När snön kommer vill jag bara gå i ide. Jag har även genen för att äta upp mig inför vintern, i augusti varje år börjar det kännas tydligt att det är dags igen.

Nu har det blivit så kallt att allt blev vitt rätt som det var. Fårens vattenbaljor har frusit så jag får hacka is morgon och kväll. Jag har ett vattenkar som är eluppvärmt men nu behöver jag två om det ska fortsätta så här.  Fåren äter mera hö, annars verkar inte vädret bekymra dem så mycket, de ligger gärna ute i snön och idisslar men inte om det regnar. De är ju Värmländska Skogsfår med gamla härdiga anor! Hm, mina egna gener klarade ju faktiskt finska vinterkriget? Det var nog då de fick nog av kylan.

Den här veckan blev det ingen träning på Brukshundsklubben på grund av sjukdom. Eva och jag har i alla fall tränat med valparna och lite med de vuxna Labradorerna i stora fårhagen. Om man tänker tillbaka på första gången för någon månad sedan så har båda valparna blivit mycket duktigare och kan rätta in sig i ledet på ett bättre sätt nu. Ett utbildningssteg framåt och ibland något tillbaka, det beror på vad vi gör. Vi lägger mycket av tiden på att gå hagen runt för att valparna ska följa med vid sidan. Alan får gå på min högra sida som han då och då gör på våra promenader. Det är en förberedelse inför vallningen senare när Alan ska springa långt iväg för att hämta fåren. Vi nöter grunder och det är jättekul att se framstegen!

De gånger vi tränar hemma får det ske i pannlampans sken. Och i badrummet. Jag funderar ibland över Alans beteende att oftast bara nappa tag i det han förväntas hålla i för att släppa direkt. Om han har något i munnen när vi är ute och jag ropar på honom så kommer han, men släpper föremålet där han är i stället för att komma till mig med det. Jag bestämde mig för lite omvänd psykologi och även prova att Copper skulle få visa Alan. Metoden funkade ju verkligen med detsamma när det gällde att lära sig hur man fångar en hare.

A som är en klipsk hund fattade direkt! Att jag berömde Copper jättemycket hjälpte till, A blev riktigt avundssjuk. Helt enkelt gav jag C apportbocken och berömde honom länge och väl. A ville så klart som vanligt komma fram och stjäla det C hade i munnen, men jag knuffade bort A och fortsatte att berömma Copper som alltid suger åt sig så mycket han kan. A satte sig bredvid och väntade. Sedan tog jag apportbocken från C och gav den direkt till A. Då satt Alan stilla och höll i så fint, jag berömde riktigt hjärtligt och tog den efter en liten stund med ett Tack. Japp, samma procedur nästa dag och det funkade! Clever och hagalen, det är lille Alan det!

Haha, vi har dock ett tag kvar tills det funkar varje gång. När det blir så här som i filmsnutten nedan kan jag svära lite för mig själv och tänka att Alan är lika dålig på att apportera som Copper är på att valla.

Det räcker för att Alan ska skärpa sig och göra om och göra bättre! Nu i slutet av veckan kan han hämta apporten som ligger en bit bort på golvet och ge mig den lugnt och fint!

/Marie