Det har varit en period när det har varit allt för mycket annat än vallningsträning som påverkat våra dagar. Jag hade bokat en lektion under mellandagarna men bilen var sönder och jag blev sjuk så vi kunde helt enkelt inte åka. Har anmält till en tvådagarskurs i juli men behöver naturligtvis komma i väg innan dess också.

Vi tränar hemma när ljuset och underlaget tillåter men det blir just nu inte så ofta som behövs. Försöker då och då öva på att stå en bit ifrån och låta Alan runda grupperna efter att vi delat flocken men det känns alldeles för trångt i trädgårdshagen. Känner att jag troligen behöver ändra på min egen framtoning och taktik gentemot fåren? Tackorna springer till varandra direkt A lämnar sin position mellan de små grupperna. Antagligen tränar jag för svårt. Jag tröstar mig med att delningsträningen går lite bättre men vi har att göra med den också. Ska öka mitt eget fokus.

Vi varierar med att Alan får hålla fåren på avstånd när jag lägger ut höet. Det behöver Alan övning i att förstå, gotlandstackorna är väldigt framfusiga och vill gärna smyga förbi.

/Marie

Det blev ingen IK1 eller VP-start för mig och Alan den här hösten. Vi är inte klara, vi behöver bli bättre först. Just nu tränar vi mest på att Alan ska lära sig kommandot för att gå sakta eftersom instruktören sa att vi måste lära oss det. Bara jag kommer på hur den ska låta ska jag lägga till en visselsignal för det också. Jag har inte löst hur vi ska träna hämten, det blir nya tag nästa år helt enkelt. I min eftertänksamhet har jag noterat att vi ändå fördjupar våra kunskaper hela tiden. Det vi tränar på går faktiskt märkbart bättre och bättre, alltså kan vi endast en liten del av allt vi behöver kunna!

Vi får allt större pejl på hur vi kan manipulera hemmafåren. Tackorna blir väl också duktigare och duktigare på att förstå vad de förväntas göra. Ett exempel är att värmlänningarna gissar att de ska springa in i fållan om de kommer i närheten. Gotlänningarna är inte lika tjänstvilliga, de är betydligt trögare i temperamentet. Om jag tänker tillbaka så hade mina får aldrig sett några andra hundar än helt ointresserade Labradorer när lilla A flyttade hit. Det som var omöjligt för oss som att dela gruppen eller hindra Värmlandsfåren från att springa ifrån oss känns nu som en naturlig del av jobbet. Meeen.. Om vi kommer till andra får så fungerar det inte på samma sätt. Vi behöver skaffa oss mycket mer erfarenhet.

Jag tänjer på svårighetsgraderna tex genom att dela flocken och ha några i hagen bredvid när vi tränar. Då får Alan tänka bort dem och koncentrera sig på den grupp vi håller på med. Det blir drag fåren emellan och tackorna kanske ställer sig ihop på varsin sida om staketet. Då behöver Alan lösa det. Eller så tränar vi att gå sakta åt ett svårt håll som fåren egentligen vill springa i full fart åt. Vi får försöka kryssa mot det håll de vill kuta. Svårt. Alan behöver då röra sig på sidan med snudd på att stoppa allihop vilket han egentligen vill. Också svårt.

Alan är jättesäker på höger och vänster, även på visselsignalerna. Det är så kul att träna med min fina vallhund!

Jag har anmält till en privatlektion efter nyår. Tyvärr är min bil sönder så jag är just nu inte helt säker på att vi kan åka. Har även anmält till en tvådagarskurs i juli. Man behöver pigga upp sig så här års.

/Marie