Igår var vi på kurs. Vi fick jättebra tips hur vi ska träna vidare. Mitt önskemål var att vi skulle starta från början med övningar man gör när man börjar vallningsutbildningen och att instruktören skulle se vad som behöver förbättras i gunderna. Jag vill ju helst inte hamna i något dike på vägen.

När vi tränar i sommarhagen har jag tänkt på att Alan ibland springer i en alldeles för vid båge och ibland skär av och tränger för nära tackorna. De otillåtna genvägarna kom fram på kursen när vi jobbade i en tjugofemma och vi fick träna på ett jättebra sätt som passar oss där vi är just nu.

Vi övade på att utveckla vår kommunikation. Det har känts att allting glider lite och att jag inte har fått in ett tydligt språk ifrån min sida till alla rörelser Alan behöver kunna. Jag behöver vara mer aktiv och trycka mentalt på A innan han får börja flankera. Vi började med att jag stod mellan fåren och hunden och pekade med pisken mot honom och sa "gå bort". Det var länge sedan vi övade på det. A blev mer uppmärksam och undrade vad jag ville göra och så småningom fick han till bra svängar. I början ska han själv få välja åt vilket håll han ska springa, det viktiga är att han tar ut bågen. När han startar följer jag med så långt som behövs sedan ställer jag mig bakom fåren och går före tackorna så att han får driva dem lite mot mig. Så går jag igenom gruppen och börjar om. Det här gick bra med de lugna Gotlandsfåren på kursen, jag vet ju att värmlänningarna kommer kuta förbi mig och försvinna i fjärran. Vi har gjort övningen förut men inte på länge och inte tillräckligt många gånger.

Här vallar Alan lite på Gåtan, Lisa och Berta i hemmahagen.

Det jag tänkte mest på under hemvägen ifrån kursen var ändå Labradorerna. Jag hade kunnat ge bort båda två på plats. De fick följa med den här dagen trots att jag inte gillar att ha dem med när jag är på kurs med Alan eftersom jag vill fokusera helt på den hund jag tränar. Men det blev ännu värre än jag hade kunnat föreställa mig faktiskt. Lassie skällde när det gick någon förbi bilen, därför tog jag med hundarna in i hagen i stället. Då låg hon och gnällde i ett par timmar tills det riktiga helvetet bröt ut. En av kursdeltagarna frågade om hon kunde få hälsa på Labradorerna och de hade ju ändå inget att göra så det borde väl ha kunnat vara ok. De svansade omkring och betedde sig, jag vände ryggen till för att slippa se eländet. Tyvärr hade jag bundit hundarna för nära varandra så Copper fastnade i ett koppel med ett bakben. Det drogs åt och även runt halsen när han försökte komma loss. Han bet och slet ursinnigt i Lassie eftersom han fick panik när hon drog åt ännu mera. Resten av tiden låg de lösa och lugna och tittade på Collies och får som strök förbi på en meters avstånd. Jösses. Aldrig mer.

Instruktören sa i alla fall att vi inte har några gropar att trilla i utan det är bara att köra på. Vi fick applåder också. Utan att kunna speciellt mycket om vallning så tycker jag att Alan har en väldigt god förståelse för sitt jobb. Han arbetar fint med djuren. Jag bara älskar den här hunden.

Eleverna var hemma en dag och vi passade på att göra en fårövning. Vi tog hem Siv, den lilla tackan som har svårt att tugga. Alan förstod sin roll och det som jag trodde skulle ta en timme tog istället tio minuter.

/Marie

Det går bort så mycket tid till att jobba, det blir inte mycket kvar till hundar, får, hus eller allt annat jag vill göra. Än så länge hinner man lite på kvällarna och det är bara att njuta, snart är det kolsvart alla lediga timmar. I år har jag hittills faktiskt inte bokat in några andjakter på grund av olika orsaker. Det är svårt att säga om Copper är ok i sin bicepssena, han är väldigt ojämn när vi tränar i vatten.

Vi har hittat lite svamp, den har räckt till både mackor och en stor paj. Äpplena är små och goda, det ska bli äpplekaka och paj av dem också. Gjorde förresten en banankaka med kardemumma, mmm den var också god. Vet inte vad som har flugit i mig, jag har inte bakat så mycket på många år.

Det är härligt att äta egenproducerade produkter! Jag fick med mig jättegoda ägg ifrån skånekompisarna, undrar alltid hur gulorna kan vara så gula när äggen kommer från höns som går i trädgården?

Grabbarna kom med sina respektive och barn för stakethjälp och grillning! De hade med sig urfina blommor och en inbjudan till dop. Så härligt och kul!

Nu passar vi Harley som är son till Lassie i ett par veckor. Det går ganska bra mellan hanarna men jag har dem inte tillsammans när jag är för långt ifrån och inte lösa samtidigt på promenader, det kan vara svårt att hinna med när de snackar med varandra. Labradorer är så brötiga, det är full fart när de rör sig och krockrisken är hög. Alan är mjukare, både i kroppen och till sättet. Han är modig och tuff på ett helt annat vis, A är absolut den gulligaste.

Alan och jag tränar på i sommarhagen. Vi övar omväxlande på grunderna och det känns som om de sätter sig allteftersom. Jag har anmält oss till en dagskurs som äger rum om ett par veckor, det ser vi fram emot! Vi har varit hos instruktör ungefär varannan månad sedan nyåret, det behövs för att komma framåt och inte nöta in något galet. Även om jag rent tankemässigt kan förstå vilka olika delar som ingår t.ex i en delning eller något annat behöver jag träna för att förstå de små signalerna och variationerna hos både hund och får och lära mig att se när det är på väg att bli riktigt eller fel. Alan ska också förstå och göra rätt, det krävs ofta snabba beslut. Att parera tackorna när de springer åt alla håll är inte lätt.

Det är ändå mycket avkopplande att träna vallning tycker jag! Tror att det beror på att hunden är så lyhörd och att jag känner in det som händer med ett öppet sinne. I och för sig är det oftast energigivande med retrieverträning också, det är nu med en skadad hund som träning och mål åker bergochdalbana så att det blir jobbigt. Ska jag kunna anmäla till prov eller är det inte någon idé att satsa på det? Enerverande faktiskt.

Vi behöver snart ta hem den lilla tackan som har svårt att tugga och inte har växt. Hon och bagglammet ska åka till gården där jag köpte Alans tackpresent och därifrån till slakt. Eventuellt kommer även Kråkan att slaktas i vinter. Tråkigt. Jag har bokat ett nytt korsningstacklamm som ska med tillbaka hem. Ibland händer det saker som gör att man inte kan ha kvar enstaka får och gruppen får inte bli för liten. För att allt ska flyta på kan man inte spara individer som det är fel på eller som är besvärliga att hantera. Alan ska få  hjälpa till när vi ska skilja av och lasta tackan, först ska hon hem ifrån sommarbetet för avmaskning. Undrar hur vi ska bära oss åt egentligen.

/Marie

Alan och jag fortsätter att träna de färdigheter vi har börjat med. Det tar sin tid innan det blir rätt. Var förresten själv och tittade lite på Elitmästerskapet för Retrievers. Folk kom fram och frågade om jag skulle starta. Det händer inte när jag är och kollar på vallhundstävlingar…

Alla inblandade har jättekul i sommarhagen! Jag skickar A på ett kort hämt och han driver fåren igenom grindöppningen mot mig som står på andra sidan. Sen skickar jag igen och skyndar mig före fåren igenom porten. Om vi gör det på kvällstid är tackorna ystra och skuttar och bockar, då får jag hota dem lite så att de inte springer på mig. Målet är att kunna stå på olika ställen när jag ber A att vända åt höger eller vänster och att Alan ska fatta att tackorna ska igenom grindhålet, allihopa. Han har förstått jättebra hur han ska flankera självständigt när han driver fåren!

Vi var en sväng till Österlen i år igen. Det är så himla fint med trevlig samvaro och miljöombyte både för mig och hundarna. Tyvärr finns inte Gotlandsfåren kvar på gården -nu när Alan och jag har växt upp lite!

Men nu är vi hemma igen och ömsom tränar och ömsom svalkar oss!

/Marie

Nu har vi varit och tittat på en IK1-tävling! Förra gången det skulle ske blev tävlingen inställd på grund av sommarvärmen. Några av de ekipage vi såg var duktiga, de hade ett bra flyt och allt såg lätt ut. Så vill vi också göra, men vi får nog tänka ett år framåt från nu innan vi kan tillräckligt mycket för att anmäla oss. Den här gången kunde vi stå relativt nära så att vi såg när fåren togs ut från banan när de var färdiga. Jag har börjat fundera över att jag nog borde vara funktionär på några tävlingar för att lära mig mera och redan när de tankarna har dykt upp har jag känt att vi verkligen inte är mogna att hjälpa till att ställa ut några får till de startande t.ex Man måste klara av sådana uppgifter innan man ska tro att det kan gå bra om man startar själv, kunnandet måste vara brett naturligtvis.

Om man ska hjälpa till med fåren på en tävling verkar det klart lättare att börja med att hämta upp och valla ut tackor som har avslutat sin insats, då riskerar man inte att påverka en deltagare på något dåligt sätt, ekipaget är ju färdigt med sin start. Ifall man ska klara att ställa ut grupper till de startande innan de börjar måste man först med hjälp av sin hund kunna dela, ta ut och hålla fåren på rätt ställe och sedan låta den tävlande hunden ta över dem för att därefter diskret dra sig tillbaka och sortera ut nya tackor till nästa startande. Avancerat! Man kan ju också börja med att springa med protokoll från domaren till sekretariatet helt utan hund, då får man ändå en bra inblick i själva organisationen runt tävlingen vilket man också måste kunna. Här känner jag faktiskt att min egen motivation till att träna ordentligt höjs ännu ett snäpp!

Ibland behöver man titta lite bakåt också, inte bara framåt eftersom jag kan ha lätt för att tycka att vi borde vara bättre än vi är. För ett år sedan hade jag mycket mindre erfarenhet än vad jag har nu, det är kul att läsa bloggen ifrån förra hösten och konstatera att vi har lärt oss jättemycket sedan dess. Vi är dock nybörjare i flera år till och det är fortfarande roligt och spännande att träna. Det är också givande att ha varit på några kurser, tävlingar och prov och att ha pratat med människor som har varit med i vallningssporten länge och kan tillföra kommentarer och kunskaper som man kan suga åt sig.

Alan sköter sig alltid bra och gör sitt bästa utifrån hur vi har tränat. Alla gillar honom och tycker att han är tillmötesgående och lugn, både när vi är publik och när vi är på kurs. Lilla Papillonen!

Äntligen har jag provat att sätta upp det som ska föreställa grindar som vi ska valla mellan och runt. Vi behöver träna Stopp, Höger och Vänster när jag befinner mig på olika platser i förhållande till Alan och till fåren. Näten slokade så det såg inte klokt ut men de fyllde sin funktion jättebra. Vi jobbade på en stund och hade det jättekul men sen plockade jag ner spektaklet. Jag får skaffa längre plaststolpar och ha tre på varje nät så blir det bra.

/Marie

I min mammas fotoalbum finns bilder på Border Collies ifrån slutet av 40-talet och början av 50-talet. Det är länge sedan men hundarna är av samma typ som BC av idag. En eloge till Vallhundsklubben för detta att man inte har tillåtit rasaveln att förändras efter alla rådande olika intresseinriktningar!

Här är ett foto från 1949 på mamma Gunilla och Tibby.

Jag tycker att tiken Tibby är lik Alans mamma Bella och att hanen Casik ser ut som en äldre Alan!

Delningsträningen pågår och vi får tackorna att dela sig men det är svårt att få till det. Ibland springer Alan iväg och gör jättebågar så att jag inte har en aning om var han är i det höga gräset. Han har blivit bättre på att komma mot mig i en lucka men ofta går fåren iväg och ihop bakom oss. Jag har tittat på filmer från träningar och prov och försöker att få till något liknande. Det kommer att bli mycket lättare när fåren kommer hem igen, då blir det inte så stora ytor för dem att röra sig på. Alans får är förresten fortfarande bättre än mina.

Linslusen Alan   

Vi har fått den nya ytterdörren på plats! Nu fattas bara dörrfodret och lite mera fix runt om.

/Marie

Vi har varit på clinic för ett par erfarna vallhundstränare ordnad av Östergötlands Vallhundsklubb. Så kul det är att lyssna och titta på vallhundsträning! När vi kom hem skrev jag ner några anteckningar, roligt nog handlar de om precis samma saker som vi tränade på kursen förra veckan men med en aning olika infallsvinklar och sätt att beskriva dem på. Pudelns kärna alltså!

Föreläsaren visade hur han gärna sätter hunden lite ur mental balans, den ska inte vara riktigt säker på vad den ska göra. Det gör att den inte bara löper iväg utan blir mer uppmärksam på föraren. Han gick bakom hunden mot fåren och kallade in ofta med hjälp av hundens namn. Det hjälpte hunden att ta det lugnare och bli bättre i hand. Han förklarade att han brukar ropa hundens namn och visa med att röra sig åt det håll hunden ska svänga åt höger eller vänster, inte blanda in kommandon förrän hunden gör rätt. Samma övning som vi har blivit visade (med lina) på våra första lektioner.

Om man gör det många gånger gör det att hunden tar ut svängen bättre och det funkar även när hunden är på motsatt sida fåren, den vänder huvudet från fåren och rör sig utåt då också. Om hunden får gå för ett hämt och går för fort mot fåren, kalla med namnet i stället för att säga stanna. Då tänker hunden ut ifrån fåren och går inte lika snabbt. Jag har lite halvhjärtat tränat Bort eller Ut med Alan, det behöver vi fortsätta med.

En reflektion jag återigen kunde göra var att föreläsaren till största delen uppehöll sig vid dessa baskunskaper trots att clinicen utlysts att handla om nödvändiga färdigheter för att kunna göra bra resultat i högre tävlingsklasser efter Vallhundsprovet. Frågor om utföranden och bedömningar under tävlingar behandlades men föll ständigt tillbaka på att förare och hundar oftast inte är tillräckligt grundtränade och inte heller från första början i utbildningsgången har högre tävlingar eller svårare vallningsarbete i åtanke. Haha det är vanligt förekommande i retrievervärlden också och man måste möta folk där de är.

Vi har umgåtts med Amelia också!

Samma tänk som vi fick del av på senaste kursen framkom även då delning togs upp på clinicen. Hunden får inte springa runt djuren om de rör sig åt sidan utan vi ska röra oss på varsin sida utmed en tänkt linje. Hunden ska stoppa tackorna utan att runda. Fåren ska respektera både hunden och föraren.

Några andra nyckelord för mig: Balanspunkten är inte lika med kl 12 -den är där hunden stoppar draget. När hunden lämnar dig för ett hämt ska hunden inte springa bakåt/utåt och runt (eller gena) utan hålla samma avstånd till fåren ända från början. Det är så bra att lyssna på olika personer med stor erfarenhet och få repetition. Jag tappar ibland bitar som jag då blir påmind om hur viktiga de är.

Alan ligger gärna på trappen, gallret är för att hålla Labradorerna inne.

På eftermiddagen före clinicen tränade vi lite hos Agneta. Hennes får skulle tränas att inte röra sig alls och absolut inte förbi föraren och därför kunde vi inte jobba med delning som jag egentligen tänkt. Alan behöver en förståelse för vad vi försöker träna på hemma i sommarhagen och Agnetas tackor är lugna och håller ihop så allt vi gör blir tydligare än det kan bli med mina rörliga tackor. Vi övade i stället flanker på det sätt som instruktören tränade oss på lektionen förra veckan och det visade ju sig att vi gjorde ungefär det som föredragshållaren beskrev senare på kvällen. Det var nyttigt och Alan var duktig. Egentligen är det just detta att mina får går förbi mig som gör det omöjligt för oss att dela i sommarhagen. Agnetas får är lugna och trycker sig mot varandra så det var inte alls svårt att få dem att stanna framför mig. Alan stannade och la sig varje gång jag sa till och han rörde sig inte för snabbt.

Efter en paus fick vi göra ett hämt (ca 40 m) under förutsättning att fåren inte gick förbi mig. Alan gjorde en vid utgång till höger och gjorde bågen så bra utmed staketet! Där stannade han vid dragpunkten (före kl 12) utan att jag sa något, väntade tills tackorna började röra sig utan att jag sa något, gick försiktigt mot gruppen fortfarande utan att jag sa något och drev dem rakt till mig i ett lugnt tempo utan att jag la mig i. När fåren började närma sig mig hotade jag dem lite med pisken och sa stanna och ligg till A som stannade och la sig och tackorna stod stilla framför mig. Ojoj vilken fin hund jag har! Gräset i den lilla hagen var klippt, man behöver göra det lite lättare för sig ibland så jag är jätteglad att vi får komma till Agneta när vi behöver. Det var nästan ett halvår sedan vi var där senast och jag kunde verkligen se att vi har utvecklats under den tiden även om det verkar segt som tuggummi när man skriver och läser här i bloggen.

   Lilla A. 

/Marie

När jag tränar på olika moment stöter jag förr eller senare på patrull och känner att min brist på erfarenhet försvårar för oss. Det var alltså dags att förbättra våra kunskaper i delning när datumet för kursen närmade sig.

Vi samåkte och Alans plats var i baksätet.

Vi började lektionen med att visa hur vi försöker göra hemma i sommarhagen. Det gick precis lika trögt som det brukar även om kursfåren var lugnare än mina och Alans. Instruktören tittade på oss på avstånd och väntade tills vi återvände. Då sa han att det såg väldigt trevligt ut men att vi gjorde helt fel. Haha när jag tänker på det efteråt blir jag riktigt road över att han inte ingrep utan endast iakttog, men det hände ju förstås ingen katastrof, bara att jag gjorde fel.

Du kan inte kela med tackorna och du ska inte fösa dem till delningsplatsen tillsammans med hunden, fortsatte instruktören. Du ska i stället sätta dig i respekt! Han höll i alla fall med om att vi har utvecklat Alans kunskaper i att hålla fåren mot staketet.

För att vi säkert skulle förstå fick vi kursdeltagande människor träna på varandra hur vi skulle placera oss och bete oss emot får och hund.

Ja det här blir inte lätt med mina rörliga tackor. Men när vi väl har fått kläm på delningen har vi lärt oss mycket. Vi har nu efter kursen försökt på ett mer riktigt sätt i sommarhagen och det är svårt men förhoppningsvis inte omöjligt. Här kommer anteckningarna jag gjorde när vi kom hem efter kursen.

Delning

Fös inte fåren till delningsplatsen tillsammans med hunden! Kela inte med fåren, de ska vara på avstånd. Lägg hunden, gå till en punkt framför delningsplatsen (X), skicka hunden att hämta.

Hunden ska ligga stilla långt bakom fåren medan jag hotar fåren att stanna en bit framför mig. Jag ska hota fåren så att de vänder sig mot hunden dvs ta ett steg mot fåren med ett stamp och backa och göra om igen tills de vänder. Om jag går närmare fåren sticker de, för att få dem att stå kvar måste jag backa. Detsamma gäller A, han har inte heller kommit på fördelen med att öka avståndet till tackorna. Om fåren går åt vänster skicka hunden att flankera åt vänster (noga, hunden får inte krympa avståndet till fåren!) jag själv ska samtidigt röra mig åt vänster så att hunden och jag fortfarande har fåren mellan oss.

Kalla hunden lite närmare, vänta tills fåren delar sig, vänd mig mot den grupp vi ska fösa och kalla mot min sida men inte ända in. Låt inte hunden valla ihop fåren igen när vi avslutar!

Detta kanske låter lätt, men är jättesvårt eftersom A helst vill runda hela gruppen och antingen rör sig för nära eller väldigt långt bort.

Så här svårt är det: Alan är väldigt undrande till att komma in till mig mitt i gruppen eftersom hans hjärna säger åt honom att tackorna ska hållas ihop i en flock. När det går trögt blir jag ivrigare för att den lilla delning jag efter många försök har lyckats åstadkomma inte ska förloras igen. När jag då själv försöker hålla luckan och går emot tackorna kutar de ihop igen -och Alan springer och hämtar dem. Faktum är att de går iväg och ihop vare sig A och jag står stilla eller rör oss på avstånd eller rör oss nära eller försöker röra oss på varsin sida eller… Vi har alltså tränat på precis fel sak ytterligare en gång när vi avbryter för att vi är trötta. A får ju springa runt i stora cirklar i det höga gräset och det är varmt dessutom. Efteråt åker vi till sjön så att A får svalka sig.

Flanker

Åter till lektionen. Efter genomgång och träning av delning tränade vi flanker. Instruktören visade hur jag ska få Alan att hålla ut från fåren även när han gör en tightare sväng runt dem. Detta behöver fungera även i delningsträningen för att inte tackorna ska springa iväg när vi vill att de ska stanna.

Jag ska stå vid fårgruppen. Innan jag säger höger eller vänster ska jag peka med långpisken rakt emot hunden en stund så att A förstår att han inte ska komma närmare, A befinner sig längre ut på bågen och jag mellan honom och fåren. Jag säger höger eller vänster utan att fösa bakom med pisken, den ska fortfarande peka mot hunden. Alan går mer på mitt kroppsspråk än vad jag säger så jag behöver placera mig så att A springer åt rätt håll. Om han inte vänder ut utan genar ska jag säga stanna och göra om. Om Alan vänder ut fint låt honom springa, säg stanna och framåt så att han får fösa en liten bit framåt.

När det här utförandet blir bra kan jag börja träna att stanna hunden var som helst, även bakom mig när han kan hålla ut så lång sträcka. Han ska lära sig att stanna även när han inte är i balans/ har kontroll på fåren.

I den här övningen kan jag antagligen inte ha med Värmlandsfåren. Vi får göra den med Alans tackor som kan stå kvar.

Nu märks det i mina anteckningar att vi gör svårare saker. Texterna börjar bli mer detaljerade med förklaringar om hur vi ska utföra momenten. I alla fall när vi har varit på kurs. Vi vill ju göra rätt och vi har nu användning för en vallningsstav men det får duga med en pinne ett tag. Det är precis som med ridning, ju mer man lär sig desto bättre fattar man hur svårt det är.

/Marie

Jag blir bara så orolig när det är dags för röntgen av höfter och armbågar. Alan visade som liten valp en hälta på höger bakben och kollades upp men det var för tidigt att kunna se något på röntgenbilderna som togs när han var fyra månader. A rör sig annorlunda, trycker ut bakfötterna, mest höger som han även skruvar. Han är väldigt snabb och har blivit stark så jag har ändå haft hopp om att höfterna skulle kunna vara ok. Det var de inte, Alan fick omdömet B-C. Att jag inte kan låta bli att se alla rörelsestörningar hos djuren! Men nu var jag ju i och för sig förberedd.

Vi övar delning en stund nästan varje dag, här kommer några betraktelser som jag har skrivit ner på kvällarna efter träningen. Styckena kommer i kronologisk ordning så förhoppningsvis kan man skönja en liten progression vartefter.

Det är lättast vid staketet. A jobbar på att hålla tackorna stilla och parerar ifall hela flocken sticker åt ena eller andra hållet. Att gå med Alan i kort koppel mot fåren om de står vid staketet som vi har gjort tidigare på kurser kan vi glömma, mina tackor försvinner innan vi hinner fram till dem. Jag står alltså med ryggen mot staketet med fåren mellan mig och A och försöker få till en lucka ungefär i mitten av gruppen. Alan håller fåren hos mig och om luckan uppstår kallar jag på A som då behöver komma rakt emot mig. Det går trögt med inkallningen eftersom A naturligtvis i första hand vill hålla alla fåren samlade vilket gör alltihopa ännu svårare.

Redan tredje kvällen upplevde jag att han kom villigare mot mig men när A fick bättre fart rusade tackorna och försökte kuta tillbaka till sina kompisar. När jag sa höger eller vänster till A tog han i med värsta vida bågen som han brukar göra sedan en tid tillbaka och samlade ihop alla tackorna igen. En lina för kontroll kanske? Lära in kortkommandona för små tårtbitar också. Jag säger ju det, när vi hittar på nya övningar stannar det på grunder vi inte kan ännu.

Vi provade med lina men den hämmar mer än den gör nytta. Jag står ju på andra sidan fåren, gräset är långt och A blir störd av den hela tiden.

Kanske blev det ändå en mental nytta med att vi hade linan på vid ett tillfälle? Eftersom delningsträningen inte alls fungerade bättre kan jag alltså inte förlita mig på att en lina ska göra jobbet, jag behöver i stället vara så tydlig att A gör rätt.

Nytt parasoll i år!

Vissa träningspass lyckas jag dela fåren så att A kommer emellan, andra gånger går det inte eftersom tackorna hela tiden vänder och rör sig åt samma håll och alltså inte går att dela. De gånger det blir så har A i alla fall tränat på att hålla fåren till mig och ha tålamod. Jag har också tränat mitt tålamod. Vi försöker en stund men sen säger jag att det räcker och så går vi till bilen. Alan får beröm förstås.

En av sakerna som långsamt blir bättre är att A blir tryggare i att komma rakt emot mig mellan fåren när jag kallar på honom. Helst vill han springa runt och samla ihop tackorna som håller på att sprida ut sig. Han har inte förstått grejen ännu, vi lyckas för sällan med att splitta gruppen.

Vi har även provat att A ska hålla tackorna mot mig när jag står stilla mitt på fältet men han trycker för hårt så de vill gå förbi mig. Vi håller på att utveckla ett språk för när A ska ta en lång vid sväng, en kortare vid sväng och när han kan röra sig närmare flocken. Vi återgick till staketet efter att ha försökt mitt i hagen men då var tackorna för snabba så det gick inte att dela dem.

Idag fungerade en staketdelning bra efter några försök! A kom fint mot mig men tog det sedan lugnt och väntade så att båda tackgrupperna saktade av och vi kunde fösa iväg den ena lilla gruppen, hålla den på avstånd och sedan valla ihop de båda små flockarna igen. Yes!

Vi hinner träna en delning i sommarhagen i morgon också, sedan ska vi åka iväg och få en vallningslektion. Den ser vi fram emot! Jag har också anmält mig till en medlemsträff i Vallhundsklubben. Där ingår en clinic med träning på högre nivå, det ska bli kul att titta och lyssna. När jag var tonåring red jag på gården där träffen kommer att äga rum, roligt även att komma tillbaka dit!

En helt annan sak som uppfödarSusan har planerat snart är en Mentalbeskrivning på en brukshundklubb i Stockholm. Det krävs ett visst antal anmälda för att den ska bli av så vi får se om det blir nu eller senare.

Bilden nedan togs i maj, nu är gräset nästan dubbelt så högt som hunden. Obs Staven lånades för fotot, så avancerade att vi äger en vallningsstav är vi inte ännu! 

Alan är fiiin!

/Marie