Alan är så fin   Jag gillar honom verkligen, han är en sådan Border Collie som jag önskade mig!

Den här veckan har jag varit sjuk tyvärr. Feber och förkylning, standard första semesterveckan. Trist, inte mycket har blivit gjort. Väldigt synd också att jag missade den efterlängtade clinicen! Jag har tröstat mig med att titta på Youtube på Sheepdog Trial - Championship Final 'A Way with Dogs' i Wales! Jajamen, det är så hög standard på hundar och förare och det är så spännande att jag blir alldeles varm av båda anledningarna! SÅ mycket erfarenhet och arbete det ligger bakom ekipagens starter.  

Det har faktiskt varit värmebölja hela veckan! Jag som annars brukar gnälla på att det är för kallt i juni.

Termometern var i halvskugga när jag tog bilden.   

Hundarna har fått svalka sig i ån. Vattentillförseln stryps alltid när det inte fylls på med vatten i sjöarna, eftersom det finns ett litet kraftverk en bit nedströms. För Lassies del räcker det att dricka lite fräscht? vatten. Copper letar äckliga fiskbitar som någon slänger i som kräftbete och Alan vill gärna terrorisera båda två.   

När jag skulle hämta åkgräsklipparen efter lagning nummer två vägrade den att starta när den skulle in i hästtransporten, så den fick vara kvar i verkstaden ett tag till. Vilken följetong! I går kunde jag klippa med den lilla Hondan i alla fall, väderleksrapporten spådde regn och åska så det var bara att sätta fart. Man får tänka på att kryssa mellan alla gropar Alan har grävt överallt..    

Så mycket till regn kom det tyvärr inte men på kvällen blåste det så mycket så Alan började skälla! Jag stängde ytterdörren trots att det egentligen var svalare utomhus och satte på radion i förhoppningen att Alan skulle glömma blåst och åska. (Förresten radio=radio, internet kan man glömma här när det åskar, routern måste dras ur eluttaget för att inte gå sönder av blixtarna, mobiltäckning 0.) Copper fick vara med Alan och Lassie i hallen, Alan älskar att brottas med Copper så han struntade omedelbart i vädret. När åskan dragit över var hundarna nästan överhettade och sprang tacksamt ut när jag öppnade dörren igen. Det blev en annorlunda kväll, jag lyssnade på ett dansbandsprogram och på Karlavagnen, väldigt ovanligt för att vara jag. De senaste åren har jag faktiskt bara lyssnat på radio i bilen när jag har varit på väg till eller hem ifrån jobbet eller någon annan stans. Det blev riktigt sen kvällsmat för fåren men på det hela taget inte så dumt alls!

Copper är verkligen snäll, han kollar med mig om jag gillar att han låter Alan stöka lite i hallen!   

Plymspirean fick en lång flagglina runt sig så att den inte skulle vika ner sig om det regnade. Alan fick inte se när jag grejade men jag tänkte nog att risken fanns att han skulle hitta rullen med resten av linan som jag gömde högt upp i busken. Det gjorde han också! Genom fönstret kunde jag ett par dagar senare se en valp som drog och kämpade och fick ut linan längre och längre, säkert femton meter till slut. Rackarunge!  

Alan äter allt precis som Labradorerna. Äckligt och livsfarligt i värsta fall. Jag har haft Labradorvalpar som har ätit giftiga svampar och varit ytterst nära döden. Hoppas att Alan inte tänker käka svamp! Han äter till exempel fästingar som jag har missat och som har trillat av någon hund. Till och med Labradorerna tycker att fästingar är jätteäckliga. Undrar om eventuell smittspridning kan ske via magen? Usch!   

Ett annat återkommande bus är att gräva ett stort hål under en av de vackra rosa, doftande klängrosorna som planterades förra året och som har överlevt ända tills nu. Tanken är att rosorna så småningom ska klänga runt den fina lilla portalen över kastanjegrinden. Öppningen leder ut i fårhagen ifrån den delen av trädgården där pallkragar för grönsaksodling, bärbuskar mm har blivit samlade för att fåren inte ska kunna äta upp alltihop. När jag ser att Alan har grävt igen så går jag dit och försöker få tillbaka jorden i hålet. Alan följer intresserat med och jag grälar så klart på honom.   

Alan sätter sig en liten bit ifrån och medan jag grälar hasar han närmare och närmare på rumpan samtidigt som han ger sitt finaste ansikte med nosen högt upplyft och öronen bakåtstrukna utmed nacken. Jag använder inte min argaste röst förstås, det blir så klart som ett rollspel som bara upprepas, jag har  tyvärr ännu inte kommit på honom när han har varit på väg att gräva. Alan lär känna mig jättebra, 5-0 till Alan! Jag ska näta in rosorna, tror att jag tar det nyplanterade äppelträdet samtidigt. Kanske blir det staket runt hela köksträdgården förresten, Alan är visst uppe i pallkragarna också, jag hittade ju en lökstjälk med blomma på trappan. Det är inte bara att ta hand om valpen när man har valp!

Uteplatsen vid trappan är sedan länge inhägnad. Det fula ”hundstaketet” fyller sin funktion för klåfingriga valpar. Efter regnet passade jag på att tvätta utemöblerna, det behövdes verkligen. På landet när man har egen grävd brunn måste man spara på vattnet, tvättsvamp och vattenkanna gäller, ingen högtryckstvätt här inte! På det lilla trädäcket finns också tomatplantorna som jag fick av snälla uppfödarSusan. De första små fina tomaterna är nu synliga!

Haha jag såg det allt! Alan fick gå en liten sväng bara med mig utan de andra hundarna. Han gick ned i diket bredvid vägen för att kissa i det höga gräset. Där lyfte Alan lite på benet! De är så söta de unga hanhundarna, de gör det alltid i smyg för de äldre hanarna tills de blir morskare och säkrare. Alan är jättetidig, det bor en rebell i honom! Den av Labradorerna som var senast med att lyfta på benet var ett och ett halvt år när han först gjorde det när ingen av de andra hundarna var med! Då bodde det fyra äldre hanhundar i familjen, de bromsade så klart. Alan är tre månader. Han har lyft lite i smyg ytterligare en gång efter den första gången. Det ska jag komma ihåg, kan man det ena så kanske man kan det andra. Tänker inte på könsmognad i det här läget, nej jag tänker mera en begynnande mognad för lite annan träning. Vi levlar upp!  

Det är så skönt att kunna vara hemma med Alan och inte behöva ha dåligt samvete eller besvära valpvakter för att jag måste vara på jobbet. Nu får vi se fram emot uppfödarSusans förberedande vallhundsträning om ett par veckor! Alan är i alla fall fårintresserad, det är helt klart. Det är lika gulligt att se en vallhundsvalp när den studerar får som att se en Labradorvalp när Retrievergenerna ger sig till känna. Så mycket är inprogrammerat från början och utvecklingen går så fort, det gäller att vara med!

Alan ska INTE få lära sig att krypa in i hagen och jaga får! Det vore lika illa som att låta en Retriever härja fritt under en fågeljakt. Big No No.  

/Marie