Vårt nuvarande arbetssätt som har blivit lite för överinlärt och ensidigt lärde vi oss på sommarbetet. Hagen där är stor och tackorna började springa i stort sett redan när vi kom dit. Alan var tvungen att ta ut flankerna så långt det gick och gömma sig i det höga gräset.

Vi jobbar därför nu på nära håll med att Alan ska visa tydligare att han arbetar tillsammans med mig och samtidigt veta att han behöver ta egna initiativ. Jag ska kunna styra men A måste förstå nyanserna i jobbet utan att jag kommenderar, han är mycket snabbare och bättre än jag på att läsa tackorna. En sådan kunskap kommer inte över en natt. Första veckan efter kursen var det svårt, lilla A förstod inte. Då bestämde jag mig för att göra som vi gjorde i början innan han lärde sig höger och vänster. Jag använder mitt kroppsspråk och visar vart han ska på ett tydligt sätt samtidigt som jag säger åt honom om han inte reagerar när jag stannar eller byter håll. Därifrån har vi ändå en bit kvar till att A ska se på mig och fåren vad han ska göra utan att jag behöver påminna eller styra honom.

Den här andra veckan med träningsläxan tycker jag att i alla fall att A har öppnat upp lite? Ifall jag inte korrigerar honom springer han fortfarande långt iväg i en jättestor båge med skygglappar på tills jag säger åt honom. Det är dock lättare att få loss honom ifrån alla gömställen och det kan till och med hända att han springer förbi någon rishög om jag pyschar.

Den andra delen i läxan är att dela gruppen och springa runt de avdelade tackorna ett helt varv. Så småningom ska vi också kunna byta och springa runt även den andra gruppen. Åt båda håll. Där finns det två stora svårigheter förutom att hålla ett väl avvägt avstånd till tackorna. För det första vill fåren så snart A inte är i vägen springa tillbaka till sina kamrater. För det andra vill Alan helst springa ett STORT varv och samla ihop ALLA fåren igen. Så om man tänker efter är det faktiskt av elva individer bara jag som vill att A ska springa ett mindre varv.

Oftast tränar vi i ca tio minuter, vi slutar när vi har lyckats med något. Idag hade jag tänkt att vi skulle utöka träningspasset och komma lite längre. Tackorna är i stort sett omöjliga att dela på ett fritt område. Jag har verkligen försökt -helt utan att det har fungerat. Alla går förbi och ihop igen bakom mig. Alltså tog vi gruppen till staketet där det efter många om och men gick att dela den.

Men… När vi hade flyttat en av de avdelade små flockarna en liten bit så sprang fåren ihop igen. De beter sig inte alls som kursfår gör, Alans tackor följer efter när vi föser bort den avdelade gruppen. Först går en fårgrupp, sen Alan och jag och sist den andra fårgruppen, alla åt samma håll. Att fålla in bara den ena gruppen skulle vara ännu svårare, dit har vi verkligen inte kommit ännu. Draget mot de andra tackorna är jättestarkt och fåren älskar att springa tillbaka, de bockar och skuttar helt vilt. Bara att börja om.

Efter att Alan satt sig i respekt hos Salmbär, hon gick och fnyste medan hon faktiskt anslöt till de andra, och några envisa delningsförsök senare fick vi i alla fall iväg endast den ena gruppen mot den bortre delen av hagen. Vi lät fåren stå en stund så att de skulle slappna av lite och jag passade på att ta några bilder. Nu var avståndet till den andra flocken så stort och staketet så nära att A skulle hinna springa runt tackorna ifall han skyndade sig och bestämde sig för att hålla sig till de får vi hade närmast. Det gjorde han! Duktigplutten! Då avslutade vi så klart, jag hoppades att Alan skulle komma ihåg det sista som hände.

Jamen visst gick vi ut en gång till lite senare på eftermiddagen. Det funkade då också!

Har förresten fått tag i ett nytt sommarbete, jag är tyvärr inte säker på att jag får behålla det vi har haft hittills.

Han är så fin min Alan. 

/Marie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Den här nyårsaftonen var jag beredd på att Alan skulle reagera när grannarna sköt fyrverkerier. Jag kom ihåg hur arg jag var när de höll på så länge förra året så först tänkte jag att A inte skulle vara med mig utan med Lassie som inte blir påver...

  Så då har vi kollat upp ifall vi har lärt oss tillräckligt mycket för att klara ett VP (vallningsprov). Det har vi! Lilla Papilonnen Alan är nu en vallhund och det har han fått ett diplom för. Så himla roligt!     Jag hade anmält oss till ...

Nu har Alan och jag blivit drillade igen så att vi förhoppningsvis kommer loss lite i träningen. När man inte kan så mycket blir man begränsad vad gäller lösningar och sätt att komma vidare.   Jag har ganska länge förstått att jag behöver bli ...

  Vi har varit på en liten tripp till Skåne. Så kul att träffa gamla kompisar som man inte ser så ofta. Alan och Guy var med och vi fick hjälp av duktiga instruktörer inom både vallning och retrieverträning i två dagar. Verkligen roligt!     A...

  Vi har varit på Banträning! En Ik1-bana var uppsatt och en erfaren och duktig domare gav en bedömning till varje ekipage. Det är verkligen givande och intressant att lyssna på alla kommentarer. Stort tack till alla i Östergötlands Vallhundsklubb ...