Det märks att man har för mycket att göra när det blir fel någonstans. Då rinner det över liksom. En kväll när jag tittade till tackorna i sommarhagen mådde Irma dåligt. Hon stod stilla i dungen tillsammans med Berta som sökte skydd mot insekter. De andra fåren betade. Jag kände på Irmas mage för att se om hon var svullen. Magen var indragen på båda sidor så jag förstod att hon hade ont någonstans. Troligen inte trumsjuka i alla fall, det var ju ändå bra. När tackan gick något steg såg jag att hon var lite halt bak. Juvret var stenhårt och jättetjockt! Jag var tvungen att kontakta veterinären och ta hem tackorna ganska snart.   

På förmiddagen var jag på jobbet och jag hade lånat ut Lassie som elevhund för att träna gymnasieeleverna i att lägga och gå spår. Lassie stortrivdes i ösregnet, de hade lagt ut godisbitar i spåret och en stor godispåse vid spårslutet! Hon var lerig och glad när jag hämtade henne. Bra dag för Lassie!   

Så slapp hon Alan en stund också.

Medan jag strax därefter körde med hästtransporten till hagen för att hämta fåren så ska jag erkänna att jag ett kort ögonblick funderade på om jag kunde lägga Alan någonstans som stopper, för det skulle kanske underlätta. Alan fick dock stanna i bilen och det räckte att locka med foderbaljorna, det var bra för jag hade tidspress! Som tur var gick fåren direkt in i hästtransporten fastän jag hämtade dem ensam. Dagsregnet öste ner.   

Veterinären kom lite senare och undersökte Irmas juverinflammation. Hon fick penicillin och Metacam, till att börja med skulle hon sprutas i fem dagar. För länge sedan hörde det i perioder till mina vardagssysslor att ge hästarna sprutor när det behövdes. De vuxna hästarna kändes oftast ok men fölen… De var ju mest skinn och ben, inte mycket till halsmuskler att sätta nålen i. Men ett litet får då? Jag gruvade mig hela nästa dag men var ju tvungen att göra det, så på kvällen band jag fast Irma och satte igång. Hon bockade och försökte komma loss så jag tryckte nog in vaccinet för snabbt. I vilket fall fick hon en chock och vinglade och ramlade omkull. Vid check någon timme senare verkade hon må bra igen. Jösses! I värsta fall blir jag tvungen att spruta väldigt många dagar om inte inflammationen ger sig.   

Samma kväll hördes ett himla liv ifrån bagghagen. Jag hörde att två lamm stångades oavbrutet och ett tredje stod förmodligen och ropade på hjälp. Jo mycket riktigt, det var det bruna bagglammet som hade kommit igång igen, det var han som stångades när han var liten och som jag först räddade livet på när han hade förstoppning och sedan när han hade snärjt in sig totalt i elnätet. Det värsta var att det var lilla Ivar han pucklade på. Det ljusa lammet var blodigt på flera ställen på huvudet och kroppen men det berodde på att han hade fått in en bra smäll i pannan på den brune, det var den brune som blödde. Ivar började bli trött men hade faktiskt en bra teknik såg jag. Han hoppade framåt och stångade medan han var i luften, det skonade säkert hans lilla magra nacke lite när den större halvbrorsan anföll.

Jag har tills nu varit så glad att de andra lammen inte har varit dumma mot Ivar, han är ju minst och dessutom väldigt svag i bakdelen. Ivar är ändå den som har bäst självförtroende och de andra följer honom. Han är tam och snäll också. Veterinären lämnade en spruta med selen till Ivar, men den här kvällen var det nog med allt som det var, den sprutan fick vänta! Den bruna blev instängd i hägnet, där får han vara tills något bättre förslag ges. Hoppas att någon vill köpa ett bagglamm, då blir det han som åker!

Irma ska ha penicillin och Metacam tills hon blir frisk. Som tur är har jag efter den första jobbiga kvällen fått hjälp att hålla henne och att mjölka ur det stenhårda och varfyllda juvret. Det går lugnare till och Irma kan läggas och mjölkas, allt blir skonsammare och grundligare utfört.  

En eftermiddag när vi skulle gå vår vanliga promenad sprang hundarna lite i förväg som de oftast gör. De försvinner ganska snabbt utom synhåll när de har kutat uppför en backe ovanför ån. De gånger hundarna ser ivrigare ut än vanligt brukar jag säga åt dem att gå med mig så att jag kan kolla att det inte springer iväg några djur bakom krönet.

Den här dagen anade jag inte oråd så de sprang som de ville. Rätt som det var hördes vrål som vid hundslagsmål! H-e! Backen togs ganska snabbt av mig också, faktiskt.

Jag hann inte se hur allt gick till för jag visslade medan jag sprang och Copper kom emot mig i full fart när jag nådde kullen. Hundra meter bort på vägen som går över kalhygget befann sig grannen med sin Wachtelhund. Det såg på långt håll ut som om grannen hade en stav, ett mycket bra tillhygge i sammanhanget. Copper kan vara dryg men är inte ilsken, han gav sig tydligen iväg därifrån ganska lätt ändå.

Lassie stod kvar tio meter ifrån den andra hunden och skällde upprört. Hon var svårare att kalla in, hon lyssnade helt enkelt inte, hon snackade ju själv hela tiden… Alan då? Han gjorde sitt finaste och höll på och kelade med grannen! När han hade lugnat ner karlen kom även Alan tillbaka. Jag vände och gick hem.

Alan är inte så kelig när det kommer till bagglammen..

Vi har också tränat lite på avlämningar av toarulle, dummy och apportbock i badrummet den här veckan. Det går bäst när vi gosar kind mot kind medan Alan har föremålet i munnen.  

I morgon ska vi till Agneta med hö och lilla A ska få flytta lite på korsningsfåren igen. Lugnt och sansat förstås!

/Marie

Gurkor och Squash har hamnat i burkar!  

Nu är vi inne i en period när jag känner att Alan behöver hållas lite kortare. Under promenaderna kommer han springandes och sliter i Lassie om hon går en bit före mig, hon säger inte ifrån eftersom Alan går igång ännu värre på det. Jag säger till honom och då slutar han direkt men gör snart om det igen.   

Tyvärr tappade jag garden under morgonpromenaden häromdagen. Jag styrde hemåt lite tidigare än jag brukar och visslade då på hundarna. De vände direkt och kom så snabbt och glatt så jag blev alldeles full i skratt och berömde dem lite för översvallande… Alan flög upp i ansiktet på mig och tryckte snabbt till med munnen över min haka. Jag fick en av hans hörntänder under hakan och en på framtänderna. Hål i hakan, fläskläpp och en bit av min framtand gick av. Jag sa inget men eftersom jag direkt slutade med berömmet hukade sig Alan och tittade på mig med lite osäker blick. (Den svårt vrickade foten sedan vallhundskursen är fortfarande svullen och instabil, by the way.) Haha han har verkligen piggat upp mig den lille Collien!   

Ovan syns två tydliga exempel på att jag ännu inte har lyckats fullt ut med grunderna. Vi har så här långt inte haft mer än drygt fyra månader tillsammans Alan och jag. Våra erfarenheter fylls på och Alan är fortfarande en liten slyngel, med tiden blir det så klart bättre och bättre. Jag har haft så många förare och hundar på kurser genom åren och ibland funderat över varför killar/karlar oftast inte råkar ut för att hundarna tänjer på alla vardagsgränser på samma sätt som hundar gör som är uppfostrade av tjejer/kvinnor? Det verkar i det fallet som om karlarna dels har en naturlig pondus i hundarnas värld och dels ofta är mer tydliga och konsekventa med vad de vill. Så hur svårt ska det vara? Nu räcker det med dumheter.   

Bästa AW:n är att gå en långpromenad i härligt höstväder! Alan hoppar då och då bara för att det är kul jämfota från grusvägen rakt ner i ett minst två meter djupt dike som är övervuxet med långt gräs. Modigt! Eller i och för sig kan man tänka att det är dumdristigt också. Ibland skuttar det iväg rådjur på ganska nära håll. Eftersom Labradorerna avbryter ett eventuellt förföljande gör A också det när jag visslar.   

Alan får en del av promenaden gå i ett koppel som jag har bundit runt min midja. Raka puckar och inga förmildrande omständigheter. Han kan inte gå före, inte bakom och han måste stanna när jag stannar.

Både Retrieverarbete och Vallhundsjobb bygger på en bra grund där hundarna måste kunna och lyda ordningsregler som att vänta, komma och avbryta en påbörjad jakt när det behövs. Det gäller att skapa goda vanor och det tar tid och kräver målmedvetenhet. Är man intresserad av hundträning så ingår även grundbygget (inte endast det färdiga resultatet) i det roliga! Personligen tycker jag att träningen är minst lika rolig som bra resultat på prov eller tävlingar. Extra kul när man lär sig nya saker själv samtidigt!  

Alans skärsår i trampdynan har läkt så nästa helg åker vi till Agneta och vallar lite igen.   

Tills dess tränar vi med Värmlandsfåren vid deras dagliga tillsyn, Alan får utan koppel följa med in i den stora sommarhagen! Fåren brukar gå en bit in i hagen och Alan går bredvid mig utmed staketet. Jag har fullt fokus på valpen så att jag kan hejda honom om han skulle göra en rusning. Tackorna slutar beta och har stenkoll på hunden men hittills har vi haft ett avstånd som både tackorna och Alan klarar utan att störta iväg. Jag kommer så småningom göra övningen svårare genom att gå något närmare tackorna. De kommer att springa iväg förstås och det blir antagligen en för stor retning för Alan så då kommer han till att börja med vara kopplad. Att planera träningen är en del av det roliga! När det inte funkar får man planera om…   

Här busar Copper med Ivar och de andra bagglammen!

/Marie

Vi har varit på vallhundskurs Alan och jag. Bara att bo borta och se många främmande hundar och ett par kullsyskon dessutom satte valpens koncentrationsförmåga på prov. Ekipagen blev indelade i grupper efter hundarnas ålder och förkunskaper. Jag måste ändå säga att Alan var jätteduktig med tanke på att han bara är sex månader!   

UppfödarSusan hade ordnat så att vi fick komma till kursen -hur bra som helst!

Helgen bjöd på fint väder, bra boende, god mat och trevlig samvaro. Och så Susans After Sheep med bubbel och ostbågar!   

Helgen var verkligen givande och vi fick göra många övningar som naturligtvis var nya för oss. På gården där kursen ägde rum finns bra invallade Gotlandsfår och Roslagsfår. Vi tränade med Gotlandsfåren och varje liten tackgrupp innehöll en bestämd ledartacka! Under alla övningar tränade vi även stanna och kom.

Flankering och fösning övade vi först i en liten fålla med ca sju djur.

Vi gjorde början till flankering genom att vara inne i fållan med fåren. Hunden skulle hålla sig nära fårgrindarna och vara uppmärksam och byta håll när föraren gjorde det. Jag gick innanför A och fåren flyttade sig lite allteftersom vi bytte varv. A gick fint och lugnt utmed staketet men ville hålla sig en bit före mig. Det känns naturligt och bra tycker jag men det kräver att han är mer uppmärksam på mig för att märka när jag byter varv. Bra träning!

Instruktören tyckte att A såg lugn och fin ut så jag fick släppa kopplet ganska tidigt. Jag vet att A har hittat ett mindre bra sätt att kontrollera fåren, han har ju inte jättemycket pondus ännu på grund av sin ringa ålder. Hans trick är i alla fall att hoppa fram och slå ihop tänderna nära fåren. Om A är i koppel håller jag bara emot och börjar om, man ska inte säga åt hunden eftersom beteendet beror på att A inte vet hur han ska göra det hela på ett bättre sätt.

Meningen när vi försvårade övningen var att jag skulle gå med fåren mellan mig och A. A skulle fortsätta att flankera utmed staketet och byta varv när jag påverkade honom att göra det. Så vad händer, jo A slänger sig fram mot fåren och fåren slänger sig fram över mig. Jag hamnar under och vrickar foten och ryggen rejält. Vi fortsatte förstås ändå men foten fick lite senare bli hårt lindad. Vi gjorde samma övning igen på söndagen och då stannade A när jag bad honom och kom också när jag ropade!   

I fållan började vi även träna fösning genom att gå rakt mot fåren med A i koppel och göra flera stopp och starter. A är verkligen fokuserad, han har bra eye och behöver pausa ganska snart. Vi tittade och lyssnade också när de andra ekipagen jobbade, alla hade olika förkunskaper och behövde jobba på lite olika sätt. Så intressant och lärorikt! Om det blev längre väntetider fick A vila i bilen med Copper.  

I det stora fårhuset tränade vi fösning i lina med start och stopp samt inkallning. Vi skulle fösa in fåren i ett visst hörn och sedan ett varv runt i fårhuset. Ungefär samma övning gjorde vi också på söndagen i en utomhus-25:a.

Ett träningspass som verkligen gav känslan av att vi har kommit en bit på väg ägde rum i en stor rektangulär hage. Instruktören höll i linan med A bakom fåren och jag fick backa före tackorna och säga till A att han skulle stanna eller gå framåt. A var väldigt duktig på att gå rakt bakom tackorna. En assisterande hund fixade så fåren höll sig utmed hagens långsidestaket medan vi drev. Jag tycker att A uppträder jättebra och att han intuitivt förstår själva arbetet, han flyttade sig tex ut mot flankerna när vi skulle svänga gruppen.

Övriga ordningsregler som att A skulle stanna och vänta vid grindpassager och ta det lugnt med fåren ingick i alla övningar.

Det här är så kul!

Jag har byggt en egen rund träningsfålla! Nu är bara bagglammen hemma så det går inte att låta A träna inne i fållan. Vi får göra inkallningsövningar och stannaövningar utanför. A ska ju samspela med fåren så det blir för krystat att skicka honom runt fållan utan att han kan påverka lammen så det får vänta tills vi har egna träningsfår.   

Vi har också varit hos Heléne i hennes fina hundhall och fått fler träningstips mot Startklass i lydnad. Det var en månad sedan vi var där första gången och det märks att A har mognat och utvecklats mycket under den tiden. Förra gången vet jag att jag hade en känsla av att A lika gärna skulle kunna gå ifrån mig när han var lös, men den här gången var A med mig även mentalt på ett fint sätt.

A har skurit sig i en trampdyna, det var blod på hela hallgolvet när vi kom in efter en promenad. Inte så djupt så att det krävs ett veterinärbesök som tur är. Hoppas att det läker snabbt, vi har planerat att valla lite i morgon men det får nog vänta.   

Härlig skörd av gurkor och squash kompletterades med kantareller. Så fint när hösten visar sig från sin bästa sida!

Till hösten hör även andjakter förstås. Copper har skött sig jättebra verkligen! Det syns väl att vi är riktigt stolta?!

Nördig som jag är har jag beställt en vindflöjel  som komplement till Labradorskyltarna och den fina Värmlandsfårskylten som sitter på fårhuset.  Det måste ju synas vad man håller på med!

/Marie

Vi har varit hos Agneta och tränat lite nybörjarvallning igen. Det är verkligen jätteroligt!   

Förra gången vi var där fick Alan gå i lina efter fåren i en lite större hage med hjälp av Agnetas hund som höll fåren samlade. Den här gången började vi likadant men den assisterande hunden var en för Alan helt okänd tik. Det fixade han jättebra, Alan höll fint fokus på fåren. Efter några minuter märktes det att han blev trött så då gick vi åt sidan och tittade när de andra duktiga hundarna tränade och sedan fick A vila i bilen medan vi fikade.

Efter pausen hade vi fåren inne i en ganska stor rund fålla, Alan fick röra sig utanför fållan utan att jag höll i linan. Alan skulle byta varv när jag gjorde det och vi skulle ha fåren mellan oss hela tiden. När Alan var i position mitt emot mig sa jag stanna några gånger. Det var helt nytt för Alan men han var väldigt lyhörd. Vi tränade också på att Alan skulle komma till mig när jag ställde mig en bit ifrån inhägnaden och kallade på honom. Det kom ingen hund så jag tog i linan och gjorde om.   

Det verkar annars som om Alan blir mer trött när han går i lina, då måste han ju koncentrera sig och hålla koll  både på fåren och mig. Kollen på mig hoppar han än så länge gärna över när han är lös.  

Om två veckor ska vi vara med på en grundkurs i vallning och lära oss mera!  

/Marie

Camillas bilder har kommit och Alan och fåren kommer verkligen till sin rätt!   

En kväll när vi kollade Värmlandsfåren i den stora sommarhagen var tackorna i närheten av där jag vänder bilen. Då stannade jag där så att de inte skulle behöva springa ända ner till den andra änden där vi brukar träffas. Fåren känner igen min bil och trots att jag normalt inte har med mig några godsaker till dem så kommer de galopperandes för en stunds kel. Gulliga!

Där jag nu stannade kan man gå utanför hagen bredvid elnätet. Jag håller koll på Alan och tänker att jag inte ska säga något om han kommer i närheten av att få en stöt för att han inte ska förknippa elen med något annat än staketet, helt enkelt. Hittills har det gått bra utan elchocker, Alan verkar i alla fall ha noterat att han inte ska nudda nätet.   

I den bortre änden kan vi träna lite stanna och kom utan att riskera att någon bil kommer och stör. Alan är jätteduktig på att stanna och komma på nära håll. Men, han vet ju att han inte kan springa längre än till staketet så det är minsann inte skarpt läge ännu. Irma som är ledartackan står ett par meter in i hagen med full koll och tittar strängt på Alan, men Alan står helt stilla och tittar tillbaka minsann. Mmm -me like!

Det har hänt mycket utöver det vanliga den senaste veckan. Vi tog en tur till Sälen, det har varit andjakt och retrieverträning. Alan och Lassie fick vänta hemma när det var jakt, annars har Alan varit med.

Vi har även varit hos Heléne som är bäst på lydnadsträning! Alan och jag fick komma in i Helénes nya fina hundhall och vi fick några bra tips på övningar som om vi gör dem bra kan leda oss till Startklass i lydnad. Det var typ hundra år sedan jag var med på lydnadstävlingar. Momenten har utvecklats mot mer precisa utföranden så vi får väl se hur det går för oss. Alan är i alla fall inte den felande länken. Han uppför sig bra! Jag måste ändå säga att det vi hittills har tränat på passar bra in i planen.  

Idag var vi och tittade på Vallhundsprov! Det var lärorikt att se både duktiga hundar och förare samt ekipage som för dagen inte fick till något flyt alls. Man kan lätt se att de rutinerade förarna har fördel av sin rutin både när det gäller hur de har tränat sina hundar och också hur de tar sig an fåren och uppgiften. Alan tränade på att bara vara där men han var intresserad av vallningen och fåren när de kom närmare. Annars fanns det människor och hundar i publiken som han gärna hade hälsat på om han bara hade fått.  

/Marie

   +    =   

foto; Camilla Davidsson 

/Marie

Rosen.

Också borta. Jag hade rensat ogräset runt omkring i rabatten. Inte så att Alan såg när jag gjorde det men förmodligen kändes helt plötsligt doften av hönsgödseln som jag la dit i våras lite starkare. Undrar vart själva rosen tog vägen? Hålet är i alla fall lätt att hitta.

Semestern är slut och nu blir det tyvärr mer rastgård för hundarna igen. Det känns inte alls kul. En dag i veckan kan nog Alan vara i en rastgård på jobbet, det blir i alla fall ett bra avbrott.

Alan kom på att han också skulle hämta tygpåsen i vattnet.   Första gången det hände simmade han plötsligt ut till en dummy som låg en bit ut ifrån stranden, den hade blåst in ifrån sitt ursprungliga läge medan vi hade gått en bit därifrån för att Copper skulle göra en annan uppgift först. Alan kämpade sig igenom glesa gröna vasstrån med den långa apporten, det är tåga i valpen! Förut låg han så snällt i bilen när Copper tränade men nu får han faktiskt stanna hemma eftersom han för ett himla liv när han hör plasket när Copper hoppar i. Jag har inte tillräcklig styrning på Alan ännu, så att vänta på stranden är inget alternativ!

En ung fodertik har varit här över helgen. Hon verkar bli en riktigt bra hund, det känns kul. Det märks att Alan har blivit en större valp nu, han börjar ändra sitt beteende när han träffar nya hundar. En liten tjejtjusare tror jag. Det får vi hålla ordning på.  

Ett bagglamm är sålt och det finns flera intresserade av både bagglamm och tacklamm. Känns inte kul att sälja mina tacklamm men jag behöver hålla ner antalet får. Speciellt om jag även ska skaffa får som är lättare att valla än Värmlandsfåren. Har nog i alla fall bestämt att jag inte ska ha någon bagge i år.

Vi har tränat lite vallning hos Agneta igen!   Ojoj vad Alan har utvecklats på två veckor. Utan träning alltså. Han har växt både utanpå och inuti och förfinat sin kroppshållning och smyger framför mig i linan hur lätt som helst. Vilken liten grabb jag har. Fast det visste jag ju förstås, men det är hur roligt som helst att se när Alan tar sig an uppgifter som ligger i blodet. Eftersom det är så varmt tränade vi tidigt på förmiddagen. Lammen var i en större hage än förra gången så Agneta med Lykke och jag med Alan ställde oss mitt emot varandra med fåren emellan. Sen fick Alan fösa fåren mot Agneta i ett lugnt, smygande tempo. Vi tränade flera stopp och igångsättningar på vägen. Lykke har kommit mycket längre i sin utbildning så hon fick öva på svårare saker.

Förhoppningsvis kan det bli några bra bilder tagna på tisdag kväll. Då kommer en tjej som är duktig på att hantera sin fina kamera. I min smak är Alan nu i en jättebra ålder för att fotograferas. Jag älskar den här lite flänga men ändå början till mera vuxna åldern.

Veckan därpå ska vi åka till Heléne som är duktig på att träna folk och hundar till lydnadsekipage. Kanske kan det bli en Startklasstart någon gång, i vilket fall behöver vi vänja oss vid att träna ihop med lite precision, jag och Alan.

Om två veckor ska det bli vallhundsprov utanför Linköping, då åker vi och tittar!

/Marie

Det här med blogg har faktiskt sina poänger, speciellt för den som skriver naturligtvis. Man kan titta tillbaka och det blir som en dagbok med bilder, roligt när man börjar blogga då man får hem en liten valp. Trots att det oftast inte händer så mycket på en vecka ser man en stor förändring över ett par månader och det är kul att ha utvecklingen dokumenterad. Det är väldigt nervöst att ha en valp, de hittar på så ohälsosamma saker och de växer så fort vilket gör att man är orolig för det mesta. Trots det ger de så mycket tillbaka att man gör om det igen och nu ska jag dessutom lära mig ett nytt hundjobb. Inte klokt antagligen.   

Alan är tjugo veckor redan!

Inte så bra dag förra tisdagen om man frågar Alan.   Det tråkiga började redan på morgonen, alla utom Alan fick frukost. Han skulle till veterinären och undersökas med tanke på att han tidigt visade en ostadighet i bakdelen och tidsbokningen gjordes redan då, men valpar måste vara minst fyra månader och ha växt tillräckligt för att man ska kunna bedöma en röntgenavvikelse någorlunda säkert. Alan har stärkt upp sig allteftersom även om veterinären direkt sa detsamma som jag brukar tänka att Alan uppvisar en viss stelhet och är tunn över bakdelen för sin ålder. Jag är i alla fall verkligen glad över att det inte syntes några stora fel på röntgenbilderna vilket jag var väldigt orolig för den första månaden! Nu går vi All In mot träningsmålen, det känns bra!

Dagen efter veterinärundersökningen var Alan väldigt dämpad och trött, jag fick en känsla av att han hade ont. Till exempel så bet han inte Lassie en enda gång och han ville helst sova hela tiden. Alan fick i alla fall följa med till sommarhagen, vi skulle sätta upp de återstående elnäten för att fåren behövde mera bete. Min bil är så himla bra, den fungerar som lastbil, dragbil, foderbil, hundbil osv. Alan ville helst ligga i hundburen, han försökte hoppa in igen men orkade inte så han fick hjälp. Där låg han och sov när jag rullade (trasslade) ut staketrullarna.

Värmlandstackorna fick sedan komma ut på det stora fältet, där har de hur mycket mat som helst! De första nätterna blev de instängda i den lilla hagen och fick äta hö för att inte chocka kroppen med för mycket blött protein direkt.

Ett par dagar efteråt betedde sig Alan som vanligt igen. Då åkte vi till Agneta som tränar med sin duktiga Border Collietik och även har kompletterat sina Gestrikefår med fem blandrasfår som är mer lämpade för vallningsträning. Först fick Alan syn på några Hedemorahöns som helt plötsligt gick bland bilarna. Alan stod stilla och iakttog hönorna och tuppen som inte anade oråd eftersom de är så vana vid hundar. Jag vågade inte ens kalla på Alan för att inte utlösa någon slags jakt, utan jag lät tyst och snabbt Copper hoppa ut ur bilen och gick iväg med honom åt ett annat håll. Då kom Alan (min plan alltså!) och jag kunde sätta på valpen ett koppel. Puh!  

Sedan var det dags att titta när Agnetas hund övade med fåren en liten stund, Alan var intresserad av att se hur tiken gjorde. Så lånade vi ett långt koppel och gick in i den lilla hagen och flyttade på tacklammen tillsammans Alan och jag. I början stannade Alan upp och åt lite fårbajs och han blev också väldigt känslig för en fluga som surrade. Han pejlade naturligtvis in fåren som också passade på att hota valpen när de kunde.

När vi hade hjälpts åt att fösa på fåren en kort stund började han i alla fall känna sig säkrare och så var det dags. Alan tog kommandot över lammen! Han visade att han kunde flytta gruppen och helt plötsligt var Alan mycket mer fokuserad än vad jag var! Jag har försökt att ladda upp filmer från träningen men det fungerar tyvärr inte.

När Alan hade börjat trycka på fåren själv tränade vi Stanna några gånger innan vi slutade. Haha jag har verkligen en liten vallhund i snöret!  

Nästa äventyr blev när vi åkte och hälsade på hos Eva och Åsa i Brösarp. Här finns erfarenhet och kunskap i retrieverträning, jakt, räddning, bruksgrenar, lydnadsträning mm mm så samtalsämnen saknas inte!   Vi fick några härliga dagar med kulturella utflykter, god mat och hundträning. 

Copper fick anpassade utmaningar på land och vatten och Alan och jag fick hjälp med grundläggande lydnadsträning. Tyvärr var deras Gotlandsfår tama och tuffa så det fick räcka med en liten stund i fårhagen med mig som skydd mellan Alan och fåren. Inspirerande och kul att umgås med likasinnade kompisar, verkligen!

Ett besök hos Hunden&Herden resulterade i att jag nu äger även en vallningsvisselpipa!    
Den ska jag öva mig att blåsa i när jag åker till och från jobbet utan hundar. Det är jättesvårt bara att få ljud i pipan. 

Min lilla vallhund   

/Marie