Varje vecka innehåller otroligt mycket!

Sååå tråkigt. Jag var tvungen att inse att Irmas juverinflammation hade gått för långt. Irma fick vandra över till grönare ängar i tisdags. Juvret var fullt med var och det kändes hemskt när det gick hål och obestämbara substanser var på väg ut. Irma avlivades hemma på tomten. Fruktansvärt tråkigt. Min fina lilla bruna ledartacka.

Som en följd av eländet får nu även Alan antibiotika. På grund av min glömska kom han åt säcken med varkladdiga hushållspapper fulla med streptokocker. Jag fick dra ut pappren ur halsen på honom. Blä!  

Alan och jag har varit på sommarbetet och rullat ihop elnäten igen. A sprang omkring, då och då fick han ett tokryck och sprang jättesnabbt och ibland var han en bit in i skogen. När A ville tanka lite trygghet kom han och la sig för en stunds kel framför mig på nätet som jag höll på att rulla. Man märker att han har nerverna utanpå nu, när det hördes ett ljud ifrån huset som ligger intill hagen snodde A runt och stormskällde! Det är nyttigt att få vara ensamhund ibland. Känns som om vi satte upp staketet nyss. Den här fårsommaren blev för kort och slutade jättedåligt.

En kväll när fåren skulle få pellets fattades det bruna bagglammet som är förpassat till hägnet eftersom han ville stånga ihjäl lille Ivar. Det visade sig att den brune satt fast med hornen i nätet. Jag blir tokig! Han var för stark så jag fick inte loss honom själv men fick hjälp med det lite senare på kvällen. Har funderat lite på hur mycket pengar, tid och engagemang jag egentligen lägger på mina sällskapsfår? Alldeles för mycket!

Det är i alla fall mysigt att kela med Ivar!

Svårt att balansera upp allt tråkigt som har hänt men jag har fått igång en jättebra högtalare så jag kan spela energigivande musik i huset. Jag har också investerat i en värmemadrass så att jag inte fryser ihjäl när jag går och lägger mig. Man måste ju ändå fixa så att man trivs i det stora hela!  

När vi är ute och går kan Copper stå och lyssna ner i det höga gräset. Förmodligen är det en sork där. Då kommer Alan i jättesprång och landar rakt ner där Copper står och visar. Antingen är det jaktinlärning som pågår eller så är A bara dryg och framfusig? Han ser inte direkt koncentrerad ut så jag tror på det sistnämnda från hans sida faktiskt.

Hundarna har alltid bråttom ut ur rastgårdarna. Det vet jag och jag har nästan alltid någon i koppel tills stämningen har lugnat sig lite.

En eftermiddag hade jag inte det och Alan krockade. Förmodligen var det med Copper, A var lite rädd för honom precis efteråt. Alan skrek och kom hoppandes på tre ben. -Nu får det räcka! vet jag att jag sa väldigt högt. Jag höll om A som gnydde och skakade jättelänge. Han ville bli tröstad som man gör med ett litet barn! Vi gick in och senare på kvällen verkade benet bra igen.   

Min trogna Collie väntar utanför duschen på kvällarna  

Copper har sagt år Alan på skarpen. Det var ett himla liv i hallen i några sekunder. Faktiskt lät jag det tystna innan jag gick dit. Sedan delade jag på hundarna ett tag så att spänningarna skulle lätta. Lite senare när vi gick ut en sväng såg jag att Copper hade lite ragg. Även A noterade det och avbröt själv sina bitatacker när han sprang emot C. Jag har inte lämnat båda i bilburen när jag gått ifrån bilen på länge, jag har känt att risken för en smocka har legat i luften. Nu ligger de i hallen och gnabbas i lite mer lugn och ro igen. Alan är annars lite för på, han har ingen respekt för Lassie men C vill inte släppa fram honom. Det tycker jag inte att C ska heller. De får en tillsägelse av mig om de brottas lite för häftigt.  

Förra söndagen var vi hos Agneta och tränade med korsningsfåren. Vi behöver lära oss att bryta fixeringen av tacklammen och komma på inkallning! Det är så starkt i Alan att nagla fast fåren! En av de första sakerna jag började träna med A var att han skulle komma till mig och inte springa direkt till matskålen fastän han var hungrig. Det var matskålen det, nu snackar vi får!

Det har hänt en annan häftig sak också! Ibland springer inte A längre rakt fram mot fåren för att skrämma dem när de står vid staketet hemma i trädgården, han springer istället utmed staketet för att försöka komma runt dem! Fast det fungerar ju inte på tomten när fåren är i hagen och Alan är utanför. Han har det! Lilla vallhunden!    

/Marie