alan har kommit på att han behöver befinna sig lite längre ut ifrån fårhuset för att ha en chans att hålla kvar alla tackorna vid dörröppningen. Jag vill att A ska lära sig läsa tackorna så att han vet vilket får som tänker rymma och hur han ska placera sig. Om A vet vad vi ska göra och förstår vad som krävs av honom är det han som vallar, inte jag. Naturligtvis behöver vi lära oss alla kommandon så att vi kan förflytta fåren utan tydliga mål som på en tävling, där har vi mycket träning kvar. Men känslan för var och hur mycket A påverkar fåren behöver han förstå själv tänker jag.

En gång när A gjorde en väldigt proffsig förflyttning ifrån hägnet och tackorna faktiskt gick in i huset till och med innan jag hann komma fram, blev jag så glad och berömde så mycket att Alan for in och skrämde ut fåren med dunder och brak. Inte bra, det dröjde länge innan de gick in igen. Nu litar tackorna ännu mindre på vallhunden kan jag meddela. Man vill ju att Alan bara ska lära sig bra saker så det är inte alls kul när det blir fel. Samtidigt uppkom en situation där A förhoppningsvis efteråt förstod att det var ett dåligt jobb och att han kan låta bli att göra så någon mera gång. Vi får väl se. Jag såg inte hunden bakom hörnet, han stod till att börja med självmant stilla utanför ingången när fåren hade gått in och jag missade att säga stanna -men nästa gång kommer jag att göra det! Då hoppas vi att lydnaden är större än kicken han fick av att jaga ut tackorna i full fart. Svårt det här!

Lite senare rymde värmlänningarna eftersom jag inte stängde grinden efter mig när de fick hö och de tydligen inte var tillräckligt hungriga för att bry sig om sin kvällsmat. Alan passade på tackorna men vi fick dem inte att gå tillbaka in genom grinden igen, jag fick hämta pelletsbaljorna. Det som fattas är att A behöver lära sig hur han kan samla och trycka fram fåren. Och att vända åt höger och vänster på kommando. Han kan ibland göra vida bågar runt träningsfåren så jag blir alldeles lyrisk. För att nästa gång gå alldeles för tight. Det är i alla fall jättekul att se att han klurar på hur han ska göra! Just momentet att hämta och driva kommer förresten ganska långt bak i mina vallningsträningsböcker. Dit har vi verkligen inte kommit ännu.

Tant Berta tittar strängt!

Det är en balansgång för Alan mellan självständigt arbete och att kunna styras av mig, precis som när man utbildar en apportör. Sedan gotlänningarna kom och vi har kunnat träna oftare har A tagit fler och fler initiativ, det har jag sett positivt på. Men samtidigt får han svårare att lyssna på mig, tex när jag säger stanna. Som tur är ska vi på kurs i morgon!

/Marie