Gurkor och Squash har hamnat i burkar!  

Nu är vi inne i en period när jag känner att Alan behöver hållas lite kortare. Under promenaderna kommer han springandes och sliter i Lassie om hon går en bit före mig, hon säger inte ifrån eftersom Alan går igång ännu värre på det. Jag säger till honom och då slutar han direkt men gör snart om det igen.   

Tyvärr tappade jag garden under morgonpromenaden häromdagen. Jag styrde hemåt lite tidigare än jag brukar och visslade då på hundarna. De vände direkt och kom så snabbt och glatt så jag blev alldeles full i skratt och berömde dem lite för översvallande… Alan flög upp i ansiktet på mig och tryckte snabbt till med munnen över min haka. Jag fick en av hans hörntänder under hakan och en på framtänderna. Hål i hakan, fläskläpp och en bit av min framtand gick av. Jag sa inget men eftersom jag direkt slutade med berömmet hukade sig Alan och tittade på mig med lite osäker blick. (Den svårt vrickade foten sedan vallhundskursen är fortfarande svullen och instabil, by the way.) Haha han har verkligen piggat upp mig den lille Collien!   

Ovan syns två tydliga exempel på att jag ännu inte har lyckats fullt ut med grunderna. Vi har så här långt inte haft mer än drygt fyra månader tillsammans Alan och jag. Våra erfarenheter fylls på och Alan är fortfarande en liten slyngel, med tiden blir det så klart bättre och bättre. Jag har haft så många förare och hundar på kurser genom åren och ibland funderat över varför killar/karlar oftast inte råkar ut för att hundarna tänjer på alla vardagsgränser på samma sätt som hundar gör som är uppfostrade av tjejer/kvinnor? Det verkar i det fallet som om karlarna dels har en naturlig pondus i hundarnas värld och dels ofta är mer tydliga och konsekventa med vad de vill. Så hur svårt ska det vara? Nu räcker det med dumheter.   

Bästa AW:n är att gå en långpromenad i härligt höstväder! Alan hoppar då och då bara för att det är kul jämfota från grusvägen rakt ner i ett minst två meter djupt dike som är övervuxet med långt gräs. Modigt! Eller i och för sig kan man tänka att det är dumdristigt också. Ibland skuttar det iväg rådjur på ganska nära håll. Eftersom Labradorerna avbryter ett eventuellt förföljande gör A också det när jag visslar.   

Alan får en del av promenaden gå i ett koppel som jag har bundit runt min midja. Raka puckar och inga förmildrande omständigheter. Han kan inte gå före, inte bakom och han måste stanna när jag stannar.

Både Retrieverarbete och Vallhundsjobb bygger på en bra grund där hundarna måste kunna och lyda ordningsregler som att vänta, komma och avbryta en påbörjad jakt när det behövs. Det gäller att skapa goda vanor och det tar tid och kräver målmedvetenhet. Är man intresserad av hundträning så ingår även grundbygget (inte endast det färdiga resultatet) i det roliga! Personligen tycker jag att träningen är minst lika rolig som bra resultat på prov eller tävlingar. Extra kul när man lär sig nya saker själv samtidigt!  

Alans skärsår i trampdynan har läkt så nästa helg åker vi till Agneta och vallar lite igen.   

Tills dess tränar vi med Värmlandsfåren vid deras dagliga tillsyn, Alan får utan koppel följa med in i den stora sommarhagen! Fåren brukar gå en bit in i hagen och Alan går bredvid mig utmed staketet. Jag har fullt fokus på valpen så att jag kan hejda honom om han skulle göra en rusning. Tackorna slutar beta och har stenkoll på hunden men hittills har vi haft ett avstånd som både tackorna och Alan klarar utan att störta iväg. Jag kommer så småningom göra övningen svårare genom att gå något närmare tackorna. De kommer att springa iväg förstås och det blir antagligen en för stor retning för Alan så då kommer han till att börja med vara kopplad. Att planera träningen är en del av det roliga! När det inte funkar får man planera om…   

Här busar Copper med Ivar och de andra bagglammen!

/Marie