Vi var iväg och fick en vallningslektion inför Ik1-tävlingarna som jag hade anmält till. Tränade grunder i en tjugofemma och förhoppningsvis la vi någon ny pusselbit i kunskapspusslet. Min plan att inverka så lite som möjligt har kommit ur kurs, jag har blivit tjatig igen när Alan ska driva fåren framåt. Det vill jag ju inte vara så nu behöver jag skärpa upp mig.

Ytterligare en lektion före tävlingarna var inplanerad men då kom annat emellan tyvärr. Hemska saker. Våra får på sommarbetet blev vargdödade. Vargen tog fem av sex tackor (Berta och Stinta bodde kvar hemma). Den enda lilla tackan jag kunde ta hem från betet var mitt räddaste Värmlandsfår, Lilla Kråkan. Hon var biten i nosen men hade klarat nacken och ryggen och kunde röra sig obehindrat. De andra fåren var en ruskig syn att se. Många personer kom och hjälpte till i hagen, jag är evigt tacksam för det. Sånt där kan man inte göra själv, det behövs veterinär, Länsstyrelserepresentant, starka armar och en traktor, grindar, lada att förvara kropparna i tills Lantbrukstjänst kommer och hämtar dem och så vidare. Vargen hämtade sin mat mitt på dagen med människor ute i den angränsande trädgården. Staketet är bra, det intygades av Länsstyrelserepresentanten. Alan fick hjälpa till bland de döda tackorna att få in den vettskrämda Lilla Kråkan i min hästtransport vilket INTE var lätt, det ska gudarna veta. Allt gick dock lugnt och sansat till så med gemensamma krafter blev Lilla Kråkan lastad och kunde därmed också undersökas närmare.

Ett dödat får fick ligga kvar i hagen över natten men den efterföljande skyddsjakten när vargen kom tillbaka misslyckades tyvärr.

Attacken skedde på tisdagen, på torsdagen hade jag bestämt en ny vallningslektion men den fick avbokas eftersom jag i stället lovade att ställa upp i en intervju för Svt Öst. Tydligen är det svårt att få drabbade fårägare att ställa upp i intervjuer, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Alan fick följa med, han gör ju sig alltid bra på bild.

Se inslaget här:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/marie-danielsson-i-tjallmo-forlorade-sina-far-i-vargattack

Vårt tävlande går framåt helt klart. Första gången jag anmälde var i höstas men då blev jag sjuk så då kunde vi inte ens åka dit.

Så kom då lördag och söndag med debut i IK1. Alan gör som han brukar hemma, han är en klippa 😉. Det kom inte som någon överraskning men vi behöver erfarenhet av sådana förutsättningar som är på en vanlig tävling, nämligen att fåren står synliga och stilla 150 meter bort på ett klippt fält.

På lördagens tävling sprang fåren av banan för de flesta startande, antingen upp i en angränsande naturhage till höger lik våra egna hemmaförhållanden eller åt andra hållet till vänster mot en ladugård. Jag försökte att inte låta A se vartåt fåren avvek utan endast titta där de blev hämtade ute på vallen. Alan hade i alla fall nästan hela situationen klar för sig utifrån sina egna erfarenheter. Fåren skulle hämtas i den kuperade hagen med det höga gräset, punkt. Det gick faktiskt inte att få honom att titta åt något annat håll eftersom han inte noterade de utställda tackorna. Vi kom alltså till startpinnen den dagen. Ingen av de startande lyckades hinna hela banan på de nio minuter som stod till förfogande. Svårt!

På söndagens tävling var det samma bana, gör om och gör bättre! Om möjligt var jag ännu mer noggrann med åt vilket håll Alan tilläts titta innan sin start. Det satt en person med hund på en sten i den angränsande hagen så den dagen trängde sig inga får igenom staketet för att gömma sig där. Alan hade dock sin plan klar. Jag hade också förfinat min egen planering så när jag märkte att Alan fortfarande var fixerad vid beteshagen till höger vred jag mig lite åt det hållet och sa vänster. A sprang åt vänster för att svänga upp emot betet men då stannade jag honom. Han hade alltså kommit en liten bit närmare tävlingsfåren! A stannade och jag sa ”Andra fåren” flera gånger tills han började titta ut åt andra hållet -och plötsligt upptäckte A de utställda tackorna. Då sa jag vänster igen och han sprang och hämtade dem! Nja han stannade innan han kom runt bakom gruppen, precis som han har varit tvungen att göra hemma på grund av staket och springande får och grindarna som tackorna skulle passera igenom missade vi helt… Alan fick i alla fall hämta och även visa att han är ruskigt snabb när han parerade tackorna så att fåren inte hann rymma till ladan efter att de rundat mig. Där (eller för länge sedan) var våra poäng slut så domaren bröt. Men vi kom i alla fall längre än till pinnen där vi fastnade dagen innan. Min reflektion är att A inte i första hand letar får med ögonen utan i stället som han är van -med nosen utan synlig fårretning. Men som sagt -lite längre kommer vi för varje gång vi anmäler till tävling. 

Snart ska vi på en IK1/Ik2-kurs i två dagar. Förhoppningsvis ska vi lära oss mer om att hämta får på öppen mark. Så nästa gång vi startar på tävling ska vi komma ännu längre "i programmet"!

Idag regnar det hela dagen, det är rätt skönt tycker alla gårdens invånare.

Nu följer mycket pappersjobb som ska skickas till Länsstyrelsen, ytterligare många timmars arbete för många personer. Så här kan vi inte ha det i Sverige. Jag har till att börja med kontaktat Föreningen för Svenska Allmogefår där jag är medlem. De hänvisar till Svenska Fåravelsförbundet. Jag tänker gå vidare.

//Marie