Alan är så fin   Jag gillar honom verkligen, han är en sådan Border Collie som jag önskade mig!

Den här veckan har jag varit sjuk tyvärr. Feber och förkylning, standard första semesterveckan. Trist, inte mycket har blivit gjort. Väldigt synd också att jag missade den efterlängtade clinicen! Jag har tröstat mig med att titta på Youtube på Sheepdog Trial - Championship Final 'A Way with Dogs' i Wales! Jajamen, det är så hög standard på hundar och förare och det är så spännande att jag blir alldeles varm av båda anledningarna! SÅ mycket erfarenhet och arbete det ligger bakom ekipagens starter.  

Det har faktiskt varit värmebölja hela veckan! Jag som annars brukar gnälla på att det är för kallt i juni.

Termometern var i halvskugga när jag tog bilden.   

Hundarna har fått svalka sig i ån. Vattentillförseln stryps alltid när det inte fylls på med vatten i sjöarna, eftersom det finns ett litet kraftverk en bit nedströms. För Lassies del räcker det att dricka lite fräscht? vatten. Copper letar äckliga fiskbitar som någon slänger i som kräftbete och Alan vill gärna terrorisera båda två.   

När jag skulle hämta åkgräsklipparen efter lagning nummer två vägrade den att starta när den skulle in i hästtransporten, så den fick vara kvar i verkstaden ett tag till. Vilken följetong! I går kunde jag klippa med den lilla Hondan i alla fall, väderleksrapporten spådde regn och åska så det var bara att sätta fart. Man får tänka på att kryssa mellan alla gropar Alan har grävt överallt..    

Så mycket till regn kom det tyvärr inte men på kvällen blåste det så mycket så Alan började skälla! Jag stängde ytterdörren trots att det egentligen var svalare utomhus och satte på radion i förhoppningen att Alan skulle glömma blåst och åska. (Förresten radio=radio, internet kan man glömma här när det åskar, routern måste dras ur eluttaget för att inte gå sönder av blixtarna, mobiltäckning 0.) Copper fick vara med Alan och Lassie i hallen, Alan älskar att brottas med Copper så han struntade omedelbart i vädret. När åskan dragit över var hundarna nästan överhettade och sprang tacksamt ut när jag öppnade dörren igen. Det blev en annorlunda kväll, jag lyssnade på ett dansbandsprogram och på Karlavagnen, väldigt ovanligt för att vara jag. De senaste åren har jag faktiskt bara lyssnat på radio i bilen när jag har varit på väg till eller hem ifrån jobbet eller någon annan stans. Det blev riktigt sen kvällsmat för fåren men på det hela taget inte så dumt alls!

Copper är verkligen snäll, han kollar med mig om jag gillar att han låter Alan stöka lite i hallen!   

Plymspirean fick en lång flagglina runt sig så att den inte skulle vika ner sig om det regnade. Alan fick inte se när jag grejade men jag tänkte nog att risken fanns att han skulle hitta rullen med resten av linan som jag gömde högt upp i busken. Det gjorde han också! Genom fönstret kunde jag ett par dagar senare se en valp som drog och kämpade och fick ut linan längre och längre, säkert femton meter till slut. Rackarunge!  

Alan äter allt precis som Labradorerna. Äckligt och livsfarligt i värsta fall. Jag har haft Labradorvalpar som har ätit giftiga svampar och varit ytterst nära döden. Hoppas att Alan inte tänker käka svamp! Han äter till exempel fästingar som jag har missat och som har trillat av någon hund. Till och med Labradorerna tycker att fästingar är jätteäckliga. Undrar om eventuell smittspridning kan ske via magen? Usch!   

Ett annat återkommande bus är att gräva ett stort hål under en av de vackra rosa, doftande klängrosorna som planterades förra året och som har överlevt ända tills nu. Tanken är att rosorna så småningom ska klänga runt den fina lilla portalen över kastanjegrinden. Öppningen leder ut i fårhagen ifrån den delen av trädgården där pallkragar för grönsaksodling, bärbuskar mm har blivit samlade för att fåren inte ska kunna äta upp alltihop. När jag ser att Alan har grävt igen så går jag dit och försöker få tillbaka jorden i hålet. Alan följer intresserat med och jag grälar så klart på honom.   

Alan sätter sig en liten bit ifrån och medan jag grälar hasar han närmare och närmare på rumpan samtidigt som han ger sitt finaste ansikte med nosen högt upplyft och öronen bakåtstrukna utmed nacken. Jag använder inte min argaste röst förstås, det blir så klart som ett rollspel som bara upprepas, jag har  tyvärr ännu inte kommit på honom när han har varit på väg att gräva. Alan lär känna mig jättebra, 5-0 till Alan! Jag ska näta in rosorna, tror att jag tar det nyplanterade äppelträdet samtidigt. Kanske blir det staket runt hela köksträdgården förresten, Alan är visst uppe i pallkragarna också, jag hittade ju en lökstjälk med blomma på trappan. Det är inte bara att ta hand om valpen när man har valp!

Uteplatsen vid trappan är sedan länge inhägnad. Det fula ”hundstaketet” fyller sin funktion för klåfingriga valpar. Efter regnet passade jag på att tvätta utemöblerna, det behövdes verkligen. På landet när man har egen grävd brunn måste man spara på vattnet, tvättsvamp och vattenkanna gäller, ingen högtryckstvätt här inte! På det lilla trädäcket finns också tomatplantorna som jag fick av snälla uppfödarSusan. De första små fina tomaterna är nu synliga!

Haha jag såg det allt! Alan fick gå en liten sväng bara med mig utan de andra hundarna. Han gick ned i diket bredvid vägen för att kissa i det höga gräset. Där lyfte Alan lite på benet! De är så söta de unga hanhundarna, de gör det alltid i smyg för de äldre hanarna tills de blir morskare och säkrare. Alan är jättetidig, det bor en rebell i honom! Den av Labradorerna som var senast med att lyfta på benet var ett och ett halvt år när han först gjorde det när ingen av de andra hundarna var med! Då bodde det fyra äldre hanhundar i familjen, de bromsade så klart. Alan är tre månader. Han har lyft lite i smyg ytterligare en gång efter den första gången. Det ska jag komma ihåg, kan man det ena så kanske man kan det andra. Tänker inte på könsmognad i det här läget, nej jag tänker mera en begynnande mognad för lite annan träning. Vi levlar upp!  

Det är så skönt att kunna vara hemma med Alan och inte behöva ha dåligt samvete eller besvära valpvakter för att jag måste vara på jobbet. Nu får vi se fram emot uppfödarSusans förberedande vallhundsträning om ett par veckor! Alan är i alla fall fårintresserad, det är helt klart. Det är lika gulligt att se en vallhundsvalp när den studerar får som att se en Labradorvalp när Retrievergenerna ger sig till känna. Så mycket är inprogrammerat från början och utvecklingen går så fort, det gäller att vara med!

Alan ska INTE få lära sig att krypa in i hagen och jaga får! Det vore lika illa som att låta en Retriever härja fritt under en fågeljakt. Big No No.  

/Marie

Alan väcker så klart gullkänslor när han visar sig. Han är ju en valp! Men även människor som är insatta i

Border Collievärlden säger att de tycker att han är fin och cool. Det är han ju!    

Nu har jag i alla fall den sedan länge efterlängtade semestern! Det är så mycket att göra här hemma så jag vet inte var jag ska börja. Och.. När jag väl bestämmer mig för att börja på ett ställe så gör någonting där att man måste börja med något helt annat som utgör en förutsättning för att man ska kunna fixa just det man tänkte först. Den där sången om hålet i hinken kan väl alla… För att inte tala om drösen av saker som står i vägen när man ska sätta igång!

Frukostarna är i alla fall underbara!

Vi har varit och tittat på en vallhundsträning. Det känns bra att jag har pluggat termer och begrepp, jag tyckte mig förstå vad instruktören ville ha fram och hur hundarna skulle hjälpas att göra enligt ägarens önskemål. Sen är det så klart ett stort steg att försöka själv, men det ligger fortfarande långt fram i tiden för mig. Sa jag att Alan var cool som vanligt? Trots att jag körde fel så den krokiga vägen blev till en jättelång omväg och Alan blev åksjuk och kräktes. Han är så tapper lille Alan!   

Barnbarnet har varit och hälsat på! Vi åkte till en kollega och Amelia red på en underbar ponny.

När vi kom hem ville Amelia behålla säkerhetsvästen på. Jajamen tänkte jag, det är mitt barnbarn det! Man utgår ju ifrån hur man tänker själv och när jag var liten och hade gjort mina i mitt tycke alldeles för sällsynta besök på ridskolan ville jag inte tvätta händerna efteråt. De luktade ju så underbart av häst!

Detta visade sig tyvärr vara en helt felaktig association för efter en stund förstod jag att ungen ville ha västen på sig som skydd mot valpens klor!   

Vi fick alltså ha undervisning i hur man tar ner en hoppande valp. Amelia behöver komma på besök lite oftare så att hon och Alan blir mer vana och så båda får lära sig hur man gör för att det ska bli praktiskt.

Den här veckan passar vi en extra Labrador, en av Lassies avkommor. Harley är så snäll så han blir accepterad till och med av Copper -med vissa förbehåll. Alan känner också att Harley är en snäll kille, jag får säga till Alan när han ställer sig i vägen när vi promenerar. Alan kollar in ifall han vågar bita Harley i halsskinnet, och det är inte långt borta att han törs. Det blir många vardagstillfällen för valpträning här, det gäller att ta vara på dem. Jag säger ”nu räcker det” samtidigt som jag bestämt lyfter bort Alan från Harley. Att Alan kan bryta och gå ifrån kommer jag så klart att ha nytta av även i vallningen längre fram. Då blir det längre avstånd och betydligt svårare!   

Här ser ni förresten Alans mycket följsamma sida när vi tränar i badrummet.   Vi avancerar och sorterar mellan intryck och kommandon! Han är ju för söt och clever!

Snart ska jag vara med på en clinic där man går igenom hur ett vallhundsprov går till. Det är för varmt att ligga i bilen så Alan och Labradorerna kommer att få stanna hemma.

/Marie

Alans tolfte vecka har förlupit väl. Vi var till veterinären och fick vaccinationen.

Alan skötte sig bra -som vanligt.   Copper skulle också vaccineras och han var eld och lågor när vi kom till veterinären –som vanligt. Efter några tillsägelser kopplade C också av och hundarna munhöggs lite medan vi väntade på vår tur.

A terroriserar C när de är tillsammans, som tex när C luktar på blommorna –då kommer A och sen är brottningen igång igen.

Det har varit staketjobb och annat trädgårdsjobb, härlig årstid nu!
 

A fortsätter med sina små valphyss förstås, som när hundhuset skulle städas.  

Någon dag tyckte A att det var väldigt varmt!

Det är lite slingrande när vi klipper klorna, men när vi är klara ser A så nöjd ut

-som om det inte var jobbigt alls.   

Vi tränar också vidare på att stanna och vänta.  

Här tänjer vi på gränserna lite och det går ju nästan bra! Eftersom fåren är i den hagen där jag står och filmar var jag tvungen att stänga av kameran för att fånga valpen när det blev lite för svårt. Vadå, det var ju första försöket i springande stopp!   

Gulle-Alan   

Nästa vecka klarar vi det!

/Marie

Det är så fint nu. Bästa tiden på året!

På morgnarna brukar vi gå en kort promenad ner till ån. Där är det härligt om man inte tittar ut över kalhygget, det ser ut som en krigsplats. En del av sträckan har jag Copper i koppel, det är väldigt viltrika marker här omkring. Alan hänger en stor del av promenaden i Lassies halsskinn, när hon ryter släpper han taget men är snart där igen. Lassie har lärt sig att hon är säkrare om hon går bakom mig eftersom Alan gärna vill vara med den som går först. Om Lassie går bakom så hänger han i tänderna i Coppers koppel i stället, Alan har lite mer respekt för Copper. Detta blir mycket mer opraktiskt för mig, eftersom jag hela tiden riskerar att snubbla över Alan när han plötsligt stannar framför mina fötter. I början slet Alan i mina byxben men det var länge sedan nu!  

Jag brukar säga åt Lassie att gå förbi så att promenaden flyter på lite bättre. När Alan bromsar genom att dra i Coppers koppel är hans namn Hörru!

Då och då när ytterdörren står öppen fortsätter Alan på sitt arbete med blomjord och fiberduk. Han får faktiskt hålla sig till samma nu i stort sett tomma säckar som han började med, nån måtta får det vara. När jag kommer ut och upptäcker att det visst har hänt igen -heter han Meeen….

Annars har jag tänkt på att han faktiskt kommer i full fart när jag inte vet var han är och ropar Alan!   

Vissa dagar när Agneta kan hålla ett öga på Alan får han följa med till jobbet. När inte Agneta kan och jag inte har möjlighet att jobba hemifrån är Eva så himla hygglig så hon kommer hem och sällskapar med valpen.

Förra gången Alan var på jobbet gick vi förbi några hästhagar för första gången. Det syns på bilden att Alan vädrar in den nya doften.

Alan sköter sig exemplariskt både hemma och när vi är på andra ställen (om vi inte tänker på egentligen endast några få hyss). Han hälsar gärna på folk om de vill och han har inget emot att ligga i bilen eller rastgården och vänta kortare stunder.  

En ny liten Honda har anlänt till familjen! En jättebra investering eftersom den stora åkgräsklipparen var tvungen att åka på lagning. Den lilla nya är stark och lättstartad, precis vad jag behöver. Gräset hann bli jättelångt och det är backigare här än man oftast tänker på.

Det är staketjobb på fritiden, jag kan inte slå ner stolpar och dra fårnät själv så det får jag hjälp med som tur är. Fåren får äta hö ett tag tills det är klart. En full hästtransport med skräp passade vi på att köra till tippen när vi skulle fira mors dag i Linköping. Så himla skönt när skräpet är kastat, det finns en del kvar så det blir till att ta sats igen en annan dag.

Alan börjar komma upp i åldern när valpar testar att utmana de vuxna hundarna litegrann. Han ställer sig i vägen, jagar ifatt och springer bredvid längre och längre sträckor. En farlig ålder. Man får hålla järnkoll på Labradorerna så de inte får för sig att börja busspringa med den lilla fina Collien.  

För att allt ska fungera på ett bra sätt behöver Alan lära sig att vänta lugnt och fint. Eftersom han liksom Labradorerna alltid är hungrig kastade han sig i början när det var matdags upp mot tvättbänken där hans matskål förvaras. Det lärde han sig att inte göra på en enda övning!

Väldigt opraktiskt är det också om hunden klämmer sig ut genom dörrar och grindar när man öppnar dem, så det blev nästa träningspunkt. Den varierar vi i olika svårighetsgrad och flyttar till olika ställen, även utomhus så klart. Alan fattar väldigt snabbt, det är kul att öva med honom!

Nu ikväll var Alan med på SSRK/Östergötlands årsmöte som hölls utomhus. Det var ett jättetrevligt årsmöte och Alan gick självmant omkring och flirtade med alla. Jag fick frågan om de fick ha så där mycket vitt nuförtiden? Underförstått var ju Labradorerna förstås och jag tycker att frågan var extra rolig eftersom Labradorrasen har förändrats så mycket de senare åren. Det är enligt standarden tillåtet med lite vitt på tår och bringa, men det skulle ju också liksom mycket annat kunna börja överdrivas efter mode och tycke och smak, så varför inte? Alan uppförde sig i alla fall som vilken trygg hund som helst, han är redan en liten stjärna!  

Bra Alan❤️

I morgon ska stjärnan vaccineras och vägas igen förresten.

Återkommer!

/Marie