Alans tolfte vecka har förlupit väl. Vi var till veterinären och fick vaccinationen.

Alan skötte sig bra -som vanligt.   Copper skulle också vaccineras och han var eld och lågor när vi kom till veterinären –som vanligt. Efter några tillsägelser kopplade C också av och hundarna munhöggs lite medan vi väntade på vår tur.

A terroriserar C när de är tillsammans, som tex när C luktar på blommorna –då kommer A och sen är brottningen igång igen.

Det har varit staketjobb och annat trädgårdsjobb, härlig årstid nu!
 

A fortsätter med sina små valphyss förstås, som när hundhuset skulle städas.  

Någon dag tyckte A att det var väldigt varmt!

Det är lite slingrande när vi klipper klorna, men när vi är klara ser A så nöjd ut

-som om det inte var jobbigt alls.   

Vi tränar också vidare på att stanna och vänta.  

Här tänjer vi på gränserna lite och det går ju nästan bra! Eftersom fåren är i den hagen där jag står och filmar var jag tvungen att stänga av kameran för att fånga valpen när det blev lite för svårt. Vadå, det var ju första försöket i springande stopp!   

Gulle-Alan   

Nästa vecka klarar vi det!

/Marie

Det är så fint nu. Bästa tiden på året!

På morgnarna brukar vi gå en kort promenad ner till ån. Där är det härligt om man inte tittar ut över kalhygget, det ser ut som en krigsplats. En del av sträckan har jag Copper i koppel, det är väldigt viltrika marker här omkring. Alan hänger en stor del av promenaden i Lassies halsskinn, när hon ryter släpper han taget men är snart där igen. Lassie har lärt sig att hon är säkrare om hon går bakom mig eftersom Alan gärna vill vara med den som går först. Om Lassie går bakom så hänger han i tänderna i Coppers koppel i stället, Alan har lite mer respekt för Copper. Detta blir mycket mer opraktiskt för mig, eftersom jag hela tiden riskerar att snubbla över Alan när han plötsligt stannar framför mina fötter. I början slet Alan i mina byxben men det var länge sedan nu!  

Jag brukar säga åt Lassie att gå förbi så att promenaden flyter på lite bättre. När Alan bromsar genom att dra i Coppers koppel är hans namn Hörru!

Då och då när ytterdörren står öppen fortsätter Alan på sitt arbete med blomjord och fiberduk. Han får faktiskt hålla sig till samma nu i stort sett tomma säckar som han började med, nån måtta får det vara. När jag kommer ut och upptäcker att det visst har hänt igen -heter han Meeen….

Annars har jag tänkt på att han faktiskt kommer i full fart när jag inte vet var han är och ropar Alan!   

Vissa dagar när Agneta kan hålla ett öga på Alan får han följa med till jobbet. När inte Agneta kan och jag inte har möjlighet att jobba hemifrån är Eva så himla hygglig så hon kommer hem och sällskapar med valpen.

Förra gången Alan var på jobbet gick vi förbi några hästhagar för första gången. Det syns på bilden att Alan vädrar in den nya doften.

Alan sköter sig exemplariskt både hemma och när vi är på andra ställen (om vi inte tänker på egentligen endast några få hyss). Han hälsar gärna på folk om de vill och han har inget emot att ligga i bilen eller rastgården och vänta kortare stunder.  

En ny liten Honda har anlänt till familjen! En jättebra investering eftersom den stora åkgräsklipparen var tvungen att åka på lagning. Den lilla nya är stark och lättstartad, precis vad jag behöver. Gräset hann bli jättelångt och det är backigare här än man oftast tänker på.

Det är staketjobb på fritiden, jag kan inte slå ner stolpar och dra fårnät själv så det får jag hjälp med som tur är. Fåren får äta hö ett tag tills det är klart. En full hästtransport med skräp passade vi på att köra till tippen när vi skulle fira mors dag i Linköping. Så himla skönt när skräpet är kastat, det finns en del kvar så det blir till att ta sats igen en annan dag.

Alan börjar komma upp i åldern när valpar testar att utmana de vuxna hundarna litegrann. Han ställer sig i vägen, jagar ifatt och springer bredvid längre och längre sträckor. En farlig ålder. Man får hålla järnkoll på Labradorerna så de inte får för sig att börja busspringa med den lilla fina Collien.  

För att allt ska fungera på ett bra sätt behöver Alan lära sig att vänta lugnt och fint. Eftersom han liksom Labradorerna alltid är hungrig kastade han sig i början när det var matdags upp mot tvättbänken där hans matskål förvaras. Det lärde han sig att inte göra på en enda övning!

Väldigt opraktiskt är det också om hunden klämmer sig ut genom dörrar och grindar när man öppnar dem, så det blev nästa träningspunkt. Den varierar vi i olika svårighetsgrad och flyttar till olika ställen, även utomhus så klart. Alan fattar väldigt snabbt, det är kul att öva med honom!

Nu ikväll var Alan med på SSRK/Östergötlands årsmöte som hölls utomhus. Det var ett jättetrevligt årsmöte och Alan gick självmant omkring och flirtade med alla. Jag fick frågan om de fick ha så där mycket vitt nuförtiden? Underförstått var ju Labradorerna förstås och jag tycker att frågan var extra rolig eftersom Labradorrasen har förändrats så mycket de senare åren. Det är enligt standarden tillåtet med lite vitt på tår och bringa, men det skulle ju också liksom mycket annat kunna börja överdrivas efter mode och tycke och smak, så varför inte? Alan uppförde sig i alla fall som vilken trygg hund som helst, han är redan en liten stjärna!  

Bra Alan❤️

I morgon ska stjärnan vaccineras och vägas igen förresten.

Återkommer!

/Marie

Alan växer så klart och livet på landet är fyllt av faror!

Alan har verkligen börjat se upp till Copper och han följer Copper som en skugga 

Alan får ändå kampera ihop med Lassie och hon är tryggheten själv till exempel när det åskar och regnar så det hörs och känns i hela kroppen. Ingen av dem rörde sig över huvud taget under ovädret!

Annars har det varit skapligt väder om än rätt så kallt. Spaljeerna är i alla fall färdigmålade och rabattrensningen pågår.

En kväll kom Alan in med mossa, tallbarr, gräs och jord på hela nosen. Om Labradorerna ser ut så betyder det bara att de har käkat mossa, tallbarr, gräs och jord och skräpet försvinner nästan direkt av sig självt -så jag brydde mig inte om hur Alan såg ut. Skräpet försvann dock inte, det satt fast i snigelslem! För att få valpen ren var jag tvungen att dra bort kladdet med naglarna, det räckte inte med tvål. Det var inte direkt skönt att få hela nostryffeln och nosspegeln intvålad heller för den delen. Alan blev skär i stället för vit runt nosen. Hoppas att han inte bryr sig om sniglar i fortsättningen.

Fåren ja.. Det har varit körigt med lammen faktiskt. Hittills har jag nog räddat livet på i alla fall fyra av bagglammen. Först var det två av trillingarna som fick ont i magen första dygnet. Eftersom de inte ville dia av råmjölken som de var tvungna att få i sig så fick jag mjölka tackan Irma och spruta in mjölken i de små mungiporna med en liten spruta. En annan liten spruta med rapsolja där bak och motion utomhus några gånger om dagen så blev de bra igen. Tur att jag var påskledig! Några veckor senare fick ett annat lamm diarré. Han slutade också helt att äta. Då fick jag mjölka hans mamma Stinta och tvångsmata honom med mjölken. Electrolyter i vattenspruta i munnen och senare någon slags specialkolsuspension fixade honom. Kol är svart, det var både lammet och jag också. Efter många tvättar därbak verkar han i alla fall vara frisk nu. Tvätten fick ske i badrummet, han är en krallig kille...  

Efter den pärsen fastnade flera lamm i elnätstaketet. Ett bräkte så att jag förstod att det hade hänt något. Det var relativt lätt att få loss honom. Medan jag tog loss det som bräkte fastnade ytterligare ett lamm bredvid. Han gick lätt att få loss eftersom jag kunde ta det direkt när det hände. De andra fåren hade gått därifrån så jag kände att jag var tvungen att gå efter och kolla att alla lamm fanns på plats. Det tredje trillinglammet fattades! Efter att ha gått runt nästan hela staketet hittade jag honom liggandes på rygg med huvudet vridet bakåt. Han väste svagt men var helt orörlig. Jag lyckades få in ett finger så att han kunde få lite mer luft medan jag långsamt kunde trassla ut bakbenen och sedan halsen. Fåren går inte i den hagen igen förrän det har kommit dit ett riktigt fårnät! Tyvärr är det för dyrt att ha kastanjestaket runt hela stora hagen, det fina har jag därför bara närmast fårhuset och tomten.

Här är en gullig film där Copper verkar tycka att han nog behöver visa Alan vilken sorts hund Alan egentligen är   

 Jaja Alan gjorde ett bättre försök lite senare, eller egentligen försvarade han lite fårpellets som hade hamnat innanför staketet. Alan är i en farlig ålder och det var faktiskt otippat att lammet skulle ge sig på valpen, men lammen växer också till sig snabbt! Nu hoppas jag att Alan har förstått vilken sorts får som bor här, men man kan aldrig vara säker. Det är verkligen inte Värmlandsfåren vi ska träna på så småningom, nä det ska vara snälla får, i alla fall tills Alan är stor och duktig!

Alan är 10 veckor, bagglammet är 7 veckor   

Alans bakben har stärkt upp sig, hoppas att det är helt ok. Den lilla Collien Alan är ju hur härlig som helst!

Jag har anmält mig till en clinic i slutet av juni! En inblick i vad som krävs för att klara ett vallhundsprov utlovas. Jättekul ska det bli!

Jaha... Det tar sin lilla tid att skriva blogg! För att Alan inte skulle ha det för instängt och tråkigt med Lassie i hallen så lät jag ytterdörren stå öppen medan jag skrev. Valp ensam = hyss! Den nya säcken med pelargonjord och markduken som ska ligga under gruset är sönderbiten och utspridd.  Hoppas att Alan inte har ätit plast, eller ännu värre markduk! Grillkol har han definitivt ätit.. 

Ha det bra tills nästa vecka!

/Marie

Nu har Alan bott i sitt nya hem i drygt en vecka. Han har tagit alla nya intryck på ett bra sätt och Labradorerna har varit schysta.

Meningen är förstås att valpen ska uppleva sitt nya boende som en naturlig sak. Med Alans positiva livssyn verkar det gå ganska lätt   

I början gjorde vi lugna saker på hemmaplan, som att matte städade skafferiet och Alan tittade på. Lassie hjälper till med Tryggheten.

Alan har också följt med till jobbet där han stundtals har fått vara i en hage för sin egen säkerhets skull. Han har skött sig exemplariskt förstås.   

Men... Det tog två sekunder för honom att få upp haspeln i grinden när ingen såg på! 

Jobbet är inte direkt en lugn plats, i alla fall inte utomhus! Ett ladugårdsbygge låter mycket och det är många "gubbar" och tunga maskiner och fordon överallt.

Vad tyckte Alan om det? Tja han gjorde som Lassie. Alltså var det som det var och inget att bry sig det minsta om.

Vi har också hunnit med lite Retrieverträning. Alan fick följa med ut i terrängen när övningarna las upp, sedan fick han vänta i bilen medan Copper tränade. Det gick hur bra som helst!

Det är alltid oroligt att ha en liten valp. Man vill så gärna att allt ska fungera bra med den. I början av veckan belastade Alan sina bakben ojämnt, sånt önskar jag att jag kunde låta bli att se!  

Han verkar ha stärkt upp sig lite nu, hoppas verkligen att han får vara hel och frisk min lilla fina Border Collie! 

Haha vi har så klart sett fåren också, mer om det nästa vecka.   

Ha det bra tills dess!

Marie

Efter många års önskan och planering har det nu kommit en liten Border Collie till kenneln.   
Alan är positiv, nyfiken, lyhörd och samarbetsvillig. Jag är så glad att jag fick köpa Manhof's All In av Susan!

Labradorerna visar Alan hur man gör "på våran gård". Alan förstår precis och gör sitt bästa.

Tackorna föder upp nya små träningskompisar   

Och jag då? Jag pluggar vallningstermer och begrepp!  

Det här ska bli sååå kul!

Meningen är att jag ska skriva några rader varje vecka om hur våra planer på avancemang inom vallningsjobbet framskrider.

Naturligtvis kommer jag så småningom att fråga de bästa så att vi blir superduktiga tillsammans, Alan och jag!   

Klara, färdiga, gå!

Marie