Gradvis har det gått enklare och bättre när vi har tränat. Vi har fått vänja även fåren allteftersom också. De går fortfarande förbi mig så när vi gör en delning behöver jag ha staketet bakom mig. Men där delar vi gruppen på nästan ingen tid alls nu. Jag tänker att vi blir experter på att manipulera när det inte fungerar som det ska. Alan spelar med på ett tydligare sätt än förut. Det ska bli så kul att se hur det går för oss och vad instruktören säger när vi kommer tillbaka.

Dagen innan vi skulle åka till en ny lektion var det så halt överallt att jag motvilligt bestämde mig för att inte träna alls. Blåsten var uppe i stormstyrka och det regnade på den isiga och leriga marken. Jag vill verkligen inte utmana ödet när det är extra hög risk att Alan gör sig illa, skadade hundar har jag faktiskt nog av här. Halkrisken var så klart stor för fåren också och en tacka som fläker sig får antagligen en dålig prognos. För att inte tala om ett benbrott…

Det blev till att titta på filmer ifrån Ik1-tävlingar och spackla fönstersmygar i stället. För tredje gången. Varje liten insats leder framåt, så här nära ett slutresultat har det aldrig varit men jag erkänner att mitt tålamod med vardagsrummen är i stort sett slut nu. Men det blir fint!

Jag är så orolig att något fallande träd ska skada husen, bilen eller staketen. Naturligtvis var det omöjligt att somna på kvällen och plötsligt hörde jag på nära håll det jag fruktade mest -knaket och dunsen av ett träd som ramlade. Det kändes i huset och ljuset svajade. Jag klev upp ur sängen och gick ut i snöyran och lyste med pannlampan runt hela boningshuset som såg ok ut!

I morse när det ljusnade upptäckte jag att fåren stod och åt av knopparna på ett fallet träd som ligger över el-linan som går till huset. Linan måste vara elastisk, det ser helt otroligt ut. Olyckan är anmäld till elbolaget och fåren utestängda ifrån den delen av hagen, de får äta mera sedan när livsfaran är över. Vindriktningen har svängt, flera träd har ramlat här hemma och några ser ut att ge upp när som helst. Hatar blåst! Det kan bli hur dyrt och besvärligt som helst innan den mojnar.

Storm, regn och snö gjorde tyvärr också att vi aldrig kom iväg till någon kurs, det är minst lika dåliga förhållanden uppåt i landet. Så himla synd, lektionen låg så bra i tiden efter den förra, vi behöver verkligen mera hjälp nu.

Alan fick göra en insats här hemma när jag gav fåren morgonhöet. Två tackor förväntade sig fodret på den vanliga platsen så de kom på fel sida staketen eftersom jag gav dem maten utanför fårhuset istället. A började med att hämta Sinta som irrade bakom nätet i hägnet. Han var tvungen att springa ut genom den närmaste grinden och sedan ta ut en båge runt tackan. Det gjorde han väldigt lugnt och bra men där syntes sedan att han behöver bli mera självständig. Alan fastnade bakom ett träd så jag fick pyscha. Då vände A åt rätt håll utan att jag visade så han förstår sin uppgift men behöver bli självsäkrare och ta initiativ i sådana lägen. Jag kan prova att bara gå därifrån när det händer men fåren följer efter mig så hela situationen ändras och då blir det ju ändå jag som tar initiativet. Knivigt, men Alan samarbetar!

Berta stod kvar i trädgårdshagen, jag sa Look Back och A vände och sprang igenom ytterligare en grind och där skötte han sig självständigt och lika balanserat. Skillnaden mellan de båda hämten var att Stinta stod stilla och Berta sprang när Alan kom. Som hjälp på en fårgård börjar han faktiskt bli jätteduktig, det som behöver tränas mest just nu är närarbetet vid delningar och fålla. Vår läxa alltså. Vi jobbar vidare med den, jag får väl skärpa till mig lite så att vi blir bättre. Nya tag, och nya träningstider ska bokas.

Alan fick följa med när vi skjutsade Amelia till ridskolan idag i stället.

Den underbara ponnyn heter Day Dream förstås.

/Marie