Allteftersom Alan mognar växer också mina tankar omkring vallningsträningen. Det är så roligt och svårt att få till det utan att stjälpa oss.   

Vi har försökstränat i vår egen rundfålla. Det vi kan träna är att A rör sig utanför grindarna när tackorna är inne i fållan. Värmlandsfåren är för tuffa för att vi alla ska kunna vara inne i fållan samtidigt, jag provade i några steg med A i koppel, det räckte. Gullunge gick hack i häl och hotade valpen, det är inte så vi ska ha det, helt tvärtom faktiskt!   

När vi är utanför kan jag med mitt kroppsspråk förmå A att byta håll runt grindarna. Han stannar automatiskt i balanspunkten så jag brukar säga stanna när jag ser att han är framme. Det känns som om det blir mer rätt när jag väntar tills han anser att han är på rätt ställe. Om jag säger att A ska stanna innan han kommer i balans blir det för svårt än så länge, han stannar inte. Det är väldigt bra att A själv söker balanspunkten, han är en liten stjärna!   

Utanför fållan med fåren inne i den kan vi också träna den andra grundövningen som är så svår, att avbryta vallningen och komma till mig. Ska jag vara ärlig har vi bara tränat på det några få gånger hittills, jag får nog öka dosen för att komma framåt. Alan är ganska öppen ändå, han är inte totalt fixerad vid fåren på den nivå vi tränar. Jag ska försöka att hålla det så genom att inte begära för mycket i taget.

Det är inte optimalt att filma själv medan man försöker lära in, Alan ser lite osäker ut. Det är ändå kul att ha några filmsnuttar lite längre fram, för att jämföra hur det har fungerat över tid.

Jag tror att jag ska pröva att torrträna lite i fållan utan får, även om det känns en aning konstigt. Om vi båda är inne i fållan kan vi med hjälp av kroppsspråk träna att A omväxlande ska byta varv, komma närmare, gå längre ut ifrån mig, stanna, komma ända till mig och följa mig utan att det blir hetsigt. Eller så väntar jag ett tag tills han blir lite äldre, jag vill ju inte göra sådant som han inte är mogen för. Man lägger ganska stora krav på valpen om man repeterar så koncentrerat, det gäller att släppa på trycket ofta. Vi kan i alla fall prova en gång och se hur det känns.

Följsamhetsträningen fortsätter på olika sätt. A får gå bredvid mig när vi går, även längre sträckor. Vi har tränat tillsammans med Eva och hennes Labradorvalp, det är nyttigt att hålla kontakten även när det är en annan valp i närheten. Vi provade att A skulle hämta en dummy också men då blev det för busigt med apporten.   Med mera ordning kommer A att kunna både det ena och det andra på rätt sätt.

I tisdags var vi i Helénes hundhall och fick nya tips på hur vi ska få till finliret. Alan är strålande tacksam att utbilda! 

/Marie

Varje vecka innehåller otroligt mycket!

Sååå tråkigt. Jag var tvungen att inse att Irmas juverinflammation hade gått för långt. Irma fick vandra över till grönare ängar i tisdags. Juvret var fullt med var och det kändes hemskt när det gick hål och obestämbara substanser var på väg ut. Irma avlivades hemma på tomten. Fruktansvärt tråkigt. Min fina lilla bruna ledartacka.

Som en följd av eländet får nu även Alan antibiotika. På grund av min glömska kom han åt säcken med varkladdiga hushållspapper fulla med streptokocker. Jag fick dra ut pappren ur halsen på honom. Blä!  

Alan och jag har varit på sommarbetet och rullat ihop elnäten igen. A sprang omkring, då och då fick han ett tokryck och sprang jättesnabbt och ibland var han en bit in i skogen. När A ville tanka lite trygghet kom han och la sig för en stunds kel framför mig på nätet som jag höll på att rulla. Man märker att han har nerverna utanpå nu, när det hördes ett ljud ifrån huset som ligger intill hagen snodde A runt och stormskällde! Det är nyttigt att få vara ensamhund ibland. Känns som om vi satte upp staketet nyss. Den här fårsommaren blev för kort och slutade jättedåligt.

En kväll när fåren skulle få pellets fattades det bruna bagglammet som är förpassat till hägnet eftersom han ville stånga ihjäl lille Ivar. Det visade sig att den brune satt fast med hornen i nätet. Jag blir tokig! Han var för stark så jag fick inte loss honom själv men fick hjälp med det lite senare på kvällen. Har funderat lite på hur mycket pengar, tid och engagemang jag egentligen lägger på mina sällskapsfår? Alldeles för mycket!

Det är i alla fall mysigt att kela med Ivar!

Svårt att balansera upp allt tråkigt som har hänt men jag har fått igång en jättebra högtalare så jag kan spela energigivande musik i huset. Jag har också investerat i en värmemadrass så att jag inte fryser ihjäl när jag går och lägger mig. Man måste ju ändå fixa så att man trivs i det stora hela!  

När vi är ute och går kan Copper stå och lyssna ner i det höga gräset. Förmodligen är det en sork där. Då kommer Alan i jättesprång och landar rakt ner där Copper står och visar. Antingen är det jaktinlärning som pågår eller så är A bara dryg och framfusig? Han ser inte direkt koncentrerad ut så jag tror på det sistnämnda från hans sida faktiskt.

Hundarna har alltid bråttom ut ur rastgårdarna. Det vet jag och jag har nästan alltid någon i koppel tills stämningen har lugnat sig lite.

En eftermiddag hade jag inte det och Alan krockade. Förmodligen var det med Copper, A var lite rädd för honom precis efteråt. Alan skrek och kom hoppandes på tre ben. -Nu får det räcka! vet jag att jag sa väldigt högt. Jag höll om A som gnydde och skakade jättelänge. Han ville bli tröstad som man gör med ett litet barn! Vi gick in och senare på kvällen verkade benet bra igen.   

Min trogna Collie väntar utanför duschen på kvällarna  

Copper har sagt år Alan på skarpen. Det var ett himla liv i hallen i några sekunder. Faktiskt lät jag det tystna innan jag gick dit. Sedan delade jag på hundarna ett tag så att spänningarna skulle lätta. Lite senare när vi gick ut en sväng såg jag att Copper hade lite ragg. Även A noterade det och avbröt själv sina bitatacker när han sprang emot C. Jag har inte lämnat båda i bilburen när jag gått ifrån bilen på länge, jag har känt att risken för en smocka har legat i luften. Nu ligger de i hallen och gnabbas i lite mer lugn och ro igen. Alan är annars lite för på, han har ingen respekt för Lassie men C vill inte släppa fram honom. Det tycker jag inte att C ska heller. De får en tillsägelse av mig om de brottas lite för häftigt.  

Förra söndagen var vi hos Agneta och tränade med korsningsfåren. Vi behöver lära oss att bryta fixeringen av tacklammen och komma på inkallning! Det är så starkt i Alan att nagla fast fåren! En av de första sakerna jag började träna med A var att han skulle komma till mig och inte springa direkt till matskålen fastän han var hungrig. Det var matskålen det, nu snackar vi får!

Det har hänt en annan häftig sak också! Ibland springer inte A längre rakt fram mot fåren för att skrämma dem när de står vid staketet hemma i trädgården, han springer istället utmed staketet för att försöka komma runt dem! Fast det fungerar ju inte på tomten när fåren är i hagen och Alan är utanför. Han har det! Lilla vallhunden!    

/Marie

Det märks att man har för mycket att göra när det blir fel någonstans. Då rinner det över liksom. En kväll när jag tittade till tackorna i sommarhagen mådde Irma dåligt. Hon stod stilla i dungen tillsammans med Berta som sökte skydd mot insekter. De andra fåren betade. Jag kände på Irmas mage för att se om hon var svullen. Magen var indragen på båda sidor så jag förstod att hon hade ont någonstans. Troligen inte trumsjuka i alla fall, det var ju ändå bra. När tackan gick något steg såg jag att hon var lite halt bak. Juvret var stenhårt och jättetjockt! Jag var tvungen att kontakta veterinären och ta hem tackorna ganska snart.   

På förmiddagen var jag på jobbet och jag hade lånat ut Lassie som elevhund för att träna gymnasieeleverna i att lägga och gå spår. Lassie stortrivdes i ösregnet, de hade lagt ut godisbitar i spåret och en stor godispåse vid spårslutet! Hon var lerig och glad när jag hämtade henne. Bra dag för Lassie!   

Så slapp hon Alan en stund också.

Medan jag strax därefter körde med hästtransporten till hagen för att hämta fåren så ska jag erkänna att jag ett kort ögonblick funderade på om jag kunde lägga Alan någonstans som stopper, för det skulle kanske underlätta. Alan fick dock stanna i bilen och det räckte att locka med foderbaljorna, det var bra för jag hade tidspress! Som tur var gick fåren direkt in i hästtransporten fastän jag hämtade dem ensam. Dagsregnet öste ner.   

Veterinären kom lite senare och undersökte Irmas juverinflammation. Hon fick penicillin och Metacam, till att börja med skulle hon sprutas i fem dagar. För länge sedan hörde det i perioder till mina vardagssysslor att ge hästarna sprutor när det behövdes. De vuxna hästarna kändes oftast ok men fölen… De var ju mest skinn och ben, inte mycket till halsmuskler att sätta nålen i. Men ett litet får då? Jag gruvade mig hela nästa dag men var ju tvungen att göra det, så på kvällen band jag fast Irma och satte igång. Hon bockade och försökte komma loss så jag tryckte nog in vaccinet för snabbt. I vilket fall fick hon en chock och vinglade och ramlade omkull. Vid check någon timme senare verkade hon må bra igen. Jösses! I värsta fall blir jag tvungen att spruta väldigt många dagar om inte inflammationen ger sig.   

Samma kväll hördes ett himla liv ifrån bagghagen. Jag hörde att två lamm stångades oavbrutet och ett tredje stod förmodligen och ropade på hjälp. Jo mycket riktigt, det var det bruna bagglammet som hade kommit igång igen, det var han som stångades när han var liten och som jag först räddade livet på när han hade förstoppning och sedan när han hade snärjt in sig totalt i elnätet. Det värsta var att det var lilla Ivar han pucklade på. Det ljusa lammet var blodigt på flera ställen på huvudet och kroppen men det berodde på att han hade fått in en bra smäll i pannan på den brune, det var den brune som blödde. Ivar började bli trött men hade faktiskt en bra teknik såg jag. Han hoppade framåt och stångade medan han var i luften, det skonade säkert hans lilla magra nacke lite när den större halvbrorsan anföll.

Jag har tills nu varit så glad att de andra lammen inte har varit dumma mot Ivar, han är ju minst och dessutom väldigt svag i bakdelen. Ivar är ändå den som har bäst självförtroende och de andra följer honom. Han är tam och snäll också. Veterinären lämnade en spruta med selen till Ivar, men den här kvällen var det nog med allt som det var, den sprutan fick vänta! Den bruna blev instängd i hägnet, där får han vara tills något bättre förslag ges. Hoppas att någon vill köpa ett bagglamm, då blir det han som åker!

Irma ska ha penicillin och Metacam tills hon blir frisk. Som tur är har jag efter den första jobbiga kvällen fått hjälp att hålla henne och att mjölka ur det stenhårda och varfyllda juvret. Det går lugnare till och Irma kan läggas och mjölkas, allt blir skonsammare och grundligare utfört.  

En eftermiddag när vi skulle gå vår vanliga promenad sprang hundarna lite i förväg som de oftast gör. De försvinner ganska snabbt utom synhåll när de har kutat uppför en backe ovanför ån. De gånger hundarna ser ivrigare ut än vanligt brukar jag säga åt dem att gå med mig så att jag kan kolla att det inte springer iväg några djur bakom krönet.

Den här dagen anade jag inte oråd så de sprang som de ville. Rätt som det var hördes vrål som vid hundslagsmål! H-e! Backen togs ganska snabbt av mig också, faktiskt.

Jag hann inte se hur allt gick till för jag visslade medan jag sprang och Copper kom emot mig i full fart när jag nådde kullen. Hundra meter bort på vägen som går över kalhygget befann sig grannen med sin Wachtelhund. Det såg på långt håll ut som om grannen hade en stav, ett mycket bra tillhygge i sammanhanget. Copper kan vara dryg men är inte ilsken, han gav sig tydligen iväg därifrån ganska lätt ändå.

Lassie stod kvar tio meter ifrån den andra hunden och skällde upprört. Hon var svårare att kalla in, hon lyssnade helt enkelt inte, hon snackade ju själv hela tiden… Alan då? Han gjorde sitt finaste och höll på och kelade med grannen! När han hade lugnat ner karlen kom även Alan tillbaka. Jag vände och gick hem.

Alan är inte så kelig när det kommer till bagglammen..

Vi har också tränat lite på avlämningar av toarulle, dummy och apportbock i badrummet den här veckan. Det går bäst när vi gosar kind mot kind medan Alan har föremålet i munnen.  

I morgon ska vi till Agneta med hö och lilla A ska få flytta lite på korsningsfåren igen. Lugnt och sansat förstås!

/Marie

Gurkor och Squash har hamnat i burkar!  

Nu är vi inne i en period när jag känner att Alan behöver hållas lite kortare. Under promenaderna kommer han springandes och sliter i Lassie om hon går en bit före mig, hon säger inte ifrån eftersom Alan går igång ännu värre på det. Jag säger till honom och då slutar han direkt men gör snart om det igen.   

Tyvärr tappade jag garden under morgonpromenaden häromdagen. Jag styrde hemåt lite tidigare än jag brukar och visslade då på hundarna. De vände direkt och kom så snabbt och glatt så jag blev alldeles full i skratt och berömde dem lite för översvallande… Alan flög upp i ansiktet på mig och tryckte snabbt till med munnen över min haka. Jag fick en av hans hörntänder under hakan och en på framtänderna. Hål i hakan, fläskläpp och en bit av min framtand gick av. Jag sa inget men eftersom jag direkt slutade med berömmet hukade sig Alan och tittade på mig med lite osäker blick. (Den svårt vrickade foten sedan vallhundskursen är fortfarande svullen och instabil, by the way.) Haha han har verkligen piggat upp mig den lille Collien!   

Ovan syns två tydliga exempel på att jag ännu inte har lyckats fullt ut med grunderna. Vi har så här långt inte haft mer än drygt fyra månader tillsammans Alan och jag. Våra erfarenheter fylls på och Alan är fortfarande en liten slyngel, med tiden blir det så klart bättre och bättre. Jag har haft så många förare och hundar på kurser genom åren och ibland funderat över varför killar/karlar oftast inte råkar ut för att hundarna tänjer på alla vardagsgränser på samma sätt som hundar gör som är uppfostrade av tjejer/kvinnor? Det verkar i det fallet som om karlarna dels har en naturlig pondus i hundarnas värld och dels ofta är mer tydliga och konsekventa med vad de vill. Så hur svårt ska det vara? Nu räcker det med dumheter.   

Bästa AW:n är att gå en långpromenad i härligt höstväder! Alan hoppar då och då bara för att det är kul jämfota från grusvägen rakt ner i ett minst två meter djupt dike som är övervuxet med långt gräs. Modigt! Eller i och för sig kan man tänka att det är dumdristigt också. Ibland skuttar det iväg rådjur på ganska nära håll. Eftersom Labradorerna avbryter ett eventuellt förföljande gör A också det när jag visslar.   

Alan får en del av promenaden gå i ett koppel som jag har bundit runt min midja. Raka puckar och inga förmildrande omständigheter. Han kan inte gå före, inte bakom och han måste stanna när jag stannar.

Både Retrieverarbete och Vallhundsjobb bygger på en bra grund där hundarna måste kunna och lyda ordningsregler som att vänta, komma och avbryta en påbörjad jakt när det behövs. Det gäller att skapa goda vanor och det tar tid och kräver målmedvetenhet. Är man intresserad av hundträning så ingår även grundbygget (inte endast det färdiga resultatet) i det roliga! Personligen tycker jag att träningen är minst lika rolig som bra resultat på prov eller tävlingar. Extra kul när man lär sig nya saker själv samtidigt!  

Alans skärsår i trampdynan har läkt så nästa helg åker vi till Agneta och vallar lite igen.   

Tills dess tränar vi med Värmlandsfåren vid deras dagliga tillsyn, Alan får utan koppel följa med in i den stora sommarhagen! Fåren brukar gå en bit in i hagen och Alan går bredvid mig utmed staketet. Jag har fullt fokus på valpen så att jag kan hejda honom om han skulle göra en rusning. Tackorna slutar beta och har stenkoll på hunden men hittills har vi haft ett avstånd som både tackorna och Alan klarar utan att störta iväg. Jag kommer så småningom göra övningen svårare genom att gå något närmare tackorna. De kommer att springa iväg förstås och det blir antagligen en för stor retning för Alan så då kommer han till att börja med vara kopplad. Att planera träningen är en del av det roliga! När det inte funkar får man planera om…   

Här busar Copper med Ivar och de andra bagglammen!

/Marie

Vi har varit på vallhundskurs Alan och jag. Bara att bo borta och se många främmande hundar och ett par kullsyskon dessutom satte valpens koncentrationsförmåga på prov. Ekipagen blev indelade i grupper efter hundarnas ålder och förkunskaper. Jag måste ändå säga att Alan var jätteduktig med tanke på att han bara är sex månader!   

UppfödarSusan hade ordnat så att vi fick komma till kursen -hur bra som helst!

Helgen bjöd på fint väder, bra boende, god mat och trevlig samvaro. Och så Susans After Sheep med bubbel och ostbågar!   

Helgen var verkligen givande och vi fick göra många övningar som naturligtvis var nya för oss. På gården där kursen ägde rum finns bra invallade Gotlandsfår och Roslagsfår. Vi tränade med Gotlandsfåren och varje liten tackgrupp innehöll en bestämd ledartacka! Under alla övningar tränade vi även stanna och kom.

Flankering och fösning övade vi först i en liten fålla med ca sju djur.

Vi gjorde början till flankering genom att vara inne i fållan med fåren. Hunden skulle hålla sig nära fårgrindarna och vara uppmärksam och byta håll när föraren gjorde det. Jag gick innanför A och fåren flyttade sig lite allteftersom vi bytte varv. A gick fint och lugnt utmed staketet men ville hålla sig en bit före mig. Det känns naturligt och bra tycker jag men det kräver att han är mer uppmärksam på mig för att märka när jag byter varv. Bra träning!

Instruktören tyckte att A såg lugn och fin ut så jag fick släppa kopplet ganska tidigt. Jag vet att A har hittat ett mindre bra sätt att kontrollera fåren, han har ju inte jättemycket pondus ännu på grund av sin ringa ålder. Hans trick är i alla fall att hoppa fram och slå ihop tänderna nära fåren. Om A är i koppel håller jag bara emot och börjar om, man ska inte säga åt hunden eftersom beteendet beror på att A inte vet hur han ska göra det hela på ett bättre sätt.

Meningen när vi försvårade övningen var att jag skulle gå med fåren mellan mig och A. A skulle fortsätta att flankera utmed staketet och byta varv när jag påverkade honom att göra det. Så vad händer, jo A slänger sig fram mot fåren och fåren slänger sig fram över mig. Jag hamnar under och vrickar foten och ryggen rejält. Vi fortsatte förstås ändå men foten fick lite senare bli hårt lindad. Vi gjorde samma övning igen på söndagen och då stannade A när jag bad honom och kom också när jag ropade!   

I fållan började vi även träna fösning genom att gå rakt mot fåren med A i koppel och göra flera stopp och starter. A är verkligen fokuserad, han har bra eye och behöver pausa ganska snart. Vi tittade och lyssnade också när de andra ekipagen jobbade, alla hade olika förkunskaper och behövde jobba på lite olika sätt. Så intressant och lärorikt! Om det blev längre väntetider fick A vila i bilen med Copper.  

I det stora fårhuset tränade vi fösning i lina med start och stopp samt inkallning. Vi skulle fösa in fåren i ett visst hörn och sedan ett varv runt i fårhuset. Ungefär samma övning gjorde vi också på söndagen i en utomhus-25:a.

Ett träningspass som verkligen gav känslan av att vi har kommit en bit på väg ägde rum i en stor rektangulär hage. Instruktören höll i linan med A bakom fåren och jag fick backa före tackorna och säga till A att han skulle stanna eller gå framåt. A var väldigt duktig på att gå rakt bakom tackorna. En assisterande hund fixade så fåren höll sig utmed hagens långsidestaket medan vi drev. Jag tycker att A uppträder jättebra och att han intuitivt förstår själva arbetet, han flyttade sig tex ut mot flankerna när vi skulle svänga gruppen.

Övriga ordningsregler som att A skulle stanna och vänta vid grindpassager och ta det lugnt med fåren ingick i alla övningar.

Det här är så kul!

Jag har byggt en egen rund träningsfålla! Nu är bara bagglammen hemma så det går inte att låta A träna inne i fållan. Vi får göra inkallningsövningar och stannaövningar utanför. A ska ju samspela med fåren så det blir för krystat att skicka honom runt fållan utan att han kan påverka lammen så det får vänta tills vi har egna träningsfår.   

Vi har också varit hos Heléne i hennes fina hundhall och fått fler träningstips mot Startklass i lydnad. Det var en månad sedan vi var där första gången och det märks att A har mognat och utvecklats mycket under den tiden. Förra gången vet jag att jag hade en känsla av att A lika gärna skulle kunna gå ifrån mig när han var lös, men den här gången var A med mig även mentalt på ett fint sätt.

A har skurit sig i en trampdyna, det var blod på hela hallgolvet när vi kom in efter en promenad. Inte så djupt så att det krävs ett veterinärbesök som tur är. Hoppas att det läker snabbt, vi har planerat att valla lite i morgon men det får nog vänta.   

Härlig skörd av gurkor och squash kompletterades med kantareller. Så fint när hösten visar sig från sin bästa sida!

Till hösten hör även andjakter förstås. Copper har skött sig jättebra verkligen! Det syns väl att vi är riktigt stolta?!

Nördig som jag är har jag beställt en vindflöjel  som komplement till Labradorskyltarna och den fina Värmlandsfårskylten som sitter på fårhuset.  Det måste ju synas vad man håller på med!

/Marie

Vi har varit hos Agneta och tränat lite nybörjarvallning igen. Det är verkligen jätteroligt!   

Förra gången vi var där fick Alan gå i lina efter fåren i en lite större hage med hjälp av Agnetas hund som höll fåren samlade. Den här gången började vi likadant men den assisterande hunden var en för Alan helt okänd tik. Det fixade han jättebra, Alan höll fint fokus på fåren. Efter några minuter märktes det att han blev trött så då gick vi åt sidan och tittade när de andra duktiga hundarna tränade och sedan fick A vila i bilen medan vi fikade.

Efter pausen hade vi fåren inne i en ganska stor rund fålla, Alan fick röra sig utanför fållan utan att jag höll i linan. Alan skulle byta varv när jag gjorde det och vi skulle ha fåren mellan oss hela tiden. När Alan var i position mitt emot mig sa jag stanna några gånger. Det var helt nytt för Alan men han var väldigt lyhörd. Vi tränade också på att Alan skulle komma till mig när jag ställde mig en bit ifrån inhägnaden och kallade på honom. Det kom ingen hund så jag tog i linan och gjorde om.   

Det verkar annars som om Alan blir mer trött när han går i lina, då måste han ju koncentrera sig och hålla koll  både på fåren och mig. Kollen på mig hoppar han än så länge gärna över när han är lös.  

Om två veckor ska vi vara med på en grundkurs i vallning och lära oss mera!  

/Marie

Camillas bilder har kommit och Alan och fåren kommer verkligen till sin rätt!   

En kväll när vi kollade Värmlandsfåren i den stora sommarhagen var tackorna i närheten av där jag vänder bilen. Då stannade jag där så att de inte skulle behöva springa ända ner till den andra änden där vi brukar träffas. Fåren känner igen min bil och trots att jag normalt inte har med mig några godsaker till dem så kommer de galopperandes för en stunds kel. Gulliga!

Där jag nu stannade kan man gå utanför hagen bredvid elnätet. Jag håller koll på Alan och tänker att jag inte ska säga något om han kommer i närheten av att få en stöt för att han inte ska förknippa elen med något annat än staketet, helt enkelt. Hittills har det gått bra utan elchocker, Alan verkar i alla fall ha noterat att han inte ska nudda nätet.   

I den bortre änden kan vi träna lite stanna och kom utan att riskera att någon bil kommer och stör. Alan är jätteduktig på att stanna och komma på nära håll. Men, han vet ju att han inte kan springa längre än till staketet så det är minsann inte skarpt läge ännu. Irma som är ledartackan står ett par meter in i hagen med full koll och tittar strängt på Alan, men Alan står helt stilla och tittar tillbaka minsann. Mmm -me like!

Det har hänt mycket utöver det vanliga den senaste veckan. Vi tog en tur till Sälen, det har varit andjakt och retrieverträning. Alan och Lassie fick vänta hemma när det var jakt, annars har Alan varit med.

Vi har även varit hos Heléne som är bäst på lydnadsträning! Alan och jag fick komma in i Helénes nya fina hundhall och vi fick några bra tips på övningar som om vi gör dem bra kan leda oss till Startklass i lydnad. Det var typ hundra år sedan jag var med på lydnadstävlingar. Momenten har utvecklats mot mer precisa utföranden så vi får väl se hur det går för oss. Alan är i alla fall inte den felande länken. Han uppför sig bra! Jag måste ändå säga att det vi hittills har tränat på passar bra in i planen.  

Idag var vi och tittade på Vallhundsprov! Det var lärorikt att se både duktiga hundar och förare samt ekipage som för dagen inte fick till något flyt alls. Man kan lätt se att de rutinerade förarna har fördel av sin rutin både när det gäller hur de har tränat sina hundar och också hur de tar sig an fåren och uppgiften. Alan tränade på att bara vara där men han var intresserad av vallningen och fåren när de kom närmare. Annars fanns det människor och hundar i publiken som han gärna hade hälsat på om han bara hade fått.  

/Marie

   +    =   

foto; Camilla Davidsson 

/Marie