Det märks att man har för mycket att göra när det blir fel någonstans. Då rinner det över liksom. En kväll när jag tittade till tackorna i sommarhagen mådde Irma dåligt. Hon stod stilla i dungen tillsammans med Berta som sökte skydd mot insekter. De andra fåren betade. Jag kände på Irmas mage för att se om hon var svullen. Magen var indragen på båda sidor så jag förstod att hon hade ont någonstans. Troligen inte trumsjuka i alla fall, det var ju ändå bra. När tackan gick något steg såg jag att hon var lite halt bak. Juvret var stenhårt och jättetjockt! Jag var tvungen att kontakta veterinären och ta hem tackorna ganska snart.   

På förmiddagen var jag på jobbet och jag hade lånat ut Lassie som elevhund för att träna gymnasieeleverna i att lägga och gå spår. Lassie stortrivdes i ösregnet, de hade lagt ut godisbitar i spåret och en stor godispåse vid spårslutet! Hon var lerig och glad när jag hämtade henne. Bra dag för Lassie!   

Så slapp hon Alan en stund också.

Medan jag strax därefter körde med hästtransporten till hagen för att hämta fåren så ska jag erkänna att jag ett kort ögonblick funderade på om jag kunde lägga Alan någonstans som stopper, för det skulle kanske underlätta. Alan fick dock stanna i bilen och det räckte att locka med foderbaljorna, det var bra för jag hade tidspress! Som tur var gick fåren direkt in i hästtransporten fastän jag hämtade dem ensam. Dagsregnet öste ner.   

Veterinären kom lite senare och undersökte Irmas juverinflammation. Hon fick penicillin och Metacam, till att börja med skulle hon sprutas i fem dagar. För länge sedan hörde det i perioder till mina vardagssysslor att ge hästarna sprutor när det behövdes. De vuxna hästarna kändes oftast ok men fölen… De var ju mest skinn och ben, inte mycket till halsmuskler att sätta nålen i. Men ett litet får då? Jag gruvade mig hela nästa dag men var ju tvungen att göra det, så på kvällen band jag fast Irma och satte igång. Hon bockade och försökte komma loss så jag tryckte nog in vaccinet för snabbt. I vilket fall fick hon en chock och vinglade och ramlade omkull. Vid check någon timme senare verkade hon må bra igen. Jösses! I värsta fall blir jag tvungen att spruta väldigt många dagar om inte inflammationen ger sig.   

Samma kväll hördes ett himla liv ifrån bagghagen. Jag hörde att två lamm stångades oavbrutet och ett tredje stod förmodligen och ropade på hjälp. Jo mycket riktigt, det var det bruna bagglammet som hade kommit igång igen, det var han som stångades när han var liten och som jag först räddade livet på när han hade förstoppning och sedan när han hade snärjt in sig totalt i elnätet. Det värsta var att det var lilla Ivar han pucklade på. Det ljusa lammet var blodigt på flera ställen på huvudet och kroppen men det berodde på att han hade fått in en bra smäll i pannan på den brune, det var den brune som blödde. Ivar började bli trött men hade faktiskt en bra teknik såg jag. Han hoppade framåt och stångade medan han var i luften, det skonade säkert hans lilla magra nacke lite när den större halvbrorsan anföll.

Jag har tills nu varit så glad att de andra lammen inte har varit dumma mot Ivar, han är ju minst och dessutom väldigt svag i bakdelen. Ivar är ändå den som har bäst självförtroende och de andra följer honom. Han är tam och snäll också. Veterinären lämnade en spruta med selen till Ivar, men den här kvällen var det nog med allt som det var, den sprutan fick vänta! Den bruna blev instängd i hägnet, där får han vara tills något bättre förslag ges. Hoppas att någon vill köpa ett bagglamm, då blir det han som åker!

Irma ska ha penicillin och Metacam tills hon blir frisk. Som tur är har jag efter den första jobbiga kvällen fått hjälp att hålla henne och att mjölka ur det stenhårda och varfyllda juvret. Det går lugnare till och Irma kan läggas och mjölkas, allt blir skonsammare och grundligare utfört.  

En eftermiddag när vi skulle gå vår vanliga promenad sprang hundarna lite i förväg som de oftast gör. De försvinner ganska snabbt utom synhåll när de har kutat uppför en backe ovanför ån. De gånger hundarna ser ivrigare ut än vanligt brukar jag säga åt dem att gå med mig så att jag kan kolla att det inte springer iväg några djur bakom krönet.

Den här dagen anade jag inte oråd så de sprang som de ville. Rätt som det var hördes vrål som vid hundslagsmål! H-e! Backen togs ganska snabbt av mig också, faktiskt.

Jag hann inte se hur allt gick till för jag visslade medan jag sprang och Copper kom emot mig i full fart när jag nådde kullen. Hundra meter bort på vägen som går över kalhygget befann sig grannen med sin Wachtelhund. Det såg på långt håll ut som om grannen hade en stav, ett mycket bra tillhygge i sammanhanget. Copper kan vara dryg men är inte ilsken, han gav sig tydligen iväg därifrån ganska lätt ändå.

Lassie stod kvar tio meter ifrån den andra hunden och skällde upprört. Hon var svårare att kalla in, hon lyssnade helt enkelt inte, hon snackade ju själv hela tiden… Alan då? Han gjorde sitt finaste och höll på och kelade med grannen! När han hade lugnat ner karlen kom även Alan tillbaka. Jag vände och gick hem.

Alan är inte så kelig när det kommer till bagglammen..

Vi har också tränat lite på avlämningar av toarulle, dummy och apportbock i badrummet den här veckan. Det går bäst när vi gosar kind mot kind medan Alan har föremålet i munnen.  

I morgon ska vi till Agneta med hö och lilla A ska få flytta lite på korsningsfåren igen. Lugnt och sansat förstås!

/Marie